Jag minns alla mina Docs och gatorna de brukade trampa på.

Det var en gång. Man fick köpa dem av vänner eller leta på bakgatorna ner mot Vasagatan.


Det började med ett par svarta fjortonhåls med bullig stålhätta nån gång 1990-1991. Ibland var det kort svart sammetsklänning till, och överknästrumpor och pappas insydda kavaj från 70-talet och svartrockarsyntkvällar på Kolingsborg. Jag lärde mig hålla jämna steg med mina långa killkompisar trots deras enorma schwungiga steg. Då bar jag ofta lång svart kjol till, och illröd jacka från UFF-rean, fyndad för 20 kronor. Och så var det massa hemmafester där precis hela hallgolvet täcktes av Docs i olika varianter.

Sen ett par oxblodsröda med snål hätta. Tårna gav sig efter några veckor. Jag tog studenten och började på Undervisitetet och hade långa klänningar från Indiska till. Färgade till och med håret rött en sväng.

De lila lågskorna hittade jag i London, de matchade ett par tajts och en lila tunika jag fladdrade omkring i med den fladdriga pojkvännen. Sen åkte jag till Dublin och pubrundade med bästakompisen och åt pommes med vinäger och majonnäs mitt i natten.

Det var fler par, det var fler år, fler höstar och somrar. Men det är det där jag minns just nu. Nu, när skopalatset vid Sergels torg har blommiga och gröna och rosa med lack. Och jag är dubbelt så gammal och skulle ha råd.