Glimrande glimtar

Klarspråk är verksamhetsutveckling

2011-10-23T18:42:00.001+02:00

I fredags höll vi språkkonsulter en konferens för de myndigheter som vill höja kvaliteten på sina texter, webbar, samtal och andra kundmöten. Konferensen heter Begriplex och utgår från kraven i språklagen.

Under mitt seminarium ville jag uppmana klarspråksarbetarna att ta det hela till nästa nivå, så min titel var Klarspråk 2.0 - få ut maximal effekt av klarspråksarbetet. Min bedömning är att vi som driver klarspråk enligt den numera traditionella klarspråksmetodiken, kan komma längre om vi tänker större. Om vi verkligen vill utveckla språket ska vi se till att alla inser att klarspråk inte handlar om språk. Det handlar om att kvalitetssäkra verksamheten - grundläggande delar i den. Och att vi inte ska prata om språket. Vi ska prata om kundens - medborgarens - process. Vad vill medborgaren ha ut av att just din organisation finns? Se till att det går så smidigt som möjligt för henne.

Mitt konkreta förslag är att vi klarspråksmänniskor - som oftast mest av allt gillar Word och människor - ser till att utveckla även oss själva och använda även Excel, paragrafer, siffror och hårda puckar för att nå våra mål.

Vi bör använda samma verktyg som redan är självklara för de som utvecklar webbar, system och verksamheter: personor, användarstudier, användningstester, agil projektledning, processkartläggning, effektmål, testning, mätning, insikter om hur människor fungerar vid förändring, osv.

Vi bör också bli bättre på våra egna verktyg, till exempel göra ordentliga argumentinventeringar och ha både etos, patos och logos på fötterna för alla de olika typer av människor vi måste övertyga. Och vi måste vägra påbörja projekt som inte får relevanta resurser. Till exempel ska vi kräva

att alla chefer går rejäla utbildningar
rimlig tid avsatt för alla att göra jobbet ordentligt
utrymme att mäta mot målen både före och efter insatserna
utrymme att göra ordentliga användarstudier och tester med riktiga läsare.

Om inte cheferna avsätter ordentligt med tid för att själva utvecklas, kommer inte de andra medarbetarna att känna att de ska prioritera klarspråksutbildningen. Om vi inte pratar med mottagarna kan vi inte göra en riktigt bra mottagaranpassning. Och om vi inte mäter vet vi inte om vi följer språklagen.

Titta gärna på mina presentationsbilder. De är kortfattade, så hör av dig så ska du få en längre dokumentation.

Försäkringskassan tog inte in användare och testade förrän EFTER det att ett dåligt brev gick ut, vilket kostade 80 årsarbetstider att rätta till. Jag vill aldrig mer se den typen av slöseri med skattepengar, när kunskapen, kompetensen och metoderna finns.

Jag minns alla mina Docs och gatorna de brukade trampa på.

2011-10-01T22:18:00.000+02:00

Det var en gång. Man fick köpa dem av vänner eller leta på bakgatorna ner mot Vasagatan.

Det började med ett par svarta fjortonhåls med bullig stålhätta nån gång 1990-1991. Ibland var det kort svart sammetsklänning till, och överknästrumpor och pappas insydda kavaj från 70-talet och svartrockarsyntkvällar på Kolingsborg. Jag lärde mig hålla jämna steg med mina långa killkompisar trots deras enorma schwungiga steg. Då bar jag ofta lång svart kjol till, och illröd jacka från UFF-rean, fyndad för 20 kronor. Och så var det massa hemmafester där precis hela hallgolvet täcktes av Docs i olika varianter.

Sen ett par oxblodsröda med snål hätta. Tårna gav sig efter några veckor. Jag tog studenten och började på Undervisitetet och hade långa klänningar från Indiska till. Färgade till och med håret rött en sväng.

De lila lågskorna hittade jag i London, de matchade ett par tajts och en lila tunika jag fladdrade omkring i med den fladdriga pojkvännen. Sen åkte jag till Dublin och pubrundade med bästakompisen och åt pommes med vinäger och majonnäs mitt i natten.

Det var fler par, det var fler år, fler höstar och somrar. Men det är det där jag minns just nu. Nu, när skopalatset vid Sergels torg har blommiga och gröna och rosa med lack. Och jag är dubbelt så gammal och skulle ha råd.

Dålig på att göra ingenting

2011-09-25T16:58:00.000+02:00

I onsdags satt jag på Webbdagarna och lyssnade på sköna föreläsningar av Bo Dahlbom, Cecilia Björnstedt och Christian Kamhaug. I knät hade jag datorn där jag antecknade, förberedde mitt pass som moderator under torsdagen, mejlade till de som skulle föreläsa under mitt pass och twittrade godbitar ur föreläsningarna. Bredvid mig hade jag Iphonen där jag sms:ade med konferenskoordinatören om programmet och läste taggen #webbdagarna.

Hjärnan och fingrarna gick på högvarv.

Och det kändes toppen.

Nu är det söndag, och jag har suttit i solen en timme eller så, och barnen leker med vänner inne på rummet, och plötsligt har jag Inget Att Göra.

Och det känns riktigt riktigt jobbigt.

Troligen borde jag just därför typ åka på retreat och gå galet långsamma promenader i skogen en vecka. Men istället: bloggar, läser om F8, kollar kalendern inför veckan, hänger på Twitter osv.

Moderera mera

2011-09-13T18:56:00.000+02:00

Jag är glad och stolt och nöjd över att få fortsätta bidra vid konferenser. Härnäst kommer jag att vara moderator vid Webbdagarna i Göteborg, anordnat av IDG och Internetworld. Jag kommer att moderera under deras nya okonferensspår - du kan läsa mer i artikeln "Ökat engagemang med unconference" (ja, de skriver 'unconference', och ja, jag har försökt få dem att ändra till det svenska ordet; jag är ju inte danad till språkvårdare för intet).

Min ständiga process fortsätter, att utvecklas i det jag känner att jag är bra på och som ger mig mest. Jag har lagt till titeln 'textexorcist' i min mentala cv, eftersom jag är bra på att dra ur en person det som ska bli en text. Att moderera är ju samma sak - att lirka ut det allra bästa ur en person eller en programpunkt, det som är mest givande och relevant just där och då.

Språkkonsultföreningen ordnar två konferenser i höst, där kommer jag inte moderera (vilket jag gjorde vid förra årets konferens om sociala medier), men väl bidra genom att hålla ett seminarium vid den öppna konferensen Begriplex. Där vill jag få till en diskussion om att koppla språkvården till den övergripande utvecklingen av organisationen, få ut maximal effekt av klarspråksarbetet.

Jag hoppas det kommer bli lika givande som mitt seminarium på SSWC om hur vi kan få mer effektiva webbprojekt i offentlig sektor - som jag fortfarande inte hunnit sammanställa dokumentationen ifrån ...

Jag fick nyligen frågan vad som är min superkraft, och jag tror det är min snabba associationsförmåga, som också gör mig till en bra moderator. Min hjärna tar det den hör och plockar fram massa relaterade tankar och människor. Jag kallade det för nätverkssyn då - att se vilka människor i mitt nätverk som jag borde koppla ihop - men det funkar även för fakta och saker, märker jag. Frågan fick jag under en intervju med mig om mitt twittrande som webbyrån Ackebrink gjorde i sin serie "Genier på 140 tecken". Se där ytterligare ett epitet.

Vad vill du - och vad vill du mest av allt? Reflektera och prioritera bland dina mål.

2011-08-20T12:53:00.003+02:00

Dags för sociala medier-experterna att ta ett steg tillbaka? Dags för Twittereliten att släppa fram de vanliga människorna? Det var frågor som diskuterades på SSWC. Min reflexion då blir att när sociala medier-branschen mognar gäller det att vi som jobbar i den också mognar.

Gillar du att vara elit inom ditt kunskapsområde? Gillar du när människor vänder sig till dig för att du ska förklara och tycka till? Gillar du att vara en av få upplysta? Gillar du den makt du har för att du har kunskap?

Det är väl helt rimligt! Det gör jag. Och Brit Stakston sa på SSWC att hon tycker det är roligt att få sitta i tevesoffan och tycka. Men sedan sa hon att det som är ännu viktigare för henne än att ha roligt, är att demokratin förbättras och samhället utvecklas. Det är det som är hennes främsta drivkraft.

Har du själv reflekterat över vad som driver dig, vad du uppnår med att göra det du gör? Ofta har vi ju flera syften, mål eller vinster av samma sak. Det är rimligt att du och jag njuter av det som är roligt med att ha inflytande. Men det gäller samtidigt att vi ser till att inte motverka våra viktigaste mål.

Nu tolkar jag Brit Stakston som att hon bedömer att hennes övergripande mål, att utveckla demokratin, bäst uppfylls av att hon själv tar ett steg tillbaka och lämnar över medieutrymmet till de som åstadkommer utveckling ute i kommuner, myndigheter osv. Alltså utövar hon självkontroll nog att hålla tillbaka och säga nej till intervjuer, trots att hon personligen tycker att det vore roligt att vara med.

Det gäller att vi tar oss tid att reflektera över vilka mål vi har, och att prioritera mellan dem, så att vi styr våra handlingar mot det som är det viktigaste för oss i det långa perspektivet.

Vi människor har sex sorters behov enligt coachen Anthony Robbins. De grundläggande är att vi behöver känna oss trygga, få variation, känna oss betydelsefulla och känna kärlek/kontakt.

De mer avancerade är att utvecklas och att bidra. Fundera på om du är på ett ställe där du vill prioritera upp dem. Jag tror att du kommer att gilla det.

Personlig utveckling är en förutsättning för effektiva organisationer.

2011-08-20T12:41:00.002+02:00

Internet utvecklas i en rasande fart. Utvecklas du själv lika snabbt? Dina medarbetare? Få ett mer framgångsrikt företag genom att stötta medarbetarnas personliga utveckling.

Aktuell forskning visar att tid för reflexion är den viktigaste framgångsfaktorn i förändringsprocesser. Världen förändras ständigt, och det betyder att företag som ska fortsätta vara framgångsrika också måste förändras, ständigt utvecklas.

Varje individ måste ha förutsättningarna för att kunna genomgå en förändringsprocess på ett bra sätt. Många människor behöver arbeta med sig själva för att nå tillräcklig självkänsla och självsäkerhet för att orka med att genomgå förändringar.

Särskilt i branscher som utvecklas mycket snabbt blir det grundläggande att alla individer är så starka som möjligt för att företaget ska klara av att utvecklas på det sätt som krävs för att hänga med.

Att få medarbetarna att gå i terapi kanske är orimligt, även om det ofta skulle vara värdefullt för både individen och företaget. Men det man alltid kan göra är att investera i medarbetarnas personliga utveckling på olika sätt. Tid för reflexion kan planeras in både i projekt – som retrospektiv i agila projekt – och i medarbetaraktiviteter under arbetsåret.

Ett sätt att arbeta med reflexion är att utgå från tankarna kring personligt varumärke. Det blir ett strukturerat sätt att arbeta med personliga saker ur ett professionellt perspektiv. Ge var och en tid och underlag att ringa in vem de är, vad de är bra på och vart de vill. Tips på frågor att utgå från hittar du i mitt inlägg om personligt varumärke från arbetsseminariet jag höll på Webcoast. Du kan också göra en enkel övning där deltagarna får beskriva varandra med fyra ord. Av orden kan de göra varsitt ordmoln i t.ex. wordle.

Ett annat givande hjälpmedel som kan stödja medarbetarna i sin personliga utveckling är Anthony Robbins sjudagarsprogram Get the edge, i ljudboksformat. Eller se åtminstone till att ge alla länken till Anthony Robbins TED-föreläsning.

Digitaliserade kommunala beslutsunderlag

2011-08-20T12:26:00.000+02:00

Idag skriver kommunala handläggare sina beslutsunderlag som vanliga worddokument.

I bästa fall har de en bra mall att utgå ifrån.
I bästa fall använder de faktiskt mallen och gör inte bara ändringar i förra texten.
I bästa fall finns en hjälptext i mallen som förklarar vilka frågor nämnden vill ha svar på under varje rubrik.

När nu flera kommuner (Ystad, Järfälla, Botkyrka) ger nämndledamöterna Ipads att läsa i istället för att kopiera tusentals sidor till varje möte, vore det väl rimligt att också strukturera inmaterialet i någon slags databasform istället. Som jag förstår det ska de i Ystad bara få exakt samma worddokument (pdf:er kanske) att läsa på pappersvis, men i den nya prylen. Hur svårt skulle det vara att få handläggarna att skriva i ett formulär istället? Jag har skissat på några förslag till fält i formuläret.

Vem fixar? Jobbar du med it i en kommun? Lyft frågan!

Få det gjort?

2011-08-20T12:23:00.000+02:00

Jaha. Detta har hänt. På sswc duckade jag seminariet om GTD, dvs. getting things done, en metod att strukturera allt du behöver göra, så att du inte behöver lägga hjärnkraft på att komma ihåg saker utan kan använda hjärnan enbart till att GÖRA det du ska göra. Jag duckade seminariet för att jag under en tid har känt mig så överväldigad av allt jag ska, måste, borde, vill göra. Undvikandestrategi, fint va?

Men nu har jag läst igenom boken Få det gjort! och min första känsla är MER STRESS. Det känns som en enorm tröskel att tänka om och lägga om sitt system, och jag kan ännu inte riktigt se hur bättre/mer/annan struktur ska lösa mina problem. Så jag tänker högt här nedan för att ringa in vad som faktiskt är mitt problem.

Jag har redan några strategier jag använder mig av.

Jag skriver gjort-listor i .txt. Varje dag skriver jag ner vad jag har gjort. Det har gjort en stor skillnad i hur jag känner mig när jag går ifrån jobbet. Den där känslan "jag har inte fått någonting gjort den här veckan!" har liksom inget existensberättigande längre. Ofta kommer den annars de veckor jag har gjort som FLEST saker, och bottnar väl i att jag inte suttit fokuserat och länge med någon stor sak.

Jag har en kort att göra-lista för veckan längst upp i dokumentet ovanför gjortlistan. Där lägger jag in de punkter jag ska göra denna vecka, med bråttomviktigast överst. De flyttar jag sedan ner till dagens gjortlista när jag gjort dem. Längst ner efter gjortlistan har jag lagt punkter jag vill göra senare. Inför varje vecka skapar jag ett nytt dokument utifrån det gamla, så det som inte är gjort följer med till nästa vecka. Men nu märker jag att jag kommer aldrig till senarelistan, så nu har jag skapat ett separat dokument för det.

Jag har två nivåer av åtagande i min kalender (pappers-). Möten och utbildningsdagar och liknande skriver jag in med bläck. Förberedelsetid och annat som måste göras men inte en specifik tid skriver jag på små post it-lappar. Jag kan enkelt flytta på dem, men inte ta bort dem. Bläcket och lapparna försöker jag färgkoda så att allt som handlar om ett projekt har samma färg. Jag har ca 6 färger på gång samtidigt, och väljer gärna färg utifrån kundens logotyp eller liknande.

Jag har några principer för min tidsplanering:
- träna tre dagar i veckan, på morgonen när jag har lämnat barnen
- se till att kunna sitta kvar sent en dag i veckan på kontoret, tills allt viktigt känns färdigt
- avsätta tid på måndagar för administration och lämna så mycket som möjligt till dess

Jag har också en ambition att få till
- företagsmöten där jag går igenom vad vi gjort, vad som funkat bra, vad som ligger framöver, osv.
- konsultfrukostar där alla får berätta vad de gjort och lyfta problem som vi löser tillsammans
- fortbildningsträffar där vi utvecklar oss inom ett begränsat område
- coachning där jag får hjälp att höja blicken till de stora målen och hjälp att utveckla processerna
- vd-möten med konkurrenter/samarbetspartner där vi diskuterar företagande, branschen och samarbeten

Det som inte funkar så bra:
- Jag skriver samma uppgift på två ställen: Kalendern och att göra-listan. Men samtidigt är det två perspektiv på min tid, de lugnar mig på olika sätt. Kalendern ger mig överblick på veckan inklusive privata tidsramar (hämta barn, träna osv.). Att göra-listan innehåller bara de lösa uppgifterna, inte bokade tider.

- Jag har svårt att lämna admin till måndagen, svarar gärna på mejl direkt, har svårt att låta bli att avbryta produktivt arbete för att kolla mejl. Jag anar att det orsakas av att jag vill känna att jag inte missar något.

- När jag skrivit in i kalendern att jag under dagen ska förbereda en kurs, tar jag inte tag i det direkt på morgonen. Jag tidssätter inte hela dagen, så det blir ofta så att jag börjar dagen med att kolla mejl och göra responsiva saker, och så är klockan plötsligt två och jag ska hämta barnen om två timmar, och då stressar jag upp mig så jag inte kommer igång på ett bra sätt.

- Jag har ingen konkret tanke om hur jag ska koppla de små sakerna till de stora tankarna. Jag har inte heller några fasta regler/tidpunkter/intervaller för ambitionerna ovan. Och inte heller för strukturerad uppföljning.

Jaha. Har jag ringat in mina problem nu? Hur går jag vidare?

Bättre webb i offentlig sektor - vad kan DU göra?

2011-07-30T14:24:00.003+02:00

Semester. Det där med att man måste ta tre veckor ledigt i rad för att det tar så lång tid att varva ner. Men att det är så svårt att göra ingenting jobbrelaterat under tre veckor, i mitt fall dels för att jobbet är roligt, dels för att jag driver ett företag och om inte jag hanterar det som kommer in under sommaren så gör ingen annan det. Det jag smygjobbar med just nu känns inte så betungande, dock. Jag filar på vad jag ska ha för mål med årets SSWC (Sweden social web camp). Jag försöker tänka ihop det jag vill få fram på språkkonsultkonferensen Begriplex i höst med vad jag kan få fram på SSWC.

Det finns mycket som skulle kunna bli mer effektivt med myndigheternas kommunikation. Det rinner iväg orimligt mycket skattepengar i lågambitiösa språkvårdsprojekt och osmidiga webbprojekt. I min verksamhet ser jag två sorters problem:

1. De som beställer språkkonsulttjänster i de offentliga organisationerna borde tänka mycket större än språkvård och textredigering. De borde förtydliga sambandet mellan att utveckla språket och texterna och att utveckla organisationen och dess arbete mot mål och uppdrag. De borde samordna pappers- och webbkommunikationen bättre, och detta utifrån användarnas situation och process. De borde också använda metoderna från webbutveckling även när de utvecklar andra texttyper: ta fram personor, göra gedigna användarundersökningar och användningstester, sätta effektmål och mäta före och efter insatser.

2. De som beställer webbprojekt borde på motsvarande sätt ta ansvar för att samordna webb och papper utifrån användarnas situation och process, och att all utveckling tydligt kopplas till organisationens mål. De borde också se till att alla kompetenser får komma in tidigt så att alla arbetar på samma lag för att lösa medborgarnas problem: webbtekniker, strukturkunniga, informatörer, skribenter, formgivare osv.

Vi som är konsulter kan ge ett viktigt bidrag till att lösa problemen, genom att vi bli bättre på att ställa krav på att det finns till exempel

helhetssyn på olika kanaler
samordning av innehållet över alla kanaler
en grafisk profil och en språklig profil utifrån organisationens värdeord osv.
tydliga effektmål för våra insatser, som är kopplade till myndighetens mål och uppdrag
tidsplan för användarintervjuer, nollmätningar, användningstester och eftermätningar
tydliga beskrivningar av delmålgrupperna och vad de vill kunna göra
tidiga möten där alla kompetenser kan ställa frågor och bidra med sina förslag.

Som språkkonsult är jag ofta oerhört frustrerad av att få komma in för sent och för lite i webbprojekt. Om vi bara fick möta de andra kompetenserna tidigare kunde vi ge ett mycket större bidrag utifrån våra kunskaper om till exempel mottagaranpassning, lässtrategier och tonalitet i bemötande.

Och jag skulle gärna se att ni som kan effektkartläggning, användarundersökningar, databastänk och så vidare fick vara med i språkvårdsprojekten för att förbättra kvaliteten och resultaten även där.

Så vad säger ni? Ska vi hjälpas åt och ta större ansvar för att skattepengarna används effektivt? Låt oss bidra till bättre projekt genom att ta ansvar och kräva eller föreslå det vi vet ger ett bättre resultat. Dra in varandra i projekten och ställa de där jobbiga frågorna om hur beställaren ser att projektet knyter an till organisationens mål.

Det blir nog ett seminarium på SSWC om detta, där vi kan samla ihop erfarenheter av utmaningar och framgångsfaktorer i projekt, och sedan något motsvarande på Begriplex. Vad vill du veta?

Ställ de dumma frågorna! Det är då du lär dig mer.

2011-07-06T14:49:00.001+02:00

Jag vet vad jag är bra på. Jag vet också vad jag inte är så bra på. Jag kan verkligen rekommendera att ställa dumma frågor och be om hjälp.

Igår bland rosorna och rosén på ett trädgårdsmingel ställde jag några av mina frågor till en som kan mycket om de politiska strategierna och "hur man gör" i Almedalen. Min starkaste referens om politiskt arbete är teveserien West Wing (Vita huset). Där får man en inblick i många av de amerikanska oskrivna reglerna om hur man gör för att få bäst genomslag, var man säger vad, osv. Självklart finns det människor även i Sverige som efter många år vet enormt mycket om finliret.

Det var spännande att höra hur han hade uppfattat Reinfeldts tal, hans tanke om vad man normalt utnyttjar Almedalstalet till och vad man inte brukar göra i just det forumet, osv.

Och så känner jag mig genast mindre dum.

Makt by vända dig om och presentera dig för närmsta människa.

2011-07-06T13:24:00.000+02:00

En av de jag stod bredvid i Almedalen visade sig vara rådgivare på en myndighet jag länge har velat komma in och jobba hos. Jag berättade om mina tankar om deras arbete med texter, kultur och kommunikation. Hon ville gärna veta mer, så nu ska vi ses efter semestrarna och jag kommer att få presentera mina förslag för att utveckla deras verksamhet.

Skolan måste ge barnen självkänsla.

2011-07-06T13:16:00.001+02:00

När Åsa Romson satt på pallen hos Bloggplats #H12 frågade jag henne om hur hon ser på att utveckla även innehållet i utbildningarna. Hur kan det inte stå något i målen för skolan om att den ska ge barnen självkänsla? Hon pratade om sitt arbete för att få in livskunskap på schemat, när hon var kommunpolitiker. Hon talade också om skolan som elevernas arbetsplats:

Eftersom många elever upplever en enormt stark press i skolan idag behöver vi utveckla ett bättre stöd för dem. Vi måste jobba för en mänskligare skola som stärker eleverna. Det är ju trots allt den sociala personen som är den som går ut ur skolan.

Namn på floder kan man kolla upp senare. Självkänslan är a och o när man ska vidare ut i arbetslivet.

En möjlig början kan vara att "förbjuda" alla pedagoger i förskolan och skolan att använda ordet "fin". Varför ska barnen kommenteras utifrån sitt utseende? Varför ska teckningar bedömas på det sättet? Använd istället möjligheten att säga "vad roligt att du vill visa mig din teckning, vad många ben spindeln hade, vilken färg var roligast att måla med?"

Det kanske låter som en liten liten skillnad. Men tänk efter. Vad göder tankar om matematik och geometri? Genom att fråga hur barnet tänkte och kände hjälper vi henne att lyssna till sig själv, formulera sina åsikter och uttrycka sina känslor och behov.

Om vi bara bedömer: bra, dåligt. Fint, fult. Då lär vi barnet att andras bedömning är viktigare än deras egen upplevelse. Och att man antingen är bra eller dålig, att livet är höjdhopp snarare än längdhopp. Det mår man inte så bra av. Då stärker man prestationsångest istället för självkänsla.

Epilog. Eller själva verkligheten.

2011-07-06T12:34:00.000+02:00

Och vad händer sedan? Det läggs hundratusentals kronor på att förbereda seminarier, formge och trycka rapporter, bygga snygga seminariekulisser.

Men hur väl planerar du in förvaltningen av resultatet du får av att vara i Almedalen? Planerar du in tid då du kan utvärdera vad som var bra och värdefullt och vad du skulle göra annorlunda, reflektera över vad du hört, följa upp samtal, skriva ner planer och mål inför ditt kommande år och kanske nästa års Almedalsvecka?

Vad har du för fokus för Almedalen – bröllopet eller äktenskapet, själva veckan eller det du får ut av att ha varit där?

Det här var väl ingen ledande fråga?

2011-07-06T12:27:00.000+02:00

I programmet för Almedalsveckan står många rubriker i form av frågor.

Allt börjar med en bra lärare – men hur?
Hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare?
Skola + näringsliv + entreprenörskap = hållbar tillväxt?
Ung och kåt – vilken vägledning ger skolan?

Men hinner man besvara stora frågor på en timme? Hinner man komma längre än att ringa in själva frågan och vad man skulle vilja diskutera? Tyvärr känns det som att den akademiska sjukan riskerar att effektivt mörda de flesta av de som kunde ha varit vassa diskussioner, genom att seminariehållarna börjar med bakgrund, metod och definitioner, och att detta tar största delen av tiden. Tänk om alla började med att slänga ut ett provokativt påstående och lät publiken kommentera. In medias res ftw, som de gamla grekerna skulle ha sagt.

Att få till riktigt vassa seminarier är väl också särskilt svårt när alla går omkring i någon slags dimma av överstimulans, trötthet och lätta roséeffekter.

Kanske finns det inga alternativ. Kanske får vi se det som att alla små steg framåt är bra. Och hoppas på att tidsplanen och strategin för varje viktig fråga räcker längre än till semestern.

Seminariet jag inte gick på: Hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare?

2011-07-04T15:02:00.000+02:00

Plötsligt händer det. Det seminarium som jag mest sett fram emot – hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare? - bestämmer jag mig plötsligt för att inte gå till. Istället sitter jag kvar på Bloggplats H12 i skuggan under fläderträdet som fäller små vackra blommor över mitt tangentbord. Och väljer att reflektera.

Jag känner att jag vill sitta still, tänka och skriva. Enligt Kristina Lindqvists forskning är tid för reflexion den viktigaste framgångsfaktorn i förändringsprocesser. Jag tar tag i det argumentet. Bland mina syften med att vara i Almedalen står ju min egen och företagets utveckling.

Fler argument i mitt huvud för att låta bli att gå: Seminariet, som hålls av Fryshuset, verkar vilja presentera genomarbetade metoder för att stötta unga tjejer. Jag känner mig oerhört intresserad av att bidra, och känner mig så säker på att jag kommer att gå vidare med det när jag kommer hem, att jag inte behöver gå dit för att bli övertygad.

Dessutom tänker jag att om jag twittrar om det idag så försvinner det i det enorma flödet från #almedalen.

Istället bestämmer jag mig härmed för att kontakta Fryshuset om detta senare och blogga om det. OK? Påminn mig för all del.

Makt - hur funkar det?

2011-07-04T14:56:00.000+02:00

Ett av mina syften med att vara i Almedalen är att ringa in vad makt är och hur det fungerar. Så nu finns ett par nya taggar i bloggen: makt - hur funkar det? och politik. Happy läsning.

Amelia: Här bestämmer män. Vi tänker ändra på det.

2011-07-04T14:54:00.000+02:00

Amelia satte en tvåmeters IRL-badge på Handelsbanken i Visby. Tanken är att lyfta fram vilken makt Amelias läsare har. Målet är att regeringen ska skapa lagstiftning för jämställda bolagsstyrelser inom ett år. Såhär skriver www.amelia.se:

I börsbolagens styrelser är 78 procent män. 97 procent av börsbolagens vd:ar är män. Detta innebär ett farligt slöseri med resurser. Alla är i teorin överens om att detta är dåligt för Sverige. Men inget händer. I år, 2011, ÖKAR andelen män i styrelserna för svenska aktiebolag. Det är skrattretande och vårt tålamod är slut. amelia kräver därför en lagstiftning som gör att styrelserna består till hälften av kvinnor och kommer att uppmana våra läsare att rösta på ett parti som driver den frågan. ... Och med 360 000 läsare varannan vecka är vi en maktfaktor att räkna med. 360 000 är lika många som röstade på centerpartiet.

Hallå där Anna Hass, vad gör du i Almedalen?

2011-07-03T16:25:00.000+02:00

Jag anser att du kan använda skrivandet som ett sätt att komma vidare i andra processer. Därför skrev jag en intervju med mig själv för att reda ut för mig själv varför jag egentligen är här i Almedalen.

Hej, vem är du?
Jag är en sån som pratar, skriver, analyserar och tycker saker. Till yrket är jag språkkonsult och driver en textbyrå där jag redigerar texter och utbildar skribenter. Jag är också förälder till två barn.

Vilka politiska frågor är du mest intresserad av?
Företagande är viktigt för mig. Framför allt att fler ser möjligheterna att driva eget och att växa sina små företag. Det är komplext, jag försöker göra det själv. Det pratas en del om att det är svårt med regelverket och byråkratin, och det kan jag verkligen hålla med om i många fall. Men jag tycker att det pratas för lite om de mentala utmaningarna i företagandet. Du har ofta en ekonomisk osäkerhet. Om du anställer har du också ansvar för att andra har mat på bordet åt sina barn. Och att vara chef och ledare kräver mycket tid, engagemang, kunskap och mod.

Mina barn ska snart börja skolan. Därför är även diskussionerna om skolan mycket viktiga för mig. Även här tycker jag att det pratas alldeles för lite om de mentala utmaningarna för skolledare, lärare och barn. Om skolan fokuserade mer på att ge barnen självkänsla – och inte bara sakkunskaper – skulle det ge fantastiska följdeffekter genom universitetsvärlden och ut i företagen.

Sedan jag blev gravid har också jämställdhetsfrågan tagit plats i min hjärna. Hur mycket Sveriges pappor, barn och kvinnor skulle vinna på om föräldraledigheten delades mer lika, till exempel. Och då menar jag alltså även de kvinnor som inte har eller vill ha barn, eftersom de idag också diskrimineras i arbetslivet utifrån förväntningarna på kvinnor.

Varför har du kommit till Almedalen?
Jag har arbetat i tolv år som konsult inne i de offentliga förvaltningarna. Jag kände nu att jag ville förstå bättre det som händer på de mer yttre arenorna, i politik, pr och lobbyverksamhet. I Expressiva arbetar vi med brukstexterna inom organisationerna, beslutsunderlag, utredningar, faktatung information till medborgarna. Sedan händer oerhört mycket med informationen, från det en expert lämnar sin utredningsrapport till att ett pressmeddelande blir en artikel i Aftonbladet eller en politiker blir intervjuad i trettio sekunder i teve. Ju mer jag vet om de andra processerna, desto bättre kan jag göra det arbete jag gör.

Dessutom vill jag lyssna på experter och politiker som arbetar med de ämnen jag är engagerad i, och bättre förstå alla argument och processer i sakfrågorna. Hittar jag sedan ett ställe där jag kan passa in och bidra, hoppas jag knyta kontakter som gör det möjligt.

Jag vill helt enkelt lista ut hur vi kan arbeta för ett bättre Sverige, där människor mår så bra som möjligt, och en mer effektiv offentlig förvaltning.

Jag tror att bättre kommunikation, mellan människor som har olika perspektiv, är grundläggande. Och självklart är det där någonstans som jag försöker fundera ut hur mitt företag kan bidra.

Om framtider, av Astrid Lindgren:

2011-05-14T17:11:00.000+02:00

"Framtider blir på det ena och andra viset men aldrig som man tror just."

(i ett brev till Kerstin Thorvall)

Livet är många varv långt

2011-05-14T16:30:00.004+02:00

Se inte på livet som en linje. Se på din livstid som ett antal sjuårsfaser. Sedan kan du välja fokus för varje sjuårsperiod. Eller tioårsperiod, eller vad som känns rimligt.

Till exempel så här:

Sju år: fokus på utbildning, resor och självförverkligande.

Sju år: fokus på barn och familj.

Sju år: fokus på karriär.

Sju år: sadla om, nytt professionellt fokus.

Sju år: låt en hobby blomma ut passionerat, tagga ner på jobbet.

Sju år: köp en hund. Lev i skog och mark.

Sju år: satsa på jobbet igen, bli mentor åt yngre.

Sju år: pensionera dig och ägna dig enbart åt dina passioner.

Det är många saker som är jobbigt i livet, även om man inte råkar ut för de jobbigaste sakerna som död och sjukdom. Att gå många år utan en partner trots att man vill ha en. Att växa isär från sin partner, kanske överväga att skiljas, kanske behöva jobba ihop sig för att partnerns sju år tog henom åt något annat håll än dina. Att märka att man INTE har utvecklats de senaste sju åren. Att utvecklas i sig kan vara oerhört jobbigt.

Jag tycker det är jobbigt att behöva lära mig saker igen och igen. Jag borde vara smartare än så, tycker jag. Och dömer mig själv för hårt, som vanligt.

Men det jag måste påminna mig själv om då, är att jag inte är på samma ställe idag som för ett, två, sju, tolv år sedan. Så det är inte orimligt att jag måste lära mig "samma sak" igen fast nu från ett helt annat perspektiv, i ett helt annat sammanhang.

Den här tanken att livet kan ses som ett antal sjuårsfaser är mycket trösterik för mig. Det gör att jag känner att jag får en helt ny chans, flera gånger i livet. Bara jag tar chansen.

Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark
och nya kritor till.

Vad vill du rita på nästa blad? Ta chansen!

Kraften i en målbild

2011-05-05T14:14:00.002+02:00

Var vill du vara om två år? Om fem år? Om tio år?

Hur ser det ut hemma hos dig då?

Hur ser det ut på din arbetsplats?

Hur känns det att kliva in på jobbet, i hemmet?

Hur känns det när du är med de du gillar? Vilken sorts respons får du av den du lever med eller jobbar med, hur är ni med varandra i rummet?

Vad ser du när du går hem från jobbet? Vart går du? Hur känns det?

Ta en stund för varje sak. Och verkligen SE det framför dig. Känn efter vilka känslor du vill ha när du är där.

Skriv gärna ner.

Nu har du en bild att sträva mot. Det kommer att göra det lättare för dig att styra ditåt, i dina små och stora val.

Sälj det du brinner för

2011-04-26T14:05:00.005+02:00

Imorse satte jag mig i solen på uteplatsen för att dricka mitt förmiddagskaffe. Grannen har en ledig kompis på besök den här veckan, jag vinkade till honom att komma och slå sig ner. Det blev till ett samtal på över en timme, där jag coachade honom vidare i yrkeslivet. Så det kan gå.

Först diskuterade vi att man måste hitta det som man tycker om att göra, man är bra på att göra och folk kommer vara beredda att betala för. Annars blir det svårt att leva på det i längden.

Han kommer från kultursektorn och tycker det tar emot att tänka pengar och företag och betalning. Men alla måste ju betala räkningarna. Min personliga tanke om det är att jag jobbar för individerna i företaget, de medarbetare jag får träffa och utbilda, eller för kunderna, medborgarna, läsarna av de texter vi arbetar med. Förvisso hjälper jag ibland företag att tjäna mer pengar, men jag gör det genom att kunderna får bättre information, genom att medarbetarna får personlig utveckling och stärkt självkänsla och höjd kompetens.

Vi diskuterade vad han helst av allt skulle vilja göra med sitt liv, bidra med. Det handlade om att stimulera människor att reflektera om vad vissa bitar inom kulturen faktiskt bidrar med, i människans liv och i samhället. (Jag är lite vag nu, för att inte avslöja hans affärsidé :) Det var lätt för mig att ställa frågor om vilka yrkesgrupper som skulle ha nytta av att göra dessa reflexioner, vad deras arbetsgivare skulle tjäna på det, vilka myndigheter som kanske kan ha pengar till att stödja detta arbete.

Därpå diskuterade vi vilken form som skulle vara lättast för yrkesgrupperna att få göra reflexionerna. Var, när, hur skulle det helst ske? Idéerna bubblade fram.

Sedan var det lätt att se vad som skulle vara nästa steg: Att skriva en lista på kanske tio ämnen, välja de sex mest säljbara, arbeta ut ett detaljerat förslag på innehåll och möjliga upplägg, ta fram ett säljmaterial som visar vilken nytta reflexionerna skulle skapa för den som köper upplägget, och sedan kontakta relevanta personer för att sälja in det.

Se där, första dagsverket, en stärkt självkänsla och en affärsidé :)

Eller som Janis Joplin sa.

2011-04-25T15:44:00.002+02:00

Freedom's just another word

for nothing left to lose.

Etc. osv.

Someone to watch over me

2011-04-23T23:21:00.003+02:00

Igår fick jag en stark vision igen. Ur en hästbok från när jag var sådär kvart i tio. Ett barn som ridit vilse i farliga bergen med bergslejon och andra obehagligheter. Och när barnet utmattat somnar på marken ställer sig hästen stark och stolt över barnet, och vakar hela natten.

Har du någon sådan i ditt liv? Någon som vakar över dig så att du kan vila?

Så kände jag också att min farmor har varit just det. Jag insåg att hon verkligen och faktiskt skulle dö för mig.

Känslan kom stark igen, att livet ÄR just den känslan av samhörighet. Att meningen med livet är kontakten med de andra.

Som sagt, hur fri vill du vara?

Hur fri vill du vara, egentligen?

2011-04-10T20:15:00.003+02:00

Hur fri kan en människa vara? Isobel Hadley-Kamptz skriver om att alla människor är beroende av andra, åtminstone i någon del av livet, vilket gör det svårt att argumentera utifrån att det finns en oberoende människa.

Men inte nog med det. Helt ärligt. Hur fri vill man vara? Vad är ett bra, lyckligt liv? Är det att susa över havet i ett plan, med paddan i famnen, på väg till ett viktigt möte, medan barnflickan och städerskan tar hand om hem och barn? Eller är det att vara nära sina kära, känna alla känslor, se dem i ögonen och leva i kontakten?

Jag har gärna lite av båda bitarna. Men om du måste välja bara det ena?

Makthavaren som fri susar fram i planet har jag hämtat ur Nina Björks text där hon skriver om mannen, som har varit fri att vara fri, och kvinnan, som har varit bunden till att arbeta med kroppar och spåren efter kroppar, och som har kämpat för att bli fri:

Villkoret för kvinnors plats i det offentliga rummet har alltså varit att vi ljuger. Inte om kvinnor, men om människor. --- Sanningen om människan är att hon föds beroende och att hon vid vissa tillfällen i livet - när hon är gammal, sjuk, svag - förblir beroende. --- civilisation, frigörelse - positionen där människan som grupp eller som enskild individ avlägsnar sig från natur och kropp har många namn. --- Kanske är det tid att välja en annan väg nu? Kanske är det tid att säga: Kära vänner, vi är natur - och det är ni också. Därifrån börjar vi bygga en möjlig kultur. Alla andra byggstenar är lögn.

Såhär tänker jag: Inte bara måste du tugga i dig att du och vi alla är beroende av andra, åtminstone i någon del av livet. Du måste också fundera på vad frihet faktiskt är, och vad ett fritt val är.

Och när du har accepterat fakta och funderat över hur du själv styrs av normer, måste du fatta beslut om hur du vill leva ditt liv.

Distans till andra människor kan göra livet lättare. Det är svårt och läskigt med relationer, med barn, med kärlek.

Men är det inte just i beroendet, i hjälplösheten, i den förtvivlade och fantastiska samhörigheten, som livet blir vackert och värt?

Vad strävar du efter? Hur fri vill du vara, om du tänker efter?

Det är vi som är normala, eller Vad Webbdagarna ger utöver ny kunskap

2011-03-31T22:26:00.006+02:00

Jag har haft två mycket givande dagar på Internetworlds evenemang Webbdagarna.

I mitt Twitterflöde var rätt många negativa till föredragen. "Kom med något nytt!" var kontentan i många av omdömena, även om flera talare uppskattades för energiska och roliga presentationer.

Det finns tre viktiga saker att komma ihåg innan man dömer ut ett evenemang som Webbdagarna.

1. Vi som twittrar och är konsulter inom webb och sociala medier är inte den enda målgruppen. Vi som kommer till Webbdagarna för att sälja ligger naturligtvis mer i framkant redan än de som kommer dit för att lära sig och för att köpa konsulthjälp. Många av de som är där behöver och vill höra dessa saker, och de kanske inte heller twittrar.

2. Det finns ett stort värde i att etablera en gemensam kunskapsbas och en best practice. Bara det faktum att vi alla känner att jamen det här vet vi ju redan, stärker känslan av självklarhet inför till exempel att det är viktigt att först ha ett syfte och mål med att börja med sociala medier. Det gör det lättare att styra rätt. (Och handen på hjärtat har vi ju ändå inte riktigt kommit hela vägen fram i alla projekt än, eller hur, så många "självklarheter" verkar behöva sägas igen ...)

3. Dessutom är det psykologiskt oerhört värdefullt att få tillbringa två dagar med de som är på samma lag som jag själv. De allra flesta av deltagarna på Webbdagarna har det gemensamt att vi måste sälja in de förslag vi själva tror på. De av oss som är konsulter säljer såklart våra tjänster hela tiden. Men de av oss som är anställda måste också sälja in webbinitiativen, internt i organisationen! Dessutom är de rimligen ofta personer som är mindre naturligt lagda åt säljandet, eftersom de valt att ta anställning istället för att bli konsulter, så det kanske är ännu jobbigare för dem.

Många av oss ägnar mycket tid bara åt att argumentera för att få göra det vi tror på, det vi är bra på. Då blir det värdefullt att få tillbringa två dagar med enbart människor som redan är med på tåget, få lite bekräftelse i att det är inte bara jag som är en särling och tycker att det kunde vara bra med Twitter. Vi är hundratals, i många olika slags organisationer, och jag kan titta på vad de andra har gjort och jag kan samtala med dem och lära mig av deras misstag och lyckoträffar.

För mig känns Webbdagarna som att glida ner i varma källan efter att ha gått den snökalla sträckan från huset. Eller att äntligen komma in på min klacks sida av sportarenan efter att ha sett första delen av matchen stående i motståndarlagets klack. Eller att komma hem till en vän och krypa upp i soffan och slappna av efter en lång dags battle med svårflörtade kunder eller kursdeltagare.

Så den främsta anledningen till att dagarna var givande för mig var gemenskapen, samhörigheten, och de inspirerande samtal man bara kan ha med den som redan delar grundinställningen att webben och de sociala medierna är bra och kul och ger oss många spännande möjligheter som jag vill utforska. Att jag inte lärde mig något nytt av talarna är inte direkt ett problem för mig.

Jag vill citera Gary Vaynerchuk igen, när han får frågan "What's the ROI of social media?" -"I don't know, dickhead, what's the ROI of having a real relationship?!"

Också en stor dag :)

2011-03-29T20:49:00.000+02:00

Värdeord och värderingar - vilka är vi egentligen?

2011-03-29T18:00:00.006+02:00

Hur blir vi ett företag? Vilken är företagets personlighet, vilka är företagets värderingar?

Som vi alla vet bör det vara personer (eller i alla fall personor) som kommunicerar i sociala medier för att det ska fungera bra. Det behövs någon slags personlighet, värderingar, attityd. För att ett företag ska ha en enhetlig röst är det också en fördel om individerna i företaget som talar och skriver ger samma eller ett liknande intryck, ger uttryck för samma värderingar.

Många organisationer tar fram en handfull värdeord som ska karaktärisera kommunikationen. För att få värdeorden att stämma överens med hur personalen kommunicerar kan man göra på tre sätt:

Bara anställa människor som delar värderingarna och naturligt lever och kommunicerar utifrån dem
Låta de som är anställda och ska kommunicera själva ringa in vilka värdeord som faktiskt redan är sanna i verksamheten
Välja värdeord uppifrån och sedan få de anställda att kommunicera enligt dem.

Vilket sätt tror du funkar bäst?

Alla som rekryterar vet att det är viktigare att personen är rätt än att meritförteckningen är rätt. Därför är det oerhört viktigt att tidigt fundera på och faktiskt formulera VARFÖR och HUR företaget ska göra det det ska göra, och det är smart att anställa människor som redan delar de här värderingarna.

På samma sätt som värdeorden bör komma inifrån människorna, bör organisationernas texter också vara mänskliga för att ge genomslag. Risken är annars att de blir alltför redigerade och strömlinjeformade, med budskap som ingen enskild människa står för. Då når de heller inte fram till den människa du vill ska ta åt sig.

Vad är det att vara människa?

2011-03-28T11:01:00.005+02:00

Jag har kommit på att det är en grundläggande fråga i min hjärna. På samma sätt som ett universitet förhoppningsvis ger både utbildning och bildning, ger livet förhoppningsvis känslor av både njutning och mening.

Jag funderade på vilka filmer och serier jag sett det senaste året. Avatar, Social network (Facebookfilmen), The King's speech. Annie Hall, Husbands and wives. Six feet under. Mad men. Och alla handlar de ju om vad det är att vara människa, och hur man vill vara människa, i mötet med andra människor (och blå utomjordingar).

En annan intressant tanke är om jag dömer mig själv hårdare än andra. Det tror jag. Vad gör man åt det? Gå tillbaka och läs mina tankar om livets längdhopp och höjdhopp, till att börja med.

Hur vill du vara människa?

Tillsammans är vi starka - kraften i en okonferens #webcoast

2011-03-23T10:17:00.010+01:00

Jag är fortfarande överväldigad av kraften i Webcoast.

Glädjen, gemenskapen, tankeverksamheten.

Alla som delade med sig, alla som öppnade sig både för att ge och för att ta in.

Kraften av att tillsammans skapa något minnesvärt, bekräftande, roligt, användbart och viktigt.

Tack alla som kom på mina seminarier. Och varsågod alla som kände att det jag delade med mig av var användbart och bra.

Hör av dig och berätta hur det går för dig.

foto: Sina Farhat - flickr.com/belola - flickr.com/sf_webcoast

Hos Sanna hittar du mer om Webcoast och länkar till allt material.

Tips för personligt ledarskap

2011-03-22T19:39:00.006+01:00

Utvärdera dig själv löpande.

Efter varje möte eller telefonsamtal:
1. Vad gjorde jag rätt? Skriv ner allt som var bra.
2. Vad gör jag annorlunda nästa gång?

Poängen: Fokusera inte på felen, utan på det som var bra och kan bli bättre.

Visa alla maximal respekt.
Behandla varje människa som om de funderar på att köpa för en miljon av dig.

Skriv ner fem mål.

Skriv ner fem saker du vill ha åstadkommit när det här året är slut. Formulera dem aktivt: Jag har tio nya kunder. Jag lunchar med en möjlig kund i veckan. Jag har fått skriftliga rekommendationer från fem kunder/chefer/kollegor. Jag läser en bok om marknadsföring varje månad. Jag har sökt fem inspirerande jobb. Jag har skrivit en ny text till min webbplats. Jag väger 75 kilo. Jag umgås med mina barn/vänner en kväll i veckan.

Alla steg bör vara steg framåt mot dina mål.

Allt ger eller tar. Fråga dig inför varje sak du tänker göra: Bidrar denna aktivitet till mitt viktigaste mål? Jobba mot ditt viktigaste mål varje dag.

Planera realistiskt.
För de allra flesta går det inte att jobba med debiterbara saker 40 timmar i veckan. Planera in timmar för administration, träning, sjukdom, shopping, vad du nu behöver.

Förenkla dina processer.

Ta bort det som ger minst värde, delegera. Om du är företagare kanske du ska lägga ut både bokföring och fakturering och räkningsbetalning?

Styr hur du använder din tid.
1. Gör ett cirkeldiagram där du ritar in vad du gör med din tid. Kanske ska du anteckna under två veckor hur mycket tid du lägger på vad.
2. Gör sedan ett till cirkeldiagram med hur du skulle vilja att du fördelade din tid.
3. Inse att du inte kan banka in en tårtbit till i cirkeln. Om något ska till så måste något annat bort.
4. Välj mer medvetet vad du lägger din tid på.

Ditt personliga varumärke - min workshop på Webcoast

2011-03-21T08:04:00.001+01:00

Hej. Det här är en dokumentation från workshoppen ”Styr ditt personliga varumärke” som jag höll på konferensen Webcoast den 20 mars 2011. Seminariet filmades om du föredrar att titta på det istället för att läsa om det! Berätta gärna vad som var bra och vad jag kan göra bättre nästa gång.

Välkommen till expressiva.se om du vill veta mer om de andra utbildningar jag håller. Har du sett en dålig text någon gång? Vi bidrar också gärna med att korrekturläsa, redigera, strukturera, dokumentera eller skriva nytt.

Intro: Vadå varumärke?
Jag heter Anna Hass och är språkvetare och jobbar med texter. Jag driver textbyrån Expressiva sedan 1998, där jag håller skrivutbildningar på arbetsplatser samt redigerar, planerar och skriver texter.

Alla projekt vi gör börjar med en analys av kundens texter. Utifrån den ringar vi in vad som behöver bli bättre. Ibland behöver de skriva mer personligt, ibland med mindre krångligt språk, ibland kortare, ibland längre. Vissa saker är lättbedömda och självklara – språkliga fel ska så klart alltid rättas till. Men det är viktigare att reda ut vad som är bra och dåligt än vad som är rätt och fel.

Och för att veta om texten är bra, måste man veta vad den ska vara bra på. Vilken effekt vill du ha? Vilka är det som ska läsa, vad vill du att de ska göra, och hur ska du få dem att vilja göra det?

De här frågorna leder alltid till diskussioner om identitet. Vilka är vi, vilka vill vi vara, hur vill vi upplevas? Det som kan kallas för varumärke om man vill.

Och när du själv skriver något kan vi prata om ditt personliga varumärke. Det här med personligt varumärke är egentligen bara ett sätt att benämna något helt okonstlat: vem du är. Och desto viktigare: vart du vill komma. Du har större chans att nå dit du vill om du är tydlig med varför folk borde hjälpa dig att nå dit.

För mig handlar arbetet med det personliga varumärket alltså om att tänka igenom vad du vill göra med ditt liv, och styra mer medvetet mot det, bland annat genom att kommunicera tydligt. Malin Sjöman presenterade flera av punkterna nedan på Geek girl meetup i Stockholm i november 2010, och hon menar att personligt varumärke bara är ett annat sätt att säga god självinsikt.

Ditt varumärke har fem delar
Malin Sjöman föreslår att du formulerar följande delar i ditt varumärke:

1. Funktionalitet. Vad är det du är bra på?
2. Fördelar och nyttor. Vilken nytta gör du? Vad bidrar du med?
3. Emotionellt. Vad ska människor känna för dig?
4. Värderingar. Vad tror du på?
5. Personlighet. Hur är du som person?

Övningar

För att ringa in vad var och en har att bidra med, fick deltagarna skriva svar på följande frågor. Många av frågorna är hämtade ur boken ”Ditt personliga varumärke” av Isabel Werner Runebjörk.

1 Varför har du kommit hit idag?
2 Vänd dig till personen bredvid. Berätta för varandra varför ni har kommit hit idag.

3 Hur tror du att din omgivning uppfattar dig?
4 Hur skulle du vilja uppfattas?
5 Berätta för personen du talade med nyss vilket intryck hen ger. Hur skulle du beskriva personen du just talat med? Vilka goda egenskaper har hen? Vilket intryck ger hen?

6 När är du glad? När känner du stark livsenergi?
7 När är du lugn och tillfreds?

8 Vad har du gillat att jobba med? Varför?
9 Vilka framgångar har du gjort i livet? När var det läge att fira dig och din insats?

10 Vad skulle vara din viktigaste styrka om du var läkare?
11 Vad skulle vara din viktigaste styrka om du var polis?
12 Vad skulle vara din viktigaste styrka om du var VD för Ericsson?

13 Vad driver dig?
14 Vad vill du bidra med under din livstid?
15 Vilket är ditt drömjobb? Varför?

16 Varför ska jag anställa dig?

Läxa: Ta hjälp av de som känner dig
Skicka sms till ett dussintal vänner, kollegor, chefer, mentorer och be dem beskriva dig med fyra ord. Senare kan du samla alla orden i ett dokument, gör gärna ett ordmoln på http://www.wordle.net/create

Förslag på formulering:
Hej, skulle du kunna beskriva mig med fyra ord? Jag sätter ihop en jobbpresentation av mig.

Skriv några profiltexter till ditt cv
Av de ord du har samlat nu kan du skriva profiltexter att sätta först i ditt cv. Ändra gärna den här profilen för varje ny tjänst du söker. Du har många facetter, och självklart ska du vända fram de mest relevanta i varje ny situation.

Två exempel om mig:
Engagerad välutbildad kommunikatör med tolv års erfarenhet av texter i offentliga organisationer.

Orädd lyhörd pedagog som brinner för givande diskussioner och att coacha varje deltagare till större självförtroende.

Utvecklas
Skriv ner fem saker du är rätt dålig på.
Vilka av dem väljer du att acceptera och leva med?
Vilka av dem tänker du göra något åt?
Hur kan du göra det? Hitta på massor av förslag.

Välj något du tänker börja med. När tänker du vara klar med det? Vad är det första lilla steget? Skriv in det och slutdatum i din kalender.

Presentera dig
Xue Mei Rhodin gav nätverkstips på Geek girl meetup som passar bra in när du ska presentera dig själv: Välj 3 saker som har med jobbet att göra, och 2 udda saker som inte är från jobbet. Prova att alltid nämna något av det udda när du presenterar dig. Det är nämligen oerhört tråkigt att prata med någon som inte har någon personlighet. Det udda gör det lättare att minnas dig, och visar att du är unik.

Skriv mera
När du nu vet vad du står för kan du formulera ett antal nyckelbudskap om dig själv:

Dina kärnvärden är de värderingar som ligger till grund för alla dina val och alla dina ställningstaganden.

Ditt motto formulerar du på basis av dina kärnvärderingar: ”Barnen kommer först”, ”Det ska vara gott att leva”, ”Plikten framför allt”, ”Ärlighet varar längst”.

Din mission är det du vill ge till din omvärld. (Till skillnad från din affärsidé, som handlar om vad du kan sälja till din omvärld.) Den beskriver vad du kan och vill bidra med till din omvärld.

Din affärsidé säger vad du ska göra, för vem och hur.

Din berättelse om dig själv ska vara sann och intressant och visa hur du har kommit fram till dina ställningstaganden. Vem är du som person? Varför är du där du är? Lyft fram det som gör dig unik, som gör dina ställningstaganden begripliga och grundade i vardagen.

Lästips:

Mina övriga blogginlägg om självkänsla

Boken "Ditt personliga varumärke" av Isabel Werner Runebjörk

Skriv effektiva texter - mitt seminarium på Webcoast

2011-03-20T23:17:00.005+01:00

Den 19 mars höll jag ett seminarium på okonferensen Webcoast om att skriva effektiva texter. Nedan ser du bilderna. Seminariet finns också filmat.

Välkommen till expressiva.se om du vill veta mer om de andra utbildningar jag håller. Har du sett en dålig text någon gång? Vi bidrar också gärna med att korrekturläsa, redigera, strukturera, dokumentera eller skriva nytt.

Effektiva texter - Expressiva Anna Hass - Webcoast

View more presentations from Anna Hass.

Självkännedom: bättre än Losec

2011-03-13T14:35:00.002+01:00

Jag är värdelös på att korrekturläsa. Trots att jag har arbetat med texter i femton år, och trots att jag har läst en hel massa svensk grammatik på Universitetet. Jag går sönder när jag ska korrekturläsa; jag får exem, jag får magkatarr, jag sitter och skriker frustrerat åt texten och kunden och sakernas allmänna tillstånd. (Fråga mina kollegor.)

Anledningen är att jag är av sorten som lägger mig i, frågar varför, vill förbättra så mycket det bara går. Det är tortyr för mig att bara få rätta språkliga fel, i en text som har ett otydligt syfte, en dålig struktur eller en argumentation som är värdelös för mottagaren.

Så jag får ta min språkvetenskapliga utbildning och använda den på något annat sätt. Jag behöver hitta en form och ett sammanhang där jag kan, får, ska ställa alla jobbiga frågor: Vilka är ni? Varför gör ni det här? Vad får jag som läsare ut av det?

Det här är en insikt jag fått om mig själv, och på så sätt kan jag formulera mig och mitt personliga varumärke mer sant. Det blir bättre för både texterna, kunderna och min mage.

The medium is SO not the message.

2011-03-12T18:55:00.002+01:00

Det snackas så galet mycket om sociala medier. Det öppnas Facebooksidor, det twittras, det byggs appar. Alla är överens: Vi lever i en kommunikationsålder. Den som kommunicerar bäst vinner. Den som kommunicerar bra har makt.

Men. Det är rätt så nödvändigt att ha något att säga, om man vill nå fram och få en reaktion. Vad är ditt budskap? Vad vill du? Vad har jag för nytta av det du delar med dig av?

Fyra bitar som ingår i att kommunicera:

du som sändare
det du vill säga
kanalen du säger det i
mottagaren.

I "sociala medier" hamnar fokuset ofta på kanalen, "medier"-delen, och ofta ganska långt inne i själva den tekniska lösningen. Men den andra nödvändiga delen, det "sociala", handlar ju om relationen mellan dig och mottagaren, och vad du bidrar med i den relationen - vad du delar med dig av, vad du skickar genom kanalen. Fredrik Wass säger:

"det är förmågan att vara social som är grejen, inte var du är det någonstans."

Sen är det en sak till som är grundläggande. Vem är du? Vad har du för värderingar? Helt enkelt måste du vara den du säger att du är. Annars funkar inte relationen, och då tar inte mottagaren emot ditt budskap på det sätt du vill.

Eftersom allt det här hänger ihop, eftersom alla dessa delar behövs för att kommunicera bäst, håller jag ett seminarium på Webcoast om personligt varumärke och ett om att skriva effektiva texter. Ett om dig och ett om ditt budskap, alltså. Sen, när du har koll på det, först då är det dags att välja kanal.

Bloggintervju med Jenny Forsberg om snällt företagande

2011-02-25T12:00:00.014+01:00

Hej Jenny Forsberg, författare till boken "Den snälla företagaren", och välkommen till Glimrande Glimtar. Vad snällt att du ville vara med här och bidra med dina tankar! Varför vill du vara det?

Hej och tack! Vad snällt att jag får komma hit! Att göra en bloggturné tycker jag är ett bra sätt att använda de möjligheter till snällhet som de sociala medierna ger. Jag får uppmärksamhet på din blogg, du får uppmärksamhet på min blogg – vi vinner båda på det. För att inte tala om hur snällt det är mot de nya läsare som hittar dig eller mig på grund av turnén :-)

Jag upplever att det finns fyra sorters företagare: de som brinner för pengarna, de som brinner för den grej de säljer, de som brinner för själva byggandet av företaget, och de som brinner för människor. Vilka av dina tips är mest relevanta för respektive typ?

Klok indelning av företagare! Jag tror att alla dessa har nytta av tipsen om att vara snäll mot sig själv – för om man brinner finns det risk att man bränner ut sig. Hur jag ska svara på den här frågan beror på om man vill fortsätta utveckla det man brinner för, eller om man snarare ska satsa på att stärka sina svaga sidor. Jag väljer i det här fallet att anta att en företagare vill stärka sina svaga sidor.

Den som brinner för pengarna kan då ha nytta av tipsen om hur man når sina mål – för att se långsiktigheten i verksamheten och inte bara det dagliga kassaflödet. Den som brinner för det de säljer kan ha extra nytta av tipsen om hur man får snälla kunder. Den som brinner för att bygga företag kanske har extra nytta av kapitlet som jag kallar ”Du bestämmer”. Den som brinner för människor är redan bra på att nätverka och kanske snarare har mest nytta av tipsen som handlar om hur man kan tänka kring tid och pengar eller hur man når sina mål.

Jag tycker det är intressant med självkänsla. Hur kan man använda dina tips för att bygga sin självkänsla, som en del i sin personliga utveckling?

En viktig del i det tycker jag är att arbeta med sitt personliga varumärke. Som företagare behöver man ta reda på vem man är så att man kan stå för det och kommunicera det till omgivningen.

Vi som jobbar med kommunikation bygger ju all vår verksamhet på urgamla sanningar om hur man bygger sitt varumärke och får genomslag. Hur skulle de gamla grekerna läsa din bok, tror du?

Grunden i all kommunikation är att anpassa budskapet efter målgruppen, att ta reda på vad någon behöver och kommunicera just det. Att vara snäll är egentligen samma sak: det handlar om att ta reda på vad någon (kunden, kollegan, vännen, konkurrenten, jag själv) behöver och ge henne/honom just det. Det är jag säker på att de gamla grekerna skulle nicka igenkännande åt :-)

Är det inte lite mesigt att vara snäll? Får man inte större respekt om man är kall och distanserad och tydlig och hård? Vad säger du till den som ser en motsättning mellan att vara proffsig - verka dyr och kunnig - och att vara snäll?

Jag menar att det inte finns något likhetstecken mellan att vara snäll och att vara mesig. Ett budskap som jag vill få fram med boken är just att det är snällt att säga nej, det är snällt att lyssna på sina egna behov och det är snällt att ha respekt för sig själv, sin tid och sin kompetens. Att vara snäll ÄR att vara tydlig, att tro på sig själv, att vara professionell och att våga ta betalt för det man gör.

Jag älskar internet och open source och hela sharing is caring-grejen. Ser du risker där? Kan man behöva balansera sin snällhet och akta sig för något där?

Å, vilken bra fråga! Jag har hittills inte råkat ut för något utan ser bara positivt på det här sättet att hantera information. Men det är klart att man måste vara medveten om riskerna. Visst kan det finnas affärshemligheter och så vidare som inte ska läcka ut. Du vill ju till exempel inte att konkurrenten ska få reda på vilken prisnivå du lägger dig på i en offert. Men jag tror generellt att vi är för rädda för att lämna ut information. Jag tror att vi vinner på att dela med oss. Men det här vore intressant att diskutera vidare. Kanske du eller någon läsare har en kommentar om det?

Jag har lärt mig att man ska sätta SMARTa mål, de ska vara specifika, mätbara, accepterade/attraktiva, relevanta och tidssatta. Kan man mäta hur snäll någon är, och kan man mäta snällhetens resultat? Vad kan man få för ROI, alltså return on investment, på att vara snäll?

Med verktyget Snällix kan du mäta hur snällt ett företag är. Snällix hittar du i boken eller på Facebook-sidan Den snälla företagaren under fliken Anteckningar.

För att mäta snällhetens resultat får man föra statistik över olika nyckeltal. Vad man ska mäta beror på vad man har för typ av företag, men några exempel skulle kunna vara ”Hur många kunder har företaget fått efter att vi började marknadsföra oss på ett snällt sätt?” Hur mycket pengar får vi in på den här snälla säljaktiviteten?” och så vidare. I boken finns fler exempel.

Jag känner att jag är lite för snäll ibland. Jag kan vara för dålig på att säga nej, och dålig på att respektera mina egna behov lika mycket som kunders, vänners osv. Vad har du för personliga snälltips till mig?

Det självklara men ändå svåra: Ta hand om dig själv! Du orkar inte vara snäll mot andra om du inte är snäll mot dig själv.
Tänk på att ett bestämt nej ibland kan vara det snällaste man kan säga till någon.
Försök se helhetsperspektivet. Det som verkar snällt för ögonblicket – mot dig själv eller andra – kanske inte är det i längden.

Tack Jenny, vad snällt att du ville ge mig och mina läsare tips!

Jenny Forsberg är på bloggturné med sin nya bok Den snälla företagaren – praktiska affärsråd för småföretagare. Under bloggturnén (till och med den 23 mars) kan du köpa Den snälla företagaren med 20 procents rabatt hos TUK förlag. Uppge rabattkoden BLOGG för att få din rabatt.

Min livsmission: att stärka självkänslor

2011-02-23T21:17:00.003+01:00

Jag försöker ringa in vad jag egentligen ska ha det här livet till, vad jag vill göra med min livsenergi.

Jag minns att redan när jag var ca 25 år (för dryga 10 år sedan) slogs av tanken att det gör inget om jag dör nu, för jag har redan gjort så mycket nytta i mitt liv. Och det jag främst tänkte på då var alla blivande utbytesstudenter jag peppat och förberett inför sitt år utomlands, alla de studenter jag värdat i Stockholm, alla studenter på Universitetet som jag fått att växa, alla elever på Påhlmans Handelsinstitut som jag peppat och förberett inför arbetslivet. Mitt liv handlar helt enkelt mycket om att stärka andras självkänsla och få dem att inse sina styrkor. Och allt de faktiskt kan åstadkomma. Senast igår sa en 55-åring till mig att jag gett henne råg i ryggen att våga stå upp för sin bedömning i jobbet gentemot sina kollegor och chefer. Inte ett så dumt dagsverke!

Sedan 1999 håller jag mycket utbildningar. Men nu är jag ju förälder också, och lägger mycket energi på att bekräfta och växa mina barn. Och även de andra barn jag stöter på på förskolan och skolan. Utöver detta har jag coachat yngre kollegor, gott om bekanta och flera vänner i att växa i sina yrkesroller, i sina relationer och i sin relation med sig själv. Värsta häftigt!

Och så idag läser jag http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/sjalvmord och tänker på alla människor som inte känner sig sedda, inte känner sig värda något, inte vet hur de ska klara av att leva. Och så tänker jag på alla som gnäller och bittrar och motvallar och är dåliga chefer, kollegor, partner. Antagligen för att de inte gillar sig själva, eller inte har koll på sig själva, eller inte har kraft att förändra det de inte mår så bra av.

Det finns jobb kvar att göra. Inte dags att dö än, helt enkelt.

Näthat – att hata nätet, att hata på nätet, eller att hata sig själv?

2011-01-31T00:00:00.005+01:00

Journalistrollen är uppe till diskussion, och hur journalistiken påverkas av de sociala mediernas utveckling. Själv följer jag debatten lite utifrån; jag hoppade av efter en termin på JMK och blev språkkonsult istället, så jag arbetar med brukstexter numera. Men diskussionen är intressant och relevant för många yrkesgrupper och egentligen för alla människor, för den handlar mycket om identitet, självbild och självkänsla.

Brit Stakston var på diskussionen på JMK om journalistrollen, och ställde därefter frågan om inte alla vill utvecklas:

”Med vemod minns jag 91-92 som student och tillhörande den allra första kullen på Medie-och kommunikationsvetenskapen på JMK. Det var en fängslande tid. Nätet bubblade framför oss och vi visste att den yrkesbana vi valt skulle bli precis så här spännande som den blev. Vi ville förändras. Vill man inte det idag undrar jag efter seminariet. Är man fast i identiteten istället för i det man vill åstadkomma?”

Jag tror inte alla vill förändras och utvecklas. Eller orkar. Det krävs mycket mod och självkänsla. Det är mycket lättare att gå in i en känd och definierad roll med tydliga koder, än att försöka navigera när kartan blir suddig och man måste hitta en egen väg.

Blivande jurister blir provocerade av tanken att skriva begripligt

Det krävs, tror jag, både en yrkesmässig och en personlig mognad att våga vara pragmatisk och prova andra sätt än de som känns som gamla och beprövade. Kanske tror du att jurister som är gamla och grå är de som skriver den krångligaste juridiskan i arbetslivet, men min analys säger att det är de nyexaminerade som har svårast att göra sig förstådda. De snubblar runt i alldeles för stora språkliga stövlar. Och det är väl för att de har en målbild för sig själva som för oss andra ter sig som oerhört gammeldags, precis som Brit Stakston har sett hos vissa lärarstudenter:

”lärarstudenter som helst vill dra ut nätsladden och stänga klassrumsdörren för att få bli de kungar i klassrummet de själva mött under sin skoltid”

När jag undervisade på juristlinjen vid Stockholms universitet var det tydligt att studenterna krampaktigt håller fast i den bild de har om vad det är att vara en jurist. De blev oerhört provocerade av mitt budskap. Mitt uppdrag med denna obligatoriska föreläsning var att berätta för dem varför, och hur, de ska skriva så begripligt som möjligt. Inte nog med att vi nu har en språklag som kräver att man ska skriva så begripligt som möjligt om man arbetar i det offentliga (och där hamnar många jurister). Det är dessutom dålig företagsekonomi att ha svårbegripliga interna såväl som externa texter. Och jag hade två professorer i juridik med i lokalen som stödde mitt budskap, samt ett brev från hovrättspresidenten direkt till studenterna, men ändå hade jag svårt att få dem att tycka att det är en bra idé att skriva begripligt. Så djupt sitter krångelspråket som en del av blivande juristers yrkesidentitet.

Näthatarna kanske skulle behöva älska sig själva mer

Självbilden och självkänslan är det jag tänker på också när Malin Crona tar upp näthatet och att det kan komma ur upplevelsen av förlorad makt genom ändrad identitet:

”I dag ser jag mycket av ”näthatet” som uttryck för rädslor hos dem som tidigare haft en viss makt enbart på grund av att de fötts med ett visst kön, en viss hudfärg, i ett visst land, eller en viss familj.”

Men i värsta fall har vi alltså också journalister som har svårt för själva nätet, på grund av att det medför att de måste ifrågasätta och omforma sina självbilder. Brit Stakstons analys:

”det finns en milsvid klyfta mellan de journalister som bara ser sociala medier som ytterligare kommunikationskanaler för dialog med läsarna (extremt instrumentellt och ofta rent teknikfokuserat) och de som anar att det nya sättet att kollektivt bygga en samhällsbild leder till något nytt – till stora delar ännu odefinierat.”

Jag vet ju själv hur stor del av mitt liv jag lever på nätet. Hur ska journalister kunna granska och beskriva samhället om de är skeptiska till själva forumet där det till stor del levs? Nä, så här kan vi inte ha det.

Krama varandra i trafiken!

Så hur löser vi då det här problemet? Framför allt gillar jag Brit Stakstons råd:

”Det allra enklaste receptet är att börja med oss själva och ständigt vara respektfulla mot vår omgivning.”

Jag håller också med om Jocke Jardenbergs fem punkter, men jag tror vi kan gå djupare för att hitta och bemöta grunderna. Jag anser att vi måste se till att de här människorna får den bekräftelse de behöver på annat sätt, om vi vill få dem att hålla med oss, och om vi vill få ett mer konstruktivt diskussionsklimat. Vi måste höra deras personliga rädslor, inte bara bemöta deras sakargument. Vi måste sluta upp runt dem och ge dem ett utrymme och en trygg miljö där de vågar och orkar ifrågasätta sig själva och sin självbild.

Vi når inte fram genom att facepalma åt nätskeptikerna/näthatarna/juristerna/journalisterna eller aggressivt hojta att de har fel. Det kommer de inte ta åt sig. Vi måste ge dem den nätkärlek och det inkluderande bemötande vi är så stolta över i sociala medier-bubblan.

Jocke Jardenberg pratar om att tänka sig näthatarna som tonåringar. I mitt bakhuvud snurrar snarare små barns grundläggande behov, och Jesper Juuls råd om att positivt bekräfta dem ... jag tror vi alla skulle må bra av mer sånt.

När kramade du en nätskeptiker senast?

Krångelspråket – det dunkelt sagda kommer från den med dunkel självbild

2011-01-30T23:57:00.002+01:00

Det är något som är mycket frustrerande med situationen för hela min profession.

Språkkonsultutbildningen startade 1978, efter att det förtydligades i förvaltningslagen att myndigheter måste skriva så att medborgarna begriper. Eftersom de inte visste hur de skulle göra, gravt tyngda av lagtexternas tyskspråkiga arv, behövdes vi språkkonsulter.

Men fortfarande har vi en akademi, bekostad av skattepengar, där lärarnas konservativa återkoppling på studenternas texter förstör studenternas naturliga språk och kontaminerar det med stilgrepp som är bevisat svårbegripliga. Det leder till en offentlig sektor, bekostad av skattepengar, som producerar mängder med svårbegripliga texter, och som därefter måste köpa språkkonsulttjänster, bekostade av skattepengar, för att redigera texterna så att de blir mer begripliga, så att medborgarna får sin lagstadgade möjlighet att begripa.

Och troligen bottnar det mesta i lärarnas och skribenternas dåliga självkänsla. Jag har alltid hävdat att om du har rätt, om du har något viktigt att säga, kommer människor att respektera dig lika mycket även om du låter bli att använda ovanliga ord och krånglig meningsbyggnad.

Troligen mer.

Reshaping the future: Kvinnor och flickor formar framtiden #TEDxSSE

2011-01-29T23:25:00.001+01:00

Handelshögskolan i Stockholm bjöd in till en TEDx-kväll som tog upp olika perspektiv på framtiden, till stor del ur flickors och kvinnors perspektiv.

Christina Jutterström: Ta makten att forma framtiden

Christina Jutterström är nu i 70-årsåldern och anser att hon kan se tillbaka på en intressant karriär. När hon började fanns två radiokanaler och en tevekanal i Sverige. När hon slutade fanns 220 tevekanaler och enorma mängder andra medier. Christina Jutterström delade med sig av sina tips om ledarskap, och av sina erfarenheter av att vara chef och kvinna.

-Det är ett dilemma som går att hantera, att älska både sin familj och sitt jobb.

-Du lär dig mycket av de misstag du gör, så var inte rädd för att misslyckas. Mitt största misslyckande var att försöka göra om Expressen till en tabloid med hög kvalitet. Personalen trodde aldrig på idén, och därför gick det inte att genomföra den.

-Före ett möte, se till att du har stöd för din idé från några andra av deltagarna. När någon argumenterar emot ditt förslag, låt dem alltid tala till punkt innan du bemöter dem. Det kan vara särskilt svårt för många kvinnor.

-Det är okej att gilla att ha makt. Så länge du accepterar att makt också betyder att du har ansvar. Det är ensamt på toppen, särskilt som kvinna. Men det är värt det. Jag tycker att det är givande att vara med och bygga vidare på samhället. Ta nu makten, forma ditt eget liv och bidra i att forma framtiden.

Vad är en familj, vad är lycka, vad är framgång?

Emma Stenström från Handelshögskolan lyfte flera aspekter som vi troligen kommer att behöva omforma, åtminstone omforma vår syn på, ifrågasätta och utveckla vår syn på.

Vad kommer det att medföra att flickor mår dåligt av stress över skolan, men får de högsta betygen, och att pojkarna hamnar efter? Vad betyder det att mer än hälften av kvinnorna men bara en tredjedel av männen kommer att ha högre utbildning om 20 år?

Hur har vi det med kärleken? De som lever ensamstående är främst högutbildade kvinnor och lågutbildade män, och det klickar sällan mellan individer ur dessa två grupper. Vad betyder det här för framtidens familjer?

Hur definierar vi framgång, och vad räknas som viktigt företagande? Oprah sitter och pratar känslor dagarna i ända, är det serious business? Tja, hon tjänar enorma mängder pengar …

En sak som det inte är lönsamt för oss själva att omforma är våra kroppar. Däremot tjänas det enorma pengar på att få oss att vilja bli snyggare och snyggare. Tänk om dagens unga lade all den energi på sin karriär som de idag lägger på sitt utseende.

Energi vid bordet: Hur blir man lycklig?

I pauserna njöt jag av att samtala med mina två bordsgrannar. Båda entreprenörer i 40-årsåldern, båda omedelbara förebilder, verbala och självsäkra, och båda hade skapat fantastiskt inspirerande saker genom sitt företagande. Den ena skriver på en bok om lycka, utifrån intervjuer med människor från tre olika sorters yrkesliv: entreprenörskapet, akademin och det finansiella näringslivet. Den andra konsultar kring mångfald, hållbarhet och kommunikativt ledarskap.

Talarna lämnade oss med diskussionsfrågor inför pauserna. Våra diskussioner var djupa och intensiva, och våra tre olika perspektiv provocerade fram nya tankar. Vad är lycka? Vad är framgång? Hur man mår med hur tiden går är kanske centralt för om man är lycklig?

Hoppfulla bilder och sorgliga siffror från Afghanistan

Sara Persson från Rädda Barnen har tillbringat ett år i Afghanistan för att sprida kunskap om barns rättigheter. Hon visade många bilder från vardagen i Afghanistan, vackra bilder från den delen av vardagen som inte handlar om krig och soldater och ojämlikhet. Bilder av starka kvinnor, av inspirerade ungdomar, av män som intresserat lyssnar på information om barns rättigheter. Av familjer. Av byråd som lyssnar på både kvinnorna och männen. Av unga som bildar rockband och gillar Converseskor och ser ljust på sin framtid.

Många ser skolan och utbildning som det viktigaste sättet för Afghanistan att kunna utvecklas. Sex gånger så många barn går i skolan nu sedan talibanstyret föll. Men det är betydligt fler pojkar än flickor som går i skolan. Och var 30 minut dör en kvinna i Afghanistan på grund av graviditetsrelaterade problem. 15 000 kvinnor om året. Så vi skulle kunna slåss för en bättre afghansk framtid på många fler fronter än krigets.

Naomi Klein: Vi begår självmord med klimatet

Naomi Klein höll ett inspelat anförande om klimathotet, och hur vi skapar eller tror på berättelser som stödjer det vi vill tro. Kvinnor tar generellt mindre risker än män. Naomi Klein menar att det är bättre att vara lite för försiktig än tvärtom:

-Vi har inte tid att vänta tills forskarna har säkra svar om hur det kommer att gå för klimatet. Många tror på historien att ”moder natur är så stor, och havet är så stort, våra små misstag och utsläpp spelar ingen roll”. Men det är en lögn. Det är så här civilisationer begår självmord, att gasa när de borde bromsa. Och vi beter oss precis som andra civilisationer före oss: vi tror att vår gud – tekniken – kommer att rädda oss i sista sekunden.

Med humor kan vi ifrågasätta det privata

Vi fick också se ett videoanförande av serietecknaren Lisa Donnelly. Hon tror att kvinnor kan åstadkomma förändring med hjälp av humor. Hon skämtar gärna om familjen, könsrollerna och annat privat i sina serier.

Child in sand box: "I'm staying together for the sake of my parents"

Många TED-anföranden finns på nätet

Vill du ha mer: Kolla videon om varför vi har för få ledare som är kvinnor, cirka 15 minuter:

http://www.ted.com/talks/lang/eng/sheryl_sandberg_why_we_have_too_few_women_leaders.html

Vem kan jag vara om 7 år? #crowdsourcing

2011-01-29T17:51:00.003+01:00

Ok. Det ska vara bra med sjuårsplaner har jag hört. Och är det något som begränsar mig (och troligen dig och alla andra) så är det min självbild. Därför tänker jag nu crowdsourca möjliga målbilder. Så har jag fler att välja på, och så har jag ett bredare beslutsunderlag inför arbetet med vision och mål.

Var tycker du att jag skulle kunna vara om sju år? Var är jag, vem är jag, vad är jag, hur är jag, år 2018?

Till vänster en av mina nyaste självbilder, tagen av Tobias Björkgren. Jag väljer mellan två bildtexter:

Expressiva. Förnuft och känsla.

och

I'm CEO, bitch!

(Det låter mycket bättre om du har sett Facebookfilmen The Social network ...)

Verkshöjd i bloggosfären

2011-01-23T20:36:00.002+01:00

Jag är bitvis mycket imponerad av bloggen Världens bästa flickvän och hur hon lyckas formulera svårfångade pusselbitar från livet med hjälp av så många olika skrivgrepp. Det här inlägget med motstridiga tankar är fantastiskt tycker jag.

Bättre självkänsla är väl lösningen? #prataomdet

2011-01-06T11:03:00.008+01:00

Eftersom jag tycker det är intressant med människor och hur de beter sig, roar jag mig ibland med att försöka sortera in folk i kategorier. En variant är indelningen "if you're not part of the solution, you're part of the problem". Vissa människor tänker lösningar, andra tänker problem. Jag har kommit att tänka på den i många fall här på sistone.

Under #prataomdet, diskussionen om sex som inte kändes så bra, dyker det upp antifeminister som verkar ha som enda syfte att sitta och skrika "feministerna är dumma" och "feminismen är skadlig". Jag kan verkligen tänka mig att gå in i den diskussionen och försöka hitta vägar framåt för det här landet som även antifeministerna känner är bra, men än så länge har jag inte hittat någon antifeminist som verkar intresserad av att diskutera hur vi löser problemen i samhället.

Ett annat exempel var ett uppslag i DN när vulkanaskan låg över Europa och många svenskar satt fast nere på kontinenten. En stor bild visade dussintals människor som håglösa låg på tältsängar på en flygplats. Men nedanför intervjuade de en person som snabbt konstaterat att här ville han inte sitta, så han löste sitt problem: han hittade ett bussföretag, chartrade en buss och fick därmed dessutom med sig 50 andra svenskar upp till Sverige.

Nu tycker jag inte att är så enkelt att man kan stanna där i resonemanget och säga att vissa människor löser sina problem och andra får skylla sig själva. Vi är alla formade av det samhälle och de förutsättningar vi har växt upp i och lever i.

Jag är säker på att alla håller med om att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp inte får skylla sig själva, trots att vissa uttrycker att vuxna kvinnor måste ta sitt individuella ansvar för de situationer de hamnar i. Men fjortonåringar då? Eller sjutton och ett halvt-åringar? Vi måste diskutera både individens ansvar och samhällets ansvar. Och jag skulle ännu hellre diskutera hur vi tillsammans, som ett samhälle, kan göra Sverige så bra som möjligt, så att samhället och systemet stärker individernas möjligheter att må bra, ta eget ansvar och så vidare.

Både håglösa turister och ångerfulla sexpartner skulle troligen ha ett gladare liv med starkare självkänsla. Liksom många upprörda feminister och antifeminister. Så hur kan vi få ett Sverige där barn, unga och vuxna känner sig säkrare på sig själva och sin integritet och sin kompetens?

Vi verkar ha accepterat att reklamen överallt visar oss hur vi borde se ut, hur snygga och lyckliga och smala och släthyade vi borde vara, hur många prylar och snygga kläder vi borde ha. Vi verkar ha accepterat att de flesta tidningar säljs med hjälp av en snygg kvinna på omslaget. Vi verkar ha accepterat att våra hem borde se ut som i DN bostads annonser och i efter-panoreringarna i Room Service och Extreme Home Makover. Vi verkar ha accepterat att barnen talar om för varann i skolan att de borde ha den jackan, den iPhonen och så vidare.

De flesta verkar också acceptera mycket av den ojämställdhet som finns mellan könsgrupperna. Män har ofta inte lika mycket makt som kvinnor över hem och barn, och kvinnor har ofta inte lika mycket makt som män i arbetslivet. Kvinnor jobbar deltid oftare än män, har ofta lägre lön än sin partner, lägger mer tid på att vara föräldraledig och vårda sjuka barn.

Och hur har vi det med parrelationen? De flesta av oss har konsekvent matats med bilden av den aktiva mannen som väljer och tar den väntande kvinnan, från Törnrosa som ligger och sover och väntar på prinsens kyss, via actionfilmerna och de romantiska komedierna, till porrfilmerna.

Handlar inte bristande självkänsla om ett glapp mellan den bild jag känner att jag borde uppfylla, och en känsla i mig att jag vill något annat? Hur ska jag kunna fylla i konturerna av min egen bild av mig själv, när allt jag har att spegla mig i är reklamens, tidningarnas och filmernas entydiga budskap? När samtalen med vänner också svämmar över av "jag borde inte ta en bulle till, jag borde träna idag, jag borde köpa en ny underlagskräm, jag borde ..."

Och när en kvinna trots allt detta lyckas uttrycka ett "nej" är det många män som har lärt sig att de ska truga lite vid "första nejet" för att "en fin flicka måste säga nej först".

För att barn, unga, vi alla ska kunna utveckla en stark självkänsla och integritet tror jag att det krävs tre saker:
1. vi måste uppmuntras att känna efter vad vi själva tycker
2. vi måste uppmuntras att uttrycka vår egen känsla och åsikt
3. vi måste bli bekräftade när vi uttrycker vår känsla och åsikt

I sexscenariot skulle det kunna gå till så här:
1. vi tar en paus då och då, så vi hinner känna efter hur det känns
2. vi frågar varandra hur det känns
3. vi respekterar det den andra säger

Du som uppfostrar barn kan göra såhär:
1. fråga barnet hur hen tänker och känner
2. uppmuntra barnet att berätta, rita, sjunga, leka fram hur det känns och hur hen tänker, gärna genom att börja själv och berätta hur du själv känner
3. bekräfta det barnet uttrycker genom att ge ord ("Nu blev du ledsen, va? Kände du att det där var orättvist? Skulle du vilja ha en kram nu? Det där var väl spännande! Blev du lite rädd nu? Vill du sluta, eller vill du försöka igen?") och självklart trösta eller uppmuntra eller spegla.

På jobbet skulle det kunna gå till så här:
1. Gå verkligen laget runt vid möten, och låt var och en i lugn och ro formulera sin åsikt.
2. Låt var och en tala. Alla andra måste hålla tyst.
3. Om Kim kommer med ett förslag så bekräfta det: "OK Kim, så du tycker att vi gör det här först". Låt ingen annan "sno" Kims förslag; återkoppla alltid att det var just Kims förslag. "Jag håller med Kim om ..."

Okej, så det där var mitt förslag på steg mot en lösning. För jag vill gärna vara en sån som bidrar till lösningen. Inget blir bättre av att sitta och gnälla.

Men, för att komplicera det hela ytterligare, betyder inte det att man bara blint ska se framåt. För att kunna medicinera rätt vinner man på att först ställa en diagnos. Det är också klokt att skaffa sig en bild av hur smittan sprids och hur smittoämnet fungerar, för att kunna utveckla mediciner och vaccin. Därmed måste vi analysera HUR det ser ut idag och VARFÖR det har blivit så, för att kunna välja rätt åtgärder.

Det vi däremot INTE ska göra är att sitta och käbbla om vems fel det var att smittan spreds, vem som borde ha tvättat händerna bättre, huruvida det är mest synd om de som har ont i magen eller de som har ont i huvudet, om vi ska kalla smittoämnet för det ena eller andra namnet, och så vidare.

Jag tycker inte heller att vi ska bråka om huruvida vi ska satsa på vaccin, mediciner, attitydförändringsarbete eller smittskydd. Vi ska såklart göra allt samtidigt.

För mig handlar det om att samtidigt lagstifta kring arbetslivet och skolan, arbeta för att ändra unga föräldrars attityder, uppmuntra till att dela föräldraskapet lika, ge barn och unga vettiga förebilder, ta jobbiga diskussioner, skapa forum för barn och unga att tala om sex och andra svåra stora saker, vara en god förebild själv som uttrycker min åsikt och mina känslor och mina tveksamheter, vara en god medmänniska som frågar och lyssnar och bekräftar, med mycket mera.

För mig handlar det om att om varje individ försöker bidra till lösningen, och gör det hen kan, så kommer vårt gemensamma samhälle bli bättre för alla.

Vilken sort vill du vara?

Vill leva efter mitt "ja" #prataomdet

2010-12-20T23:33:00.003+01:00

Vadå bli bättre på att säga “nej”. Jag vill inte det. Jag vill bli bättre på att säga “ja”.

Jag vill hitta min lust och leva efter den. När jag är med dig så vill jag enbart lyssna till klangen av mitt JA, min glädje, värmen i magen när det känns rätt och skönt och spännande.

Jag vill inte längre ligga där med ett stort isande NEJ i händerna och fundera på om det är dags att trycka upp det i ansiktet på dig.

Så nu har jag fattat beslutet. Jag släpper nejet, slappnar av i armarna, lägger händerna på din kropp istället och känner hur ditt hjärta bultar. Lyssnar till det din kropp säger, och till det min kropp säger, och ser upp för att möta dina ögon och se vad de säger.

Hur lär vi om så sex blir bara bra? #prataomdet

2010-12-20T23:29:00.002+01:00

jag blir deprimerad

våldtäkter och ångestsex och gråzoner med bitter eftersmak

äh, det är ju inget nytt under solen.

tjejer måste GASKA UPP SIG

SÄGA NEJ TYDLIGARE

suck

varför är normen att killen kan köra på tills det hörs ett uttalat “nej”?

Borde inte normen vara att man inte gör något alls, om inte allting skriker “ja”?

man får ju hoppas att historierna från #prataomdet sammanställs och når ungdomar

tänk om skolan kunde ha obligatoriska workshoppar med blandade grupper

tänk om de unga kunde inse att allt bara blir bättre

om man väntar när man tvekar

om man väntar tills man inte kan vänta längre för att man VILL VILL VILL

hur får vi sex att bli något kul, härligt, gemensamt?

När man läser #prataomdet känns det ju som att 90 procent av kvinnorna har jobbiga erfarenheter och nästan inga män tycker att de har gjort något fel

och både tjejer och killar har gjort det de trodde var rätt

alltså: hur ändrar vi normen?

det hjälper ju inte mer än oss här och nu att vi i surdegsbältet klappar varandra på twitteraxeln

Normen:

grabbighet och höhö-bekräftelse av grisig attityd

mannen ska ta initiativet

tjejen vill vara trofé

vi behöver ju ändra ALLT

hur kan det mötet som sex är, INTE vara ömsesidigt?

Hur har vi hamnat här att vi lever en konstruerad sexualitet,

så som vi tror att den andra vill ha det,

så som vi tror att vi vill att vi ska vara

Hur kommer det sig att vi inte kan bara vara

att vi inte är på samma lag?

hur kan var och en av oss #prataomdet med en skolklass? RFSU har volontärer; den som är 20--30 år kan bli det och gå ut i skolklasser. Det är nog ett steg.

Att vara chef och kvinna - Anne Årneby på #ggm10

2010-12-17T12:05:00.006+01:00

Anne Årneby är koncernchef på McCann i Sverige. På Geek girl meetup 2010 gav hon råd om att vara chef och kvinna. Råden är dels från henne själv, dels från en enkät hon skickat till till 18 chefer och egna företagare i åldrarna 35 till 50 som hon själv känner.

Av de 18 säger 10 att de alltid velat bli ledare. 7 kände första gången att de ville bli chef/ledare när de gick i skolan eller på högskolan, 7 kände det på jobbet första gången. Men 3 kände det först när de blev tillfrågade om ett chefsjobb. Det betyder att vi troligen får fler chefer som är kvinnor, om fler kvinnor blir föreslagna till chefsjobb.

-Jag själv har varit chef i hela mitt liv!

Anne Årneby bestämde sig för att ta över familjens matinköp när hon var 2,5 år gammal. Någon sa emot med argumentet att hon inte skulle nå upp till affärens kassa ens, men hon vägrade se det som ett vettig argument. Det gick väl att lösa på massa sätt.

-Men jag ville egentligen bli journalist, jag ville skriva, berätta. Nu är det ju ändå så att jag berättar mycket genom mitt jobb.

Anne Årneby och de andra tycker att det bästa med att vara chef är att

kunna påverka, förändra och skapa resultat
få bestämma och ta ansvar
det är utmanande och utvecklande
coacha och utveckla andra.

Som utmaningar för en chef som är kvinna ser de att

bli utsatt för härskartekniker och förstå det manliga maktspråket
bli sedd och tagen på allvar i början av karriären
få alla delar av en organisation att känna sig delaktiga och ta ansvar
hitta sitt eget sätt att kombinera karriär och familj
skapa och upprätthålla sin självkänsla.

-Kvinnor har en förmåga att ständigt ifrågasätta sig själva.

-I killgrupper skapar de direkt en hackordning, alla är fullgoda medlemmar i gruppen men med fasta roller i en tydlig hierarki. Tjejer ska ofta vara mer jämlika i relationerna, inom vår grupp rör vi oss i rollerna hela tiden, och då går det mycket energi åt att dra ner folk som är på väg upp.

-Vi kvinnor som GRUPP måste röra oss framåt, vi ska inte hålla på att kivas internt. Och jag skiter ärligt talat i HUR det blev så här, vi måste flytta fram positionerna. Jag har lagt av med analysen; så här ser det ut, och nu vill jag flytta på det.

Anne Årnebys råd till dig som vill bli chef eller ledare är sju stycken:

Tro på dig själv och din kapacitet.

Så fort du tackar ja till att ta ledarskap så börjar du synas, bli granskad och bli utsatt för kritik.

-Tänk såhär: ”okej, det där kan jag göra, och hur kan jag göra det så det passar mig?”

-Mod är centralt. Våga prova läskiga saker, och ställ in dig på att du kommer att misslyckas ibland. Våga ta på dig helt nya saker. Du kan inte allt från början, och ingen förväntar sig det. Det kommer bli fel ibland. Det blir det för alla.

Var tydlig och våga ta plats.

-Jag måste vara driven och tydlig för att kunna vara chef för 200 personer. Det är klart att jag är högljudd, jag är ju chef! Det är jag som bestämmer! Jag kan inte gå omkring och viska.

Välj rätt chef.

-Se till att du väljer ett jobb där du har en chef som hjälper dig växa och låter dig växa. När du söker ett jobb, se till att ta referenser på den chef du kommer ha. Hur funkar chefen? Vad känner de andra medarbetarna inför chefen?

Våga säga att du kan göra mer än du kan.

En man skulle aldrig tveka att säga att han klarar ett jobb bara för att han inte har gjort exakt det tidigare. Så säg att du kan. Du lär dig på vägen, och du växer med uppgiften.

-Kom också ihåg att du kanske har relevanta erfarenheter som du först inte tänker på, kanske från andra delar av livet, kanske från idrotten.

Omge dig med duktiga människor och delegera.

Du behöver inte kunna allt själv. Och du måste få andra människor med dig. Man kan aldrig göra saker och ting ensam.

-En bra chef coachar nya chefer att växa. Led genom att få dina medarbetare att tänka ut vilka mål de har, och stöd dem sedan i att hela tiden arbeta för att uppnå målen. Det kan till exempel vara att balansera familj och karriär. Det är ett stort problem att män har mer ångest för att ta ut sin föräldraledighet. Det är där vi kan flytta fram positionerna.

-När jag fick jobbet som koncernchef sa de till mig ”Du jobbar genom andra människor, det är precis det vi vill få in mer av, vi har inte det i de befintliga ledarna.” Vad tror ni det var för ledare? Såklart det var män. Små fyrkantiga män.

Ha integritet och dra nytta av att du är kvinna.

Chefsnormen är fortfarande manlig. Se till att bygga nätverk med både män och kvinnor. Och stöter du på något som känns diskriminerande eller obehagligt, var tydlig och ta upp problemet direkt.

-När vi ska diskutera något som är fel, är vi ofta för otydliga. Ta upp problemet med en gång, och säg rakt ut hur du har uppfattat situationen: ”Jag upplever att ni motarbetar mig i min roll som chef. Varför gör ni det?”

-Ofta är problemet att de inte ens vet vad de har gjort. Gör dem medvetna. ”Ni beter er så här, och det betyder att ni gör det här.”

-Att vara tyst är också ett svar. Håller du tyst så håller du med. Och varje gång du låter någon kliva över dina gränser krymper ditt område.

-Markera dina gränser tydligt: ”Jag har fått det här mandatet och det här ansvaret av dig; om jag ska kunna ta det ansvar du har gett mig så måste jag ha vettiga förutsättningar. ”

-Vi kvinnor är jättevana vid att bli objektifierade, och klarar av det, men det gör inte de. Det kan du dra nytta av. Så fort du blir kommenterad på utseende, ge detsamma tillbaka: ”Vilken piffig klänning!” ”Synd jag inte kan säga detsamma, den där kostymen lyfter inte direkt upp rumpan på dig!”

Anne Årneby anser generellt att kvinnor är bättre än män på att leverera resultat och höja ambitionsnivå.

När en man blir kallad ambitiös och driven så kan en kvinna bli kallad för arrogant bitch. Se upp för könsbaserat beteende. Men oroa dig aldrig för att du kommer skämma ut ditt kön. Var den du är, stötta gärna andra; men ingen behöver ta personligt ansvar för vad andra av samma kön gör.

Låt inte jobbet krypa under skinnet på dig. Det är bara ett jobb, även om du gör karriär.

-Se på din titel som en roll. Klä på dig jobbet som en kostym. Då kan kostymen skydda din integritet och göra dig starkare, mindre sårbar. Men var noga med måttbeställningen!

-Jobbet är inte heller en love pit, du är där för att göra ett jobb. Släpp tankarna om att inte alla gillar dig.

-Och du är inte mindre kvinna för att du är chef.

Våga sök utmanande jobb – #ggm10

2010-12-17T12:03:00.002+01:00

Annika Lidne ledde en diskussion på Geek girl meetup om hur kvinnor och män beter sig olika när de söker jobb. Män söker jobb de tror att de kan klara av. Kvinnor söker främst jobb de redan vet att de klarar av. På detta sätt går organisationerna miste om kompetens, och kvinnorna går miste om kompetensutveckling.

Var vill du vara om fem år?

För din egen del kan du förbättra dina chanser till att få ett mer utmanande och utvecklande jobb, genom att bli mer medveten om din självbild och ditt personliga varumärke. Okej, så du kanske inte vet idag att du kan göra jobbet. Men vart vill du komma, vad vill du kunna?

Berätta vad du är bra på

Ringa in vad du faktiskt kan och är riktigt bra på, så du själv blir medveten om det. Berätta sedan för andra vad du kan. (Läs mer om ditt personliga varumärke i nästa inlägg.)

För det du känner att du vill bli bättre på, skaffa en plan för vad du vill lära dig och hur.

-Gör något du är rädd för varje dag. Då utvecklas du.

Fixa saker själv

Behöver någonting fixas? Gör det själv. Ta inte offerrollen. Vänd dig inte direkt efter någon med snopp för att få hjälp.

Och vi som kan saker borde börja hjälpa de som ber om hjälp, så att de kan att utvecklas: ”Kan du fixa min dator?” ”Ja, om du sitter bredvid och lär dig hur man gör.”

Så klart du inte redan är bäst på allt

Säger du nej till ett uppdrag - eller låter du bli att söka ett job - för att du vill känna att du är duktig på det du gör? Kom ihåg att du inte kan bli duktig utan att försöka, lära dig, öva, utvecklas.

Lås dig inte vid att du måste vara den bästa talaren eller medarbetaren någonsin. Annika Lidne citerar Marianne Nivert:

-Vi har fått jämställdhet när vi har lika många dåliga kvinnliga styrelseledamöter som dåliga manliga styrelseledamöter.

Dock: Var ärlig och flagga i god tid om något inte kommer funka. Och ta hjälp. Det blir oftast ett bättre resultat med fler spelare i laget.

Du som rekryterar: ställer du rätt frågor?

Även du som rekryterar bör skaffa dig insikt i hur män och kvinnor beter sig olika. När du rekryterar talare till konferenser och vill ha fler kvinnor kanske du måste fråga på ett annat sätt? Kanske du måste vara mer konkret med vad du hade tänkt dig: ”Jag läste det här blogginlägget, kom och prata om det i tjugo minuter!” istället för att bara fråga mer generellt om bloggaren kan tänka sig att vara med.

Styr ditt personliga varumärke - #ggm10

2010-12-17T11:47:00.008+01:00

Många känner att det tar emot att tänka på sig själv i form av ett personligt varumärke. Men kalla det vad du vill. Folk har uppfattningar om dig, och du kan styra dessa uppfattningar. Så länge du är ärlig med det du säger om vem du är, såklart, för du kan inte vara någon annan än den du är. Malin Sjöman gav oss tips för hur vi kan få syn på oss själva och bli tydligare i konturerna, både mot oss själva och utåt.

-”Personligt varumärke” kan sägas vara ett flashigt sätt att säga ”god självinsikt”.

Malin Sjöman ser tre steg i processen när du vill förtydliga ditt personliga varumärke:

ta reda på vad du har för rykte
formulera ditt varumärke
lev som du lär

Tips för att ta reda på vad du har för rykte:

Ställ konkreta frågor, då får du konkreta svar.
Ta ett möte med, eller fråga via mejl, nyckelpersoner om hur de ser dig
Be om återkoppling efter möten, presentationer osv.

Formulera sedan vem du själv är. Du kan skaffa en liten låda eller mapp där du sparar saker som har att göra med vem du är. Du kan också fundera och formulera utifrån dina tidigare erfarenheter:

Röda tråden (drivs av ... har ofta jobbat med ... har främst gillat att ...)
Vändpunkter och insikter
Framgångar
Misslyckanden och lärdomar

När du ska formulera ditt personliga varumärke kan du använda en modell som kallas varumärkespyramiden, där du börjar med basen och sedan fyller på uppåt, upp till din unika spets:

1. Funktionalitet. Vad är det du är bra på? Formulera ditt erbjudande, konkret, med adjektiv.

Tänk på bilden av dig själv som en båt: Skrovet måste hålla tätt – du måste ha grunden, de självklara egenskaperna. Men utan segel – något unikt – kommer båten inte framåt.

2. Fördelar och nyttor. Vilken nytta gör du? Vad bidrar du med? Konkret.

Malin Sjömans egna exempel: Kommunicera bättre, öka marknadens kännedom, hitta bättre kundinsikter, identifitera nya affärsmöjligheter, ta fram plan för att närma oss dem.

3. Emotionella belöningar. Vad ska de känna? Du måste ha något som talar till hjärnan, men du måste också tala till hjärtat.

4. Värderingar. Vad tror du på?

Malin Sjömans egna exempel: Ett öppet ledarskap och rak dialog, att delad kunskap ger mer kunskap, kundinvolvering i produktutvecklingen, samarbete gör att vi har roligare och levererar bättre.

5. Personlighet. Hur är du som person? Din sammanfattning av dig själv ska vara helt unik.

Xue Mei Rhodins nätverkstips passar bra in när du ska formulera sammanfattningen om dig själv: Välj 3 saker som har med jobbet att göra, och 2 udda saker som inte är från jobbet. Prova att alltid nämna något av det udda när du presenterar dig. Det är nämligen oerhört tråkigt att prata med någon som inte har någon personlighet. Det udda gör det lättare att minnas dig, och visar att du är unik.

Se sedan till att leva som du lär. Only performance is reality. Det spelar ingen roll vad du säger att du är, om du sedan inte är den personen. Troligen utvecklas du, och därför får du regelbundet se över din självbild och det varumärke du har och vill ha.

Logotyptävling nästa steg för Vinterminglet

2010-12-10T09:52:00.002+01:00

Det är en oerhört givande process att ta fram en konferens, särskilt när man vet hur härliga av dem är som står på intresselistan. Vilken skön grej att skapa en mötesplats för 250 fantastiska människor och möjliggöra att de utbyter erfarenheter, nätverkar, festar och har kul!

Dessutom är det roligt att driva hela processen kring upplägg, mottagaranpassning och marknadsföring. Och roligt att göra det till en så engagerad och kommunikativt kunnig målgrupp!

Till exempel behöver man inte ta fram en logotyp själv. Man utlyser bara en tävling.

http://www.ssmx.se/tavling-gor-loggan/

Vinterminglet #ssmx lyser upp i februari 2011

2010-11-27T23:17:00.004+01:00

Den 19 februari 2011 är jag med och anordnar Vinterminglet, en dag om sociala medier. Den viktigaste punkten på agendan är minglandet. På kvällen blir det fest!

Det känns härligt att ha det här att se fram emot: en dag och kväll med smarta sociala människor!

Om du vill komma så anmäl intresse på www.ssmx.se/anmalan

Bästa citatet från #GGM10: ”Nu vill ju jag också bli chef!”

2010-11-26T23:30:00.005+01:00

Geek girl meetup känns inte som en feministisk konferens. Det känns som en konferens med mängder av relevanta föredrag, och mängder av kunniga roliga talare som ger utmärkta presentationer, och mängder av hungriga peppade engagerade deltagare som vill lyssna och lära sig och diskutera.

Det är nog inte en feministisk konferens heller. Däremot hände det helt magiska grejer under helgen tyckte jag. Det mesta skulle säkert varit fullständigt relevant även för besnoppade, även om sammanhanget gav det lite klang av ”kvinnor kan”. Eller ännu hellre, kvinnor BÖR, kvinnor SKA, kvinnor VILL. Jag fick känslan av att många tog flera stora steg framåt i sin personliga utveckling under helgen.

Vem är du, och vem vill du vara?
Lördagen bjöd ett pass om ditt personliga varumärke med Malin Sjöman. Det tar emot för många att tänka på sig själv som ett varumärke, men det går att använda det tänkesättet, och det går att styra människors och organisationers uppfattning om vem du är och vad du har att erbjuda. Om du vill bli tydligare i konturerna både för dig själv och för andra, finns metoder att hämta här.

Jag fick intrycket av att många deltagare har självbilder som är lite suddiga. Kanske du vet att du duger, men inte riktigt varför? Kanske du vet att många gillar dig, men inte vad de får ut av att vara med dig? Kanske folk säger att du gör ett bra jobb, men du inte är säker på vad det är du gör bra? Fråga! Alla är bra på något.

Eftermiddagen bjöd bland annat digital storytelling med Gitta Wilén, och även här kan du hämta ideer till din personliga utveckling. Vad är historien om dig, om det du gör på jobbet? Xue Mei Rhodin har ett namn med en historia. Hon var också inne på det personliga varumärket i sitt föredrag om nätverkande: se till att du har några unika kännetecken som gör att folk kommer ihåg just dig. Kanske hälsa på något särskilt sätt, presentera dig med några nyckelord varje gång du tar i hand?

En förebild peppar mer än tusen teorier.
Söndagen började med att det blev rejält fullt i salen där Anne Årneby, koncernchef på ett internationellt kommunikationsföretag, höll föredraget ”Chef – jag?”. Vilken fantastisk förebild hon är! Hon berättade om sina framgångar och motgångar, och gav pepp och råd ur hjärtat och ur en enkät med 18 chfer ur hennes nätverk.

Det kändes som att det var exakt vad GGMs deltagare behövde, som att alla närvarande växte minst en decimeter. Personligen fylldes jag av lyckokänslor inför att hon kommit så långt, fått så mycket erkännande, samtidigt som hon är så mycket som jag uppfattar mig själv: frispråkig, kaxig, modig, högljudd, offensiv. Det behöver alltså inte vara ett hinder för framgång!

Anne pratade mer än en timme utan att någon verkade vilja bryta för fika, och energin i rummet när hon avslutade gick nästan att ta på. Det jag gillade bäst var att höra deltagare bakom mig utbrista ”Nu vill ju jag också bli chef!”.

Energi att ifrågasätta och mod att känna.
Med energin utsläppt ur lådan hade vi ett engagerat samtal, med Annika Lidne som samtalsledare, kring varför kvinnor söker jobb de redan vet att de klarar av, medan män ofta söker jobb de tror att de kommer klara av. Det hela leder ju till att kvinnorna inte utmanas och utvecklas, vilket är ett rejält slöseri av kompetens.

Zayera Khan tog upp workaholic-faran och stressen, som vi många gånger skapar helt för oss själva. Är det duktig flicka-rollen som hemsöker oss?

Slutligen hölls två föredrag som fick vissa deltagare att gråta för att de blev så personligt berörda. Både Maria Gustafsson och Pernilla Näsfors delade med sig av egna känslor ur sina stora hjärtan, och det fick fler att känna och uttrycka.

Nya kunskaper, absolut. Men också nya självbilder.
Jag tror att vi alla under helgen rejält flyttade ut de snåla gränser vi satt för oss själva. Jag tror att vi alla fick syn på nya möjligheter, tänkte nya tankar, och hittade nya önskningar, viljor och mål för oss själva.

Vilken annan konferens är lika bra för Sverige?

Föreläste om effektiv mikrocopy på Geek girl meetup

2010-11-24T16:18:00.011+01:00

Den 20 november föreläste jag på Geek girl meetup om hur du skriver bra mikrocopy, genom att bland annat

vara tydlig med vad du vill att läsaren ska göra
få henne att vilja göra det
använda läsarens egna ord
akta dig för att förklara tekniken för mycket.

Du kan se filmen av föreläsningen.

Du kan också titta på min presentation nedan. Nu även med bonusmaterial! :)

Mikrocopy-AnnaHass-GGM

View more presentations from Anna Hass.

Förändringens fyra rum

2010-10-06T09:41:00.004+02:00

Här är en modell som jag har fastnat för, för hur människor går igenom en förändring.

Först är man nöjd.

Sedan behövs det plötsligt en förändring. Då börjar man med att förneka det, för det är ju jobbigt. Det kan man göra undermedvetet eller medvetet.

Sedan accepterar man att det behövs en förändring. Då går man in i förvirring: Jag inser att något behöver ändras, men vad och hur och hur ska det bli?

Därpå hittar man inspirationen: Okej, vi kör, framåt!

Och så landar man i nöjd igen när förändringen är gjord. Då har man gått igenom de fyra rummen.

Målet är att smidigt arbeta sig igenom alla rum och landa i nöjd, och tillbringa största delen av sin tid i ett flow, liksom med en fot i vardera inspiration och nöjd.

Några lärdomar jag fått tack vare modellen:

Alla behöver gå igenom alla fyra stadier, men folk är olika lagda och trivs bäst i olika rum. Och det kan ta oerhört olika tid för olika människor att ta sig igenom respektive rum.

Jag är oerhört kort tid i förnekelse, jag gillar utmaningar och förändringar, jag är modig och slänger mig lätt och gärna in i förvirringen. Normalt tar jag mig därpå snabbt upp i inspirationen.

Det rum jag trivs bäst i är inspirationen. Jag är jättedålig på att vara stilla i nöjdrummet. Det känns lite skamligt i mig att vara nöjd. Där känns det som att jag borde jobbat lite mer, jag brukar lätt tänka mer på det som inte blev bra än det som jag faktiskt åstadkom. Att få 1,9 på högskoleprovet, till exempel, var ju mer irriterande än skönt, för min programmering säger åt mig att främst se det där ynka poänget jag INTE fick.

Tack vare modellen kan jag vara lite mer förstående och förlåtande mot andra, som har svårt att kliva över i inspiration.

Och så kan jag hjälpa mig själv mer medvetet att med strategier ta mig ur förvirring och hålla mig kvar i nöjd. Till exempel skriver jag gjort-listor för att se alla de där sakerna jag faktiskt har åstadkommit, som komplement till att göra-listor, som motverkar nöjdkänslan.

.

Vyssan lull

2010-10-06T09:31:00.003+02:00

Igår när 4-åringen skulle somna låg jag bredvid. Han slingrade sig tätt intill mig. Jag sjöng, som jag brukar, Sov du lilla videung. Den brukade min farmor alltid sjunga för mig när jag var liten och sov över i det gula lilla rummet med sekretären i teak - som nu står hemma hos Petra och hennes familj sedan farmor sålde radhuset.

Så säger sonen "sen vill jag att du sjunger Ack hur skönt, sen får du sjunga vad du vill".

Så jag sjöng den också, och tänkte på när jag lärde mig den. Det var när vi bodde i nybyggda Enskededalen med takterass, och Saltkråkan gick på teve och Tjorven och Stina sjöng den för lilla Skrållan.

Sedan sjöng jag En väv utav legender, från Toffelhjältarna, och låg och tänkte på när jag sjöng den och Sov, somna in - från Drömplanket - på höskullen på ridlägret när jag var tolv år.

Sonen somnade. Sedan var det dags att lägga dottern. Som vanligt kom en stor fråga: "Mamma, varför är lejon större än vargar, för lejon är ju släkt med katter, och vargar är släkt med hundar, och hundar är ju större än katter." Så jag berättade lite om gener, om arv och miljö. Och så tänkte jag på sångerna, och alla band de representerar, och kände mitt arv med hela kroppen.

.

Fixa vintagestilen på nätet

2010-09-26T16:01:00.015+02:00

Vintagemässan var välbesökt. Det var trevligt. Vi hade kul. Vi fyndade! Jag tycker det fanns mycket saker av god kvalitet att sukta efter, klämma på och frossa i.

I denna tid av lycklig identitetskris som jag befinner mig i, var det underbart att prova olika attityder och stämningar. Hålla upp dem framför mig i spegeln, i form av plagg med stark personlighet, starka uttryck och starka färger. Det gäller att fylla garderoben med plagg för alla möjliga kommande humör under de kommande årstidernas växlingar.

Jag kan konstatera av utfallet i påsarna att jag vill vara synlig, unik, välskräddad, sexig och färgrik. Eller nåt sånt.

För dig som inte hann dit i helgen rekommenderar jag fixastilen.nu som har en webbshop med sina grejer. Allt jag klämde på hos dem var i fint skick, av fin kvalitet och karaktärsstarkt. De fick bäst resultat av alla i vår shoppinggrupp: tre av fem gick därifrån med rosa kasse, se bild!

Vänskap och klänningar på Vintagemässan

2010-09-22T20:30:00.007+02:00

I helgen är det Vintagemässa på Strand i Stockholm. Då samlas ett 50-tal utställare, som laddat upp med vackra gamla saker som vill ha ett nytt liv. Men då samlas också en handfull nya vänner, som funnit varann i glädjen kring vackra kläder.

På okonferensen Sweden social web camp i augusti la jag märke till en otroligt snygg illgul klänning. Jag fångade bärarens uppmärksamhet och sa att hon borde tala med min mycket klänningsintresserade bekant, som gick strax bakom mig. De såg först båda på mig med lätt undrande blick, sedan såg de varandras klänningar, och sprack båda upp i stora leenden och började entusiastiskt diskutera butiker, färger och modeller. Senare visade det sig att två andra deltagare också var klänningsälskare. Även de föll in i den totala gemenskapen trots att ingen av dem träffats tidigare.

Eftersom vi alla på konferensen hänger på twitter fick #klänningar snabbt en egen fyrkantsmärkning, och några andra kända klänningsgillare bjöds in när gänget körde vår första shoppingdejt ett par veckor senare.

Vår andra shoppingdejt har vi alltså i helgen. Mässan varar bara i två dagar, men vänskapen vi funnit känns som att den kommer leva länge. Vi hoppas på många fynd under helgen, men det bästa fyndet är gemenskapen.

.

Kom på konferens den 1 oktober

2010-08-24T13:58:00.004+02:00

Årets språkkonsultkonferens handlar om sociala medier, nya vägar att nå målgruppen. Jag kommer att vara moderator under dagen. Vi får höra om såväl forskning och strategi som praktiska exempel och erfarenheter. Och så blir det kakbuffé som vanligt såklart.

Språkkonsulter är synnerligen väl lämpade att bidra i sociala medier-projekt, eftersom vår expertis är att anpassa texter till mottagarna och kommunikationssituationerna. Vi kan både forskningen, analysen, strategin och hantverket.

Hela vår existens och utbildning finns till sedan 1970-talet för att vi fått i uppgift att hjälpa offentliga organisationer utveckla dialogen med medborgarna. Sociala medier är bara ytterligare ett sätt.

Alla som är intresserade av att diskutera med oss är välkomna!

Kolla in programmet för konferensen, där du också ser hur du anmäler dig.

.

En sammanfattande reflexion efter Sweden social web camp

2010-08-24T13:53:00.004+02:00

Det kändes lite som att jag har väntat i hela mitt liv på sswc. Sedan 1999 jobbar jag med att stödja myndigheter och företag att göra sin kommunikation mer dialogisk, personlig och lättillgänglig. Och nu har vi verktyg att göra det ännu lättare. Som jag ser det, har det demokratiska samtalet alltid varit på väg hitåt. På 1970-talet kom du-reformen, på 1980-talet påbörjade mina kollegor arbetet med att förenkla myndigheternas texter, 1998 gjorde jag den första forskningen om svenska webbtexter, och nu gör jag workshoppar i att skriva för sociala medier.

På det personliga planet trivs jag som fåret på ängen på sswc, eftersom jag precis som de flesta av er andra brinner för kommunikation, människor, webben, sharing och transparens. De seminarier som främst fångade mig i år var dessa:

Från bruksmentalitet till framåtanda: hur kan vi stödja småstadsbor i att anamma de sociala medierna, släppa Jante och börja tro att de har något att tillföra och vinna på det? Jag tror att vi måste krama dem mer! Vi behöver inse att många känner sig otrygga. Vi behöver stärka deras självkänsla och öka deras förståelse för hur det fungerar. Jag tror vi ska visa gott om konkreta exempel på hur de kan göra, och tydligt visa vilka nyttor de kan få ut.

Transparens: Det finns mycket att vinna på att låta information finnas tillgänglig. Men vi måste samtidigt ta ansvar för konsekvenserna, och minimera risken att individer kommer i kläm när den stora massan vill ha tillgång till information. Jag anser att företag kan hämta mycket inspiration i hur kommunerna hanterar sekretessen kring personuppgifter, hur de från fall till fall bedömer vad som ska strykas i det material de lämnar ut. Dessutom anser jag att tydliga texter och klarspråk är grundläggande för transparens. Om informationen är svår att begripa eller använda är den ju inte särskilt tillgänglig.

Makt och kön på nätet: Det finns tydliga exempel på att könsroller, fördomar och beteendemönster lever lika tydligt på nätet som i verkligheten. Jag tycker att vi hela tiden ska ifrågasätta vem som har makt, hur makten ser ut, hur vi kan bidra till att sprida makten och diskutera vad vi kan vinna på det. Gandhi sa: First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win”: Det kan vara värt att tänka på när man undersöker hur pappor har det i familjeforum, hur kvinnor blir bemötta i teknikforum, hur de som bloggar om mode blir bemötta av de som bloggar om teknik, eller av de som tjänar pengar på bloggarna, och så vidare.

Till sswc-boken skrev jag om att lycka kan bidra till lönsamhet. Jag tror att vi ska se det som en viktig del när vi jobbar med att göra verksamheter mer effektiva, att folk ska må bra och vara lyckliga. Det betyder ibland att Jante måste jagas bort igen. Texten heter ”Är du lycklig, lilla vän?”.

Framtidens ord

2010-08-21T16:51:00.001+02:00

Språket bär inte bara historien och det nutida samspelet. Någonstans bär det även framtiden.

"We can't innovate faster than we can create new shared language", säger David Nordfors under konferensen "Innovation journalism" i Stanford (rapporterar en som var där).

Professionellt terminologiarbete och samarbete med de språkvårdande organisationerna är ett effektivt sätt att föra in nya saker i språket.

.

Så de lär sig något nytt, och inte bara väljer att göra det de redan kan

2010-08-21T16:36:00.003+02:00

Såhär i förskoleinskolningstider kanske det är fler än jag som vill lyfta jämställdhetsfrågan på något föräldramöte eller så. Ett år skrev jag ihop följande och lämnade till pedagogerna inför mötet.

Hur kommer ni att arbeta för att uppfylla läroplanens krav på att "förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller"?

Hur gör ni till exempel för att varje pojke ska
- öva empati och omtanke
- öva att känna och uttrycka känslor
- få positiva tilltal och omdömen
- få och ge positiv beröring och kroppskontakt
- öva finmotorik och pyssel i lugn och ro
- få tydliga regler
- krävas följa reglerna?

Hur gör ni till exempel för att varje flicka ska
- öva att stå i centrum och ta plats själv
- öva att säga nej och få sin integritet respekterad
- öva att tala högt och tydligt
- öva grovmotorik och träna alla muskler
- få frågor om mätbara saker – hur stort, långt, tungt
- slippa vara hjälpfröken
- få vara kreativ och hitta på nya regler (slippa göra ”rätt” hela tiden)?

Hur följer ni upp detta arbete, och ser till att alla barn får träna allt? Det ska bli spännande att få höra mer!

Barnkläder, flickkläder, pojkkläder - recept:

2010-08-21T16:22:00.002+02:00

Verkar inte som att jag är helt ensam om att tycka att det är lite trist att plantera in ungar i ett av två fack - antingen rosa eller blått - när det finns en massa härliga färger och nyanser som de skulle kunna välja ur, om normerna var mindre snäva och om det överhuvud taget gick (lätt) att hitta mindre extrema plagg, leksaker, osv.

Om någon klädkedja verkligen på allvar vill göra en unisexkollektion, som många gärna skryter om att de har gjort (utan att lyckas övertyga mig i alla fall) så tror jag att jag har kommit på ett recept. Som ni får gratis av mig.

Det är ju ganska lätt att kategorisera färger, mönster och modeller utifrån kön, för den som vill. Man kan t.ex. gå in på någon klädaffär och se efter; mönstret är rätt tydligt.

Sen finns det ju vissa saker som är ganska svåra att kategorisera.

Om ni gör så att ni gör tre listor. En "pojkig", en "flickig" och en "neutral". Kanske de ser ut så här:

Flickigt:
rosa
rött
blommor
hjärtan
feer
fjärilar
nyckelpigor
snäva byxor och tröjor
kjol, klänning, tunika, trosor
glitter, rosetter, volanger, knytband etc.

Pojkigt:
blått
mörkgrönt
maskiner
verktyg
arga djur
spindlar
döskallar
för vida tröjor och byxor

Neutralt:
orange
brunt
ljusgrönt
grått
grodor
hundar
moln
hamster
raka tröjor och byxor
underbyxor med korta ben
t-shirt
linne
mössa
strumpor

... jag hoppas att era tankar fortsätter så att ni lätt kan förlänga listorna.

Om något är svårkategoriserbart kan ni göra bögskräcktestet: sätt plagget på en pojke och visa upp för några testosteronstinna män i 40-årsåldern. Om de blir obehagliga får ni sätta upp plaggets tveksamma egenskaper på flicklistan.

Sedan är receptet superenkelt: Inget plagg får ha mer än en sak från flicklistan respektive pojklistan!

Ett varmt lycka till önskar jag er!

Är du lycklig, lilla vän?

2010-07-20T19:11:00.007+02:00

Den här texten ska publiceras i en bok från en konferens om sociala medier, SSWC, som hålls i form av ett läger på en ö med tält och får.

Tält, bastuflotte, ifånar, gemenskap. Samtal hela natten under bar himmel. Fågelkvitter och fårtramp i gryningen.

Lycka.

Är det bara jag som känner en svag doft av dåligt samvete för att ge mig hän åt något som gör mig lycklig? Alltså, jag inser absolut värdet av att njuta ibland, men ändå finns där lite Luther i mig. Jag måste genast tänka att sen, efter SSWC, då blir det höst, och då ska jag minsann arbeta duktigt och göra annat än att vara lycklig, annat än det roligaste i jobbet; då ska jag göra vettiga saker, som istället är bra för min ekonomi.

Men ju mer jag funderar, desto mer säker blir jag på att lycka inte står i motsats till en god ekonomi, utan troligare bidrar till den. Och jag tänker att det vore skönt att bevisa det här för våra kunder, så att vi fick göra ännu fler roliga saker i jobbet. För ju mer jag ser efter, hittar jag fler tydliga ekonomiska argument, även för sådant som känns värdefullt bara i sig själv.

Saker som är härliga eller moraliskt bra kan faktiskt samtidigt vara ekonomiskt smarta. Så det så, Luther!

Ett exempel: Som språkkonsult jobbar jag bland annat med att stödja organisationer i att följa språklagen. Lagen säger att myndigheter måste skriva vårdat, enkelt och begripligt. Men jag tycker att de borde skriva begripligt inte bara för att följa lagen. Det ger ju också medborgarna ett bättre bemötande, och inte minst är det ett smart ekonomiskt drag att se till att texterna är effektiva, så att verksamheten flyter smidigt, både internt och externt.

Ett annat exempel hittade jag i DN häromdagen: Ett barnlöst par får assisterad befruktning betald av landstinget, så att de kan få ett barn. Men sedan får de inte hjälp att få ett syskon. Visst, man kan diskutera om det är en rättighet att få ett första respektive ett andra barn. Men det finns tydliga ekonomiska aspekter: Den som inte kan få ett andra barn blir ofta deprimerad, och många depressioner leder till dyra sjukskrivningar. Dessutom kommer en barnmorska i texten med en oväntad kommentar: ”Landstinget borde bekosta ett syskon. Krasst ekonomiskt är detta lönsamt. Kostnaden per barn är cirka 250 000 kronor. Det är en låg utgift i förhållande till att varje svensk i snitt beräknas bidra med 18 miljoner kronor under sin livstid.” Se där en kombination av lycka och ekonomi!

För bara ett människoliv sedan såg människors tillvaro ofattbart annorlunda ut här i Sverige. Kerstin Thorwall berättar i ”När man skjuter arbetare …” om sin mormor, som la undan wienerbröden hon fick tills de var torra, för att hon inte kunde förmå sig att njuta av dem färska. Om man kände stunder av lycka var det dags att akta sig, för då var det troligen djävulen som höll på att locka in en i något syndigt. Och att trivas på arbetet var en absurd tanke. Arbetade gjorde man för att man måste, livet skulle vara en jämmerdal, och belöningen var att komma till himlen när man dog. Och dog gjorde man ofta just på jobbet; Thorwalls morfar var skogsarbetare, och med jämna mellanrum var det någon stor tall som föll åt fel håll.

Med det i åtanke skulle ju vi SSWC-nördar kunna börja skämmas för de i-landsproblem vi lägger tankekraft på idag, som att det är trist att jag inte kan köpa varenda ny pryl som skulle göra mig lite lyckligare på jobbet. Eller så kanske vi ska konstatera att sökandet efter lyckan inte bara är en trevlig lyx, utan ett sätt att bli ännu mer lönsam.

I Bhutan är man något på spåren, tror jag. De mäter inte bara landets BNP, utan också landets BNL, bruttonationallyckan, för de tycker att ett lands framgång måste bedömas utifrån mer än ekonomin. De mäter bland annat faktorer som känslor av lugn, medkänsla, generositet, själviskhet, avundsjuka och frustration, och frivilligarbete och meditation. De tar fram siffror på hur det står till i landet med psykiskt välbefinnande, ekologi, hälsa, utbildning, kultur, levnadsstandard, tidsutnyttjande, samhällelig livskraft och gott styre.

Och här i Sverige har vi faktiskt ett ambitiöst folkhälsoinstitut, som mäter hur aktiva folk är i föreningar och liknande gemenskaper, som en av indikatorerna på hur god hälsa de har. Sedan kan vi ju lätt dra kopplingen från folks hälsa via sjukskrivningar till företagens lönsamhet, och vidare till nationalekonomin.

Så gemenskapen vi bygger med varandra, och mellan våra arbetsgivare eller kunder och deras kunder, är inte bara trevlig utan lönsam. Och såklart kan sociala medier bli en viktig del i att bygga gemenskap och därmed göra folk lite lyckligare – inte bara oss som arbetar med dem.

Som Gary Vaynerchuk reagerade på frågan ”What's the return of investment of social media?”: ”I don't know, fuck face, what's the return of investment of having a real relationship?” Sanningen är nog att vi blir både lyckligare och lönsammare. Samtidigt. (Bra va!)

Så jag åker till SSWC för att njuta järnet för min egen del, och känner mig samtidigt helt säker på att det inte bara är bra för mig, utan bra för mitt företag, bra för mina kunder och bra för Sverige.

Bhutans index och indikatorer för nationell lycka:

http://www.grossnationalhappiness.com

Sak och person

2010-07-20T00:43:00.003+02:00

Apropå nätdejtande:

Vill du se bandet lajv, eller vill du sitta hemma och läsa texthäftet?

Och blä vad trist det är när man gillar omslaget, gillar texterna, gillar melodierna, men rytmen är helt fel och musiken inte går att dansa till.

Fan fan fan. *slickar sår

Empati. Fint ord, svår konst?

2010-06-05T22:53:00.003+02:00

Läser man kontaktannonser och sånt så står det ibland till exempel "empati är attraktivt". Det är något fint att kunna tänka sig in i hur det är för någon annan.

Bengt Westerberg tycker att af Donner har begått våldtäkt mot Röda Korset, och Jan Liikane som också är åtalad säger att nu förstår han hur kvinnor som blivit våldtagna känner.

Läs vad min smarta kompis tycker om det, i ljuset av att kvinnor blir gruppvåldtagna i många krig.

.

Don't panic.

2010-05-25T12:21:00.003+02:00

Hade verkligen behövt min handduk idag. Och jag pratar inte om regnet.

www.towelday.org

.

xkcd om bloggande

2010-05-24T22:13:00.002+02:00

"Awesome! I LOVE content."

http://xkcd.com/741

.

Kvalitetstid

2010-05-16T22:08:00.001+02:00

Hypotetisk kurragömma. Världens bästa lek. Och barnen älskar det. Joy! Passar löjligt bra dagen efter utekvällen före.

Dotterns förklaring: En räknar, de andra tänker ut var de vill gömma sig i gissakurragömman. Sen blandar man ihop den leken med skattjakt, så man säger varmare när den som räknat kommer närmare det gömstället som kompisen har gömt sig på, och kallare när den som räknat är längre bort från det stället som kompisen har gömt sig på i gissakurragömman.

Förälders tillägg: Detta upplägg innebär att man kan delta helt utan att flytta sig. Passar bra att sitta i t.ex. solstol.

.

Längdhopp, höjdhopp och sjukamp. Vad vi kan lära oss av sporten.

2010-05-11T19:48:00.005+02:00

Ibland, rätt ofta, är det längdhopp. Alltså, jag menar, istället för att tänka "jag gjorde dåligt", typ som att du rev i höjdhopp, tänk "såhär långt kom jag idag". Längdhopp alltså.

Saker som är längdhopp:

Yoga. Att yoga är att öva acceptans. Det är oftast så att varannan gång går det jättebra och känns toppen, varannan gång känns det Titanic. So, idag kunde du inte nå tårna. Förra veckan gick det. Kommer du ner till tårna lättare om du surar? Nä. Alltså: längdhopp. Så här långt kom jag idag.

Barn. Alla som är en perfekt förälder, räck upp handen?

Att göra-listor. De tar ju aldrig slut liksom. Gör en gjort-lista istället (eller också), det är mycket roligare. Fira sedan alla segrar. Lämnat till återvinningen? Dags att sabrera en Moët. Allt är relativt, och i småbarnspusslet är vissa bedrifter mer anmärkningsvärda än andra.

Men ibland är det faktiskt höjdhopp. Rev du eller klarade du? Gjorde du ditt jobb? Fick du in uppsatsen i tid och bra nog för att få godkänt? Gav du barnen mat? Fick födelsedagsbarnet en present? Det är inte alltid fruktbart att fundera på hur bra du gjorde ditt jobb och vad du kunde gjort bättre. Kanske ingen annan bryr sig. Du gjorde det bra nog. Kanske hade uppsatsen kunnat bli ännu tydligare. Kanske hade barnens matsedel kunnat se mer kostcirklig ut. Kanske hade presenten kunnat vara mer fantasifull. Men du klarade, du kom över, du gjorde det! Fram med Moëten igen.

Poängen är att för att kunna må bra så måste man komma ihåg att sätta realistiska relevanta mål och ha rimliga förväntningar.

Tänk på, att om du tränar för att slå världsrekord i sjukamp, så KAN du inte samtidigt ha världsrekordet i alla de sju grenarna var för sig. Det GÅR inte. Det är OMÖJLIGT. Antingen lägger du hela din mänskliga förmåga i en eller kanske två grenar, specialiserar dig, tränar bara för det. Eller så bestämmer du dig för att köra sjukamp, och då handlar det om att hitta den optimala balansen.

Hur ser ditt liv ut? Fler än två bollar i luften? Då har du troligen något som liknar sjukamp på gång. Mät då inte dina resultat mot världsrekordet i respektive gren.

Någon lägger mycket möda i att ordna det ballaste barnkalaset. Någon reser mest. Någon har mest sex. Någon dricker mest vin med sina vänner. Någon går ner i tid och är med sina barn mest. Någon blir hög chef först. Någon har stickat alla kläder till hela familjen. Men jag gissar att det inte finns en enda någon som är bäst på allt samtidigt.

Hur vill du att ditt liv, din balans, ska se ut? Det är där du ska sikta på guld.

Måste allt va så förfärligt besvärligt

2010-05-10T22:29:00.001+02:00

Lyssnar på Uggla och känner mig gammal och krass samtidigt som jag känner mig som en yrvaken nybörjare.

.

Counting my blessings

2010-05-05T23:18:00.003+02:00

Min hjärna är för trång. Natten är för kort. Tiden är för snabb. Sängen är för bekväm, arbetsrummet för trivsamt, duschen för skön, gymmet för utmanande, uteplatsen för underbar. Diskussionerna för viktiga, bloggarna för intressanta, samtalen för givande. Mina vänner är för många, mina böcker är för intressanta, mina barn är för härliga. Min kalender är för tunn.

My wallet's too small for my fifties, and my diamond shoes are too tight.

Hemma

2010-04-26T23:23:00.001+02:00

Jag vet att jag sa så många gånger till gravida vänner och kontakter, att det inte är någon idé att tänka sig att förlossningen kommer bli på ett visst ställe, på ett visst sätt. Inte nån idé att förvänta sig hur det kommer se ut, gå till, vara. Sin förlossning måste man ha med sig inuti. Det kan bli hemma, i bilen, eller på ett helt annat sjukhus än det man hade tänkt. Så det viktiga är var man är i sitt sinne. Så sa jag till dem. Så smart var jag.

Tänk att det ska vara så svårt att inse att det självklart är sant även för livet i stort.

Hemma, var ligger det nånstans, sjunger Kristinas och Karl Oskars barn, på väg över Atlanten till det nya landet. Wherever I lay my hat, that's my home, sjöng Paul Young i min ungdom. Ditt hem måste vara i dig själv. Spelar ingen roll om någon annan älskar dig, du måste älska dig själv. Learning to love yourself, that is the greatest love of all, som Whitney Houston sjöng.

Fan vad svårt det är. Om jag inte ska drivas av att samla prestationer och nå mål, vad ska jag då drivas av? Om jag inte är viktig för andra, vad ska jag då leva för? Jag som är så bra på att
fundera
och planera
och se vad som kan bli bättre,
hur ska jag klara av
att sluta,
att stanna,
att lyssna,
att känna?

Dessutom är det ju jätteläskigt.

.

Kroppen vet.

2010-04-13T20:07:00.001+02:00

Gud vad vi lurar oss. Det är nästan lite gulligt att vi tror att vi har sån kontroll.

För kroppen kommer berätta sanningen förr eller senare.

Den som stressar blir utbränd. Pressar du dig för hårt kan du till slut inte ens gå upp ur sängen.

Den som går ut i naturen får lägre blodtryck, vare sig hen vill eller inte.

Den som utsätter sig för intimitet kommer att känna att kroppen skriker efter att göra barn.

Låt det hjälpa dig i ditt pussliga liv. Känner du stressen slå dina muskler i järngrepp, eller ångesten dina tankar, ta av dig kläderna och tryck dig mot huden på någon du älskar. Eller ta åtminstone ett varmt bad. Droppa i en doftande olja. Sätt på en musik som väcker känslor i dig. Sinnena och kroppen overridar hjärnan. Den får ge sig.

Vi behöver alla släppa ut ilska och gråt. Gråt kan komma från alla känslor: glädje, ilska, sorg. Så släpp ut den. Hitta ett sätt att nå fram till gråten. Det är lika bra som vilken massage eller meditation som helst. Eller ännu hellre, hitta ett sätt att skrika. Sätt på musik högt högt högt och dansa, och skrik. Eller sjung åtminstone riktigt högt!!

Vad är livet, egentligen?

Det är inte dödlinjer. Inte prestationer. Inte timmar, leveranser, saker, måsten.

Livet är närheten. Till de andra, och till dig själv.

Kanske måste du lyssna mer noga än du tror. Om du inte har lyssnat på länge så har kroppens röst antagligen krympt och blivit liten. Men lyssna noga. Hör kroppen. Och lev.

Kroppen vet.

.

Vorsprung durch Muzik

2010-04-12T22:57:00.006+02:00

Jag ska skaffa mig ett soundtrack, tror jag. Att spela när jag kliver fram för att hålla utbildningar. Sådär som hockeyspelarna, när de susar in på isen, till mäktiga toner och publikens jubel.

Jag kanske får svårt att få kunderna att köpa rökmaskinen. Men ändå.

Låtar som lär vara med:

There she goes
Personal Jesus
Master and servant
Circus ("there's only two types of people in this world: the ones who entertain and the ones who observe")
Dancehall queen ("I still run this thing like a dance hall queen")
Ich bin wieder hier
Respect
Värsta grymma tjejen
Lay all your love on me
Big in Japan
The show must go on

Jag var på en föreläsning en gång. Om att stärka barns självkänsla. Och när hon hade föreläst i nästan tre timmar tände hon ljus och släckte i hela lokalen och satte på en stark pampig låt från Kristina från Duvemåla, om att känna sig själv. Och när hon tände igen så sa hon något om att "det var sådana tankar som for genom mitt huvud när jag sprang genom den demilitariserade zonen och flydde till Västtyskland".

Snacka om att slå de sista rejäla spikarna i etosramen. Väcka enorma känslor. De gamla grekerna skulle varit sjukt impade. Och jag kommer alltid minnas den där föreläsningen, och hur hon avslutade den.

Tyvärr minns jag inte jättemycket om hennes tips kring självkänsla.

.

Ensam är fan inte stark

2010-04-07T14:17:00.003+02:00

Plötsligt är jag ensam ägare till företaget igen. Såhär har mina senaste två år sett ut:

1. Befästa min och sambon Ds gemensamma tillvaro genom att göra vår ekonomi fullständigt gemensam.
2. Starta gemensamt företag med E, knöa ihop allt till gemensam ekonomi och gemensam tillvaro och gemensam riktning.
3. Separera från sambon. Dela upp allt, inklusive barnen, och ekonomin såklart. Flytta isär, sörja, krisa. Förvirring. Återhämtning.
4. Dela företaget. Dela upp allt, inklusive jobben och kunderna, och ekonomin såklart. Flytta isär, sörja, krisa. Förvirring.

Nu väntar jag på återhämtningen. Och sen blir det väl da capo al fine. Eller nåt. Livet är förändring, som sagt.

Vilken separation som var jobbigast? Hm. Svårt att säga. Det jag har lärt mig är att jag inte vill vara ensam.

.

Två steg framåt, och två till

2010-04-04T18:53:00.002+02:00

Nu har jag möblerat i uterummet :)

Och i köket tronar mitt nya gamla fina illröda dinerbord med sex röda stolar! :)

Och i förrådet står nu en strukturerad byrå och ett slutförvaringsskåp!

Och borrmaskinen är in da house, så närmare än så här har jag aldrig varit att sätta upp sänggavel och tavellist!

... och så var jag faktiskt på gymmet idag.

Idag tackar jag solen, gatsoparna och koltrastarna. Energi is da shit.

.

Redan de gamla grekerna twittrade.

2010-03-18T21:57:00.005+01:00

Hur kan pappersreklamfolk säga att de inte fattar hur företag kan ha nytta av Twitter? Det vi gör när vi twittrar är ju att berätta en historia, vara personliga. Visa vem vi är, bygga det personliga varumärket. Precis på samma sätt som produktreklamen ofta spelar på livsstil och personanknytning.

Etos och narratio, någon? Det var ju självklara ingredienser redan för de gamla grekerna.

.

Omkväde

2010-03-16T18:47:00.006+01:00

Har ni tänkt på en sak? Bara för att man lär sig något så betyder inte det att man kommer ihåg det sen.

Man måste lära sig SAMMA SAK om

och om

och om

och om

och om igen.

Det är väldigt frustrerande tycker jag. Men nu har jag i alla fall lärt mig det.

Undrar när jag måste lära mig det igen, nästa gång.

Det hänger väl ihop med att livet är förändring.

Saker jag tänker försöka lära mig många gånger framöver:
- vara glad för det jag har, inte lägga energi på att oroa mig för att förlora det
- tänka på det jag önskar ska hända, inte lägga energi på att oroa mig för sådant jag inte vill ska hända
- träning är bra för både kropp och själ
- allt blir bättre om jag har sovit ordentligt, vilket kräver att jag lägger mig senast 23.00
- vara närvarande, uppleva, dela nuet med dem jag gillar.

.

Skylta med det

2010-02-28T14:25:00.004+01:00

Åh vad allt var lättare förr. Fatta att jag hann sitta och titta på Dr. Phil och Oprah nästan varje dag, de första åren jag jobbade. Nu har jag inte ens rum i hjärnan för det allra nödvändigaste.

Jag har sagt det förut: Jag borde köpa mig en lamineringsapparat. Och göra stora tydliga skyltar på relevanta platser. Med sånt jag egentligen borde kunna komma ihåg, kanske, men uppenbarligen inte kommer ihåg när det behövs.

Första gången jag kände för det var när dottern var nyfödd och man gick omkring sena nätter med en bäbis som inte kom till ro. Då hade jag behövt följande skylt:

Situation: Barnet skriker.
1. Kolla blöjan. Dags att byta?
2. Är barnet hungrigt?
3. Rapa, kanske?
4. För varm, för kall?

Nu behöver jag en skylt med rutiner för tidsplanering, en skylt med lätta vardagsrecept, en skylt med saker man kan göra när man helt chockartat får en timme över, en skylt med vänner som jag egentligen vill träffa oftare men glömmer höra av mig till, etc. etc. etc.

Än så länge kollar jag igenom mobilens adressbok då och då och minns plötsligt folk ... på matfronten är det snabb cirkulation på pannkakor, blodpudding, färsk ravioli och fiskpinnar.

Det är mest jobbet som kör ihop sig.

Var sak på sin plats?

2010-02-22T14:50:00.005+01:00

När man har det jobbigt i livet
och går igenom alla känslor
är det lite som att sopsortera.
Lite sorg här i den byttan
å så en hel hög ilska i den där byttan
en hel kasse förträngning ner där
och så lite acceptans, luktar lite sur mjölk, ner där.

Så.
Nu känns det lättare och luftigare igen.
.
.

Minus 22 ute, värmer på insidan

2010-02-22T11:08:00.002+01:00

Det är jätteroligt att se vad vädret gör med folk! Vi blev plötsligt engelsmän liksom; alla på Ica och överallt pratar med varann, vilket de aldrig skulle ha gjort innan! I busskön pratade folk om att lifta; vädret brings people together! *gillar*

Uppförsbacke

2010-02-04T14:25:00.003+01:00

Februari brukar vara nästan lika jobbig som november. I år är jag mycket glad och tacksam för snön, som gör det hela lite ljusare. Men det är verkligen ideläge på mig, temperaturen och pulsen är sänkt till lägsta möjliga och energin räcker nästan bara till att hålla de vitala organen vid liv. Bloggenergi får jag troligen först när de första vårkänslorna spritter till. Håll ut så länge.

Får jag chans?

2010-01-09T23:32:00.000+01:00

Varför skrev inga (?) pojkar dagbok? Varför hade så få pojkar brevvänner? Fanns det något som motsvarade Mitt livs novell för killar? Och hur kommer det sig sedan att så många män har uppmärksammade bloggar?

Vi flickor som fyllde dagbok efter dagbok, som hade hjärtformat lås och vackra sidor med linjer och kanske en enhörning eller blommor i kanterna.

Vi flickor som pennfajtades med andra på lika många jordsnurr, skrev om marsvin och hästböcker och fotbollsträningar.

Vi unga tjejer som skrev sannolika och osannolika historier om tonårig kärlek, och skickade in och gick och väntade och hoppades på att de skulle komma med i tidningen.

Ord efter ord efter ord; tanke efter tanke efter tanke; fundering efter fundering efter fundering om vem som sa vadå, och vad menade han då, och vill hon komma på mitt kalas, och hur känns det egentligen att kyssas, och vad kan man prata med en kille om ...

Reflexioner om relationer och om vem jag är i relation till andra.

Spaltmeter efter spaltmeter om det. År efter år, decennium efter decennium av det.

Och trots att det nya svarta är sociala medier, och vi med snippa rimligen borde vara löjligt mycket mer tränade på det sociala, särskilt i skriftlig form, har de flesta som utpekas som guruer inom sociala medier istället snopp.

Är det för att de flesta kvinnor som bloggar skriver hejdlöst om den privata sfären, och det är så lågstatus?

Hur hänger det ihop med att kvinnor inte väljer att bli chefer? Hur mycket är det det att kvinnor inte inte vill ha de chefstjänster som finns, eller ställa sig upp och vara guru och ge sin syn på saken?

Är det så att kvinnor hellre gör än pratar om att göra?

Vi säger skiljetecken

2010-01-08T20:24:00.004+01:00

Gillar snedstrecket i en sång i Disneyfilmen Lilla sjöjungfrun 2. Pingvinen Fräcke Frack och sjölejonet Starke Späck heter Titanic Tip och Daring Dash på engelska. I den svenska texten har de "äventyrslust i blodet"; på engelska lyder texten så här:

Titanic Tip and Daring Dash
Adventurers slash explorers
Titanic Tip and Daring Dash
Adventurers slash explorers

We'll save the day and make a splash
Titanic Tip and Daring Dash

Orden tar och ger.

2009-12-10T11:19:00.004+01:00

Å vad glad jag är att jag läste Herta Müllers tal i DN idag. DN kultur. Jag har en lite osäker inställning till DN kultur. Hör jag hemma där egentligen? Om bara Olle skrev sina språkspalter där istället för i SvD. Men i alla fall. Så här skriver Herta:

När jag skriver blir det både och, ju mer jag fördjupar mig i texten. Ju mer det skrivna plundrar mig, desto mer tydliggör det för det levda, vad som inte fanns i själva upplevelsen. Det är bara orden som upptäcker det, eftersom de inte visste det tidigare. Där de överraskar det levda blir det som mest tydligt. Orden blir så övertygande att det levda måste klamra sig fast vid dem för att inte falla sönder.

Det verkar, tycker jag, som om tingen inte känner sin egen materia, gesterna inte känner sina känslor och orden inte den mun som uttalar dem. Men för att försäkra oss om vår egen existens, behöver vi tingen, gesterna och orden. Ju fler ord vi tillåter oss att använda, desto friare är vi ju.

Det slog an rakt in i mig. Jag känner ofta att jag inte upplever mina upplevelser särskilt starkt förrän jag berättar om dem, skriver om dem. För att försäkra mig om min existens. Vem är jag? Är jag?
.

Sisyfos

2009-12-10T11:17:00.001+01:00

Det bor en hackspett här i trakten. Igår satt han och hackade i putsen på huset.

Lilla vän. Det går inte. Du kan inte. Hacka i nåt träd istället.

Gud vad jag känner igen mig.

.

Google Wave. Jag vågar, jag vinkar, jag gör vågen.

2009-12-05T15:10:00.003+01:00

Flera frågar mig vad man ska ha Google Wave till. Jag är inte ensam om att se massa användningsområden redan nu när ganska få hänger på.

Om du vill se hur man gör så kolla in lilla filmen.

Jag har fortfarande några inbjudningar att dela ut. Skicka mig din gmailadress.

Så ses vi på vågen.
.

Domänförlust

2009-12-05T12:39:00.004+01:00

Skandal! Plötsligt känner jag mig som en sån där pensionär med studentexamen, ni vet de som skriver alla insändare.

Har ni INSETT att SVENSKA tecknade barnfilmer, som troligen ALDRIG kommer att exporteras, tänk Mamma Mu och Loranga, Masarin och Dartanjang, är tecknade med munrörelser på ENGELSKA?

Exempel:

Mamma Mus röst säger till Kråkan "Titta nu när jag dyker!"

Mamma Mus mun säger "Look at me when I dive!"

Masarins röst säger "AJJJ!"

Masarins mun säger "OW!"

Jag säger: Skandal!

Orsaken är väl att produktionen sker i östländer (min tolkning efter att ha läst eftertexterna). Det känns fortfarande lite konstigt. Engelska är ju inte deras förstaspråk heller. Jag hade nog 17 hellre sett Masarins mun prata polska eller nåt.

(För övrigt taggar jag det här inlägget med "impuuuls" eftersom det var en sån som fick mig att skriva det. Nu tillbaka till helgjobbet.)
.

xkcd regerar. Och är ett symptom.

2009-11-21T23:20:00.003+01:00

Jag ÄR en geek girl. Se bara: Min favvis, xkcd, är kärnan i den första geeklagen.

Det är Wired som har formulerat "10 geeky laws that should exist but dont"

Gillar Wired. De har också sammanställt en lärorik geekipedia.
.

Många jordsnurr blir det. yr

2009-11-21T19:37:00.004+01:00

För tio år sedan var jag rätt så mitt i förra it-bubblan och trivdes som bara den i Hötorgsskrapan med flådig julfest och kontor med hängmattor och röd plysch och pingisbord och så vidare. Kände att jag var där det hände när det hände.

Klarade mig utmärkt sedan när den sprack, eller snarare blev något annat.

Men nu. Var är min koll?

De senaste fem åren har jag ägnat rätt mycket av min energi åt att föda och vårda två härliga ungar.

Twittertid går tio gånger fortare än e-posttid. Ett år är sju nätår. Jag har typ missat 35 år. Lika många som jag själv levt.

Springer, flämtar, hetsar, läser så ögonen blöder för att komma ikapp. (Och samtidigt ska ju ongarna fortfarande ha sitt.)

Önskar mig en sån stor fin ruta som på omslaget till Hitchhiker's guide to the Galaxy. Där det står "DON'T PANIC". Kan nån rita en sån på min kalender eller nåt.
.

Har inte tid att spara tid.

2009-11-21T17:19:00.004+01:00

I flera år har jag sett framför mig hur mycket smidigare företagandet kommer att gå när vi väl fått på plats ett bra datasystem där vi samlar alla kunder, projekt, fakturor och konsulter, så att vi lätt och snyggt kan ta fram information som kanske "hur mycket har våra RÖDHÅRIGA konsulter fakturerat från UTBILDNINGSPROJEKT hos KOMMUNER som utförts i JANUARI?", eller citat från nöjda företag där vi skrivit webbcopy, eller ...

Jag har också insett att det finns verktyg för att hålla koll på vad man ska göra och få det gjort (Getting things done-verktyg :) som troligen skulle göra vardagen smidigare och göra att jag kände mig säkrare på att jag gör rätt saker.

Dessutom finns det massa lösningar för smidigare backup, smidigare tidrapportering, smidigare fakturering, smidigare bokföring ...

Men jag har INTE TID! Det känns helt oöverstigligt att skaffa mig bra nog koll för att kunna välja de mest relevanta systemen. För att inte tala om att föra över all hittills genererad information till den nya databasen, eller den nya digitala kalendern, eller vad det nu skulle vara.

Var är kloningsmaskinen? Snälla, ge mig den.
.

Feliz Navidad?

2009-11-13T22:31:00.003+01:00

M har blivit ett fan till julen på FB. Funderade på om jag också ville bli det. Känner att jag inte riktigt vet vad julen är längre.

I 34 år har det inneburit storfamiljen hemma hos kusinerna, med alla barn och allting. Nu är jag plötsligt separerad, vet inte ens om jag kommer ha barnen på julafton, och kusinfamiljen har signalerat att de inte vill fortsätta i all evighet.

Kanske blir det något helt annat från och med nu.

Och så saknar jag julsångssjungandet.

Undrar hur det blir. Jag kanske klickar den 27.
.

En sorts sommartid som är fel.

2009-11-13T18:56:00.001+01:00

Har ni tänkt på att vissa har sommartid på jobbet, alltså att de bara jobbar t.ex. 37,5 timmar i veckan på sommaren.

Men hallå! Hur fel är inte det. Om något så borde det väl vara färre arbetstimmar på vintern! Hur mycket mindre energi har man inte då? Jämför:

Juni: ”Klockan är bara 17, jag jobbar en timme till, sen drar vi ner på stan och tar ett glas rosé på nån uteservering, sen kan vi gå en promenad och kanske käka middag på nån restaurang!”

November: ”Maj GAAAD klockan är 17 och jag håller på att somna. NÄR får jag gå och lägga mig?”

Sociala medier. Vi behöver dem. Det ligger i vår natur.

2009-11-07T15:14:00.003+01:00

När jag var typ 15 år kunde jag sitta i timmar i telefon med min kompis M, helt utan att prata med varann. Vi var tysta och lyssnade samtidigt på Radio Sydost, som sände en bandad slinga med bra musik och lite prat av några unga killar. (Ibland spelade vi själva in musiken på kassett. Piracy!) Vi behövde uppenbarligen en kanal där vi nästan inte kommunicerade med varandra, bara delade samma upplevelse med kanalen öppen. Ibland kommenterade vi låtarna och det killarna sa. Och sen satt vi tysta och lyssnade igen. Fem år senare var det Bandit Radio som gällde, dit kunde man faxa och önska låtar. Och så gick jag och L på deras halloweenfester och hängde med programledarna. Interaktivt som bara den. Nu sedan 24 hour business camp finns en backchannel till radio, Radioboxen, på webben. Wow.

Way back when startade jag också en klubb för de som gillade connemaraponnyer, för att jag ville ha kontakt och kunna kommunicera med andra med samma intresse. Det var inte direkt lika lätt som att starta en Facebookgrupp ... det jag gjorde var att läsa igenom flera årgångar av Min Häst och Penny, och skriva brev till alla som skickat in notiser och bilder på connemaror. Jag fick väl ihop ungefär 25 personer. Folk skrev egna inlägg och skickade bilder till tidningen som jag satte ihop. Tidningen lästes även av några av de vuxna som satt i Svenska connemarasällskapet, där jag aldrig känt mig riktigt hemma. Efter ett tag blev vi utnämnda till ungdomssektion i sällskapet, och deras tidning slogs ihop med vår. Inte så dumt, med tanke på att connemaran främst är en ras som ungdomar rider.

Sedan dess har de sociala medierna utvecklats en del, om man säger. Och det är här det frodas som jag gillar allra bäst med nätet: att man delar med sig av det man kan och har.

Mina framsteg på webben beskriver jag nedan i den kronologiska konstformen:

1995 fick jag min Hotmailadress. Jag var tidig nog att få mitt för- och efternamn som adress; det säger kanske något. Jag har för mig att de hade typ 200 000 användare när jag och min kompis E klev på. Syftet för oss var att komma bort från väntandet på pappersbrev och få en smidigare syberkontakt med de brevvänner och andra kontakter vi hade utomlands, främst i USA. I köttrymden var vi med och organiserade ett utbytesprogram med ett amerikanskt universitet, och universiteten har ju varit tidiga på webben, så det var flera därifrån som vi mejlade med. E och jag satt i den lilla datasalen på Stockholms universitet, som hade typ 10 Macar, och knappade till sent på kvällarna.

1997 hängde jag på Thorn tree, Lonely planets webbforum. Alla var glada och trevliga backpackertyper. Jag gjorde också inlägg och erbjöd tips om Stockholm och Sverige. Ett par av kontakterna besökte Stockholm och bodde hos mig senare, bland annat en amerikansk tjej som cyklade runt hela Europa och en dag bara stod utanför mitt hus, och en kille från Sydney som bodde hos mig några dagar och som jag sedan bodde gratis hos när jag drog till Australien år 2000.

2003 påbörjade jag min ”karriär” på Familjeliv.se. Först hoppade jag runt i forumet och la mig i diskussioner. Samtidigt som jag hängde där för att söka svar på frågor om graviditet och barn, utvecklade jag en politisk agenda: att propagera för jämställdhet. Jag skrev en lång argumenterande text på min presentationssida och länkade till lästips och hjälpmedel kring jämställdhet i vardagen och familjelivet samt genusarbete i förskolan. När Familjeliv släppte en wiki gjorde jag också ett kort gästspel där.

Till slut tog det sociala helt överhanden. Efter ett tag var vi ett gäng med liknande värderingar som skapade en egen tråd och började ses IRL (som det fortfarande hette då :). Några år gjorde vi en gemensam insats på internationella kvinnodagen och startade en hel drös diskussionstrådar med feministisk ambition, där vi sedan hjälptes åt att bemöta motargument. Feministgänget flyttade till en stängd mejllista, vi ses regelbundet AFK, och nu är jag oerhört sällan inne på Familjeliv.

1999 typ hängde jag på karriärsnätverket Shortcut.nu ett tag när det var rätt nytt. För mig var det ett led i företagandet, att nätverka och berätta för så många som möjligt vad jag kan bidra med. Samt såklart lära mig av andra, för jag var nyföretagare och ung och kvinna, och hittade en hel del som stärkte mig i min roll. Jag gick på mingel och föreläsningar och gick med i grupper som Kvinnor och karriär, som ordnade bruncher där jag träffade människor som jag klickade med. Andra som gillade webbens möjligheter, som behövde och gillade att nätverka. Nu flera år senare stöter jag på dessa människor igen ibland. Vi är en sort, helt enkelt, tror jag. Och hela Shortcutupplevelsen var ett mycket gott exempel på att länkar på nätet leder till möten och länkar i verkligheten.

2007 kom jag på att jag kunde ha Facebook till något. Självklart gick jag igenom de tre stadierna: Först kolla gamla ex och klasskamrater. Sedan surfa runt och gå med i grupper och lägga till alla roliga applikationer, typ akvarium som vänner kunde köpa fiskar till, en världskarta med ställena jag varit på, visualiserade mitt nätverk i ett färgglatt hjul och så la jag in min favorit-lol-katt. Slutligen rensade jag med lie bland apparna för att bara behålla ett par älsklingar, samt börja prata med folk och hålla koll på vad de har för sig. Nu är Facebook mitt fikarum, min anslagstavla, min telefon, mitt sätt att upprätthålla mina vänskaper när barnen och jobbet och min geografiska befintlighet gör att det är svårt att hinna ringas och ses.

Lol-katterna ledde mig till Failblog och kommentarerna där. Jag gillar stämningen där, och jag gillar den höga nivån, språklekarna, strävan efter att ge snabba smarta kommentarer. Det är också roligt att se i xkcd att en grej från Failblog fått mycket större spridning (en som skrev fel i ett klotter skrev ”you accidenty your ...” vilket många nu använder i kommentarerna, som ett ”in group-uttryck” :) (Det är extra roligt att xkcd-skribenten stavar ”fel” när han använder uttrycket, och att lilla jag är tillräckligt mycket ”Failblog in group” för att veta det :)

2009, slutligen, kastade jag mig in i twittersurret och bloggosfären. Vilken fantastisk företeelse! Här ses vi och delar med oss av bra grejor.

Hur ser din historia ut?
.

Om du bara ska inse en enda sak.

2009-11-07T15:09:00.003+01:00

Alltså va. En enda sanning:

Livet är inte en rak linje. Livet är inte en checklista att beta av. Du är aldrig framme. Någonstans.

Livet

är

förändring.

Bsdv.
.

Jag har en liten samling. Med bra folk.

2009-11-04T20:30:00.000+01:00

Många gånger stöter jag på folk som jag verkligen gillar. Oftast är det en person som beställer en utbildning eller en texttjänst av mig. Det känns som att vi klickar, och så känner jag att jag vill samla på dem.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till, bara.

Några av dem har fått vara referenser när jag ska lämna anbud eller offerter på liknande tjänster som de har köpt.

MEN nu har det gått så många år att jag kommer ett varv runt på vissa. Plötsligt dyker det upp ett hål där jag vet exakt vem jag ska stoppa. Plötsligt söker någon av dem jobb, och då kan jag skicka deras meritförteckning till någon av de andra.

Och någonstans är det lite som att jag har ett utspritt droppregn av ambassadörer där ute. Förr eller senare får ju någon av dem samma uppenbarelse: ”Ah, i det här hålet ska ju ANNA in.”

Alla vinner.

Vilka känner du, som jag borde träffa? Och vilka slags människor vill du träffa?
.

Vad får jag ut av Twitter och bloggar? Professionellt och privat.

2009-11-04T20:21:00.000+01:00

Att läsa twitter och följa länkarna till bloggar och artiklar, känner jag är som att delegera min intellektuella utveckling och mitt lärande. Det är som att gå på biblioteket eller i bokhandeln med trettio kunniga entusiastiska bibliotekarier som vet allt om vad som finns i hyllorna. Tweeten blir mikroskopiska baksidestexter, jag slänger ett öga på dem, vissa länkar klickar jag på som om jag plockade ner böckerna från hyllan, några ströläser jag i och ett fåtal bestämmer jag mig för att verkligen läsa. Vissa bokmärker jag för att kunna plocka upp igen senare.

Jag hittar massa små och stora saker som jag har användning för när jag håller skrivkurser, pratar med kunder om möjliga projekt, utvecklar vårt eget företags kommunikation etc.

Kanske några ord om hur jag gick tillväga för att ringa in vad jag skulle läsa. Bloggare länkar ju till varandra. Så jag ägnade flera dagar åt att snurra runt mellan bloggar som handlar om ämnen jag är intresserad av. Läste lite här och där, för att se var jag fick ut mest av att läsa. Gick in på en massa bloggskribenters Twittersidor för att se hur och vad de twittrar. La till dem som jag tyckte twittrade om rätt saker och lagom ofta. Säga vad man vill om vissa twittrare, de kanske skriver jätteintressant, men om de skickar trettio tweet om dagen så kan jag inte läsa allt. Jag använder ju Twitter för att spara tid, för att slippa läsa alla bloggars alla inlägg. Jag vill skanna lästipsen i tweeten och bara klicka mig in i blogginlägg som känns klockrent intressanta.

Sedan gillar jag jättemycket att följa twitterflöden från konferenser. The really realtime conference såg jag strimad, kollade samtidigt chatten och läste twitterflödet på hashtaggen #realconf. Splittrat, javisst, men jag fick många fler dimensioner på ämnet. Länkar till näraliggande bloggdiskussioner eller artiklar, insattas kommentarer och reflexoiner, etc. Jag hörde inte alls varje ord som sades under föreläsningarna, men eftersom de ligger ute så kan jag kolla på de bästa bitarna igen.

Utöver det här strikt jobb- och medierelaterade så läser jag bloggar och tweet med mer personligt innehåll också. I de fallen handlar det om att upprätthålla ett pågående samtal med vänner och bekanta, de utgör en viktig del av min relation till dem helt enkelt, eftersom vi har så svårt att ses lika ofta nu när de flesta har barn. Bloggen och Facebookuppdateringarna och tweeten blir komplement till de få telefonsamtalen och mejlen vi får till.

De längre reflekterande blogginläggen får kanske motsvara de timslånga rödvinsdiskussionerna där vi löste världens problem eller redde ut någons beteende; en veckas Facebookstatusar motsvarar väl en snabb fika på stan.

Vad får du ut av de sociala medierna?
.

Fyra generationer, tre medier. Hur min familj använder mobilen, mejlen och Facebook.

2009-11-03T21:42:00.000+01:00

Min mormor bor långt borta. Så hon använder mobilen för att hålla kontakt med oss andra. Hon och mamma sms:ar bilder till varann. Numera skickar jag också bilder till henne – på barnen framför allt.

Även min farmor har en mobil, som mamma till slut köpte till henne eftersom det var lögn att få tag på henne. Hon hade ingen telefonsvarare, och hon var borta på bridge eller squaredance nästan varenda dag.

Mamma är alltså rätt långt framme med mobilen. Hennes mejlhantering känns rätt så 2004, dock; hon mejlar mest söta djurbilder och newageiga kedjebrev. Nu har hon precis gått med på Facebook, men inte lagt in vare sig profil, bilder eller applikationer. Hon skriver lite fram och tillbaka med ett fåtal gamla bekanta. Dessutom har hon lagt till min bror, hans fru och våra kusiner. Men inte så mycket mer.

Pappa är en avancerad it-användare på vissa sätt. Det funkar mycket bra att mejla honom. Han hade [intern] e-post på jobbet tidigt, memo hette det först. Han lever som ekonom större delen av sitt liv i Excel. Hans stora hobby är att lägga in noter i ett musikprogram så att datorn spelar upp musiken. Men han har än idag ingen mobiltelefon. Go figure. Och Facebook är som sagt blockerat på hans jobb.

Min bror och mina kusiner har jag plötsligt oerhört mycket mer koll på sedan vi blivit vänner på Facebook. Det känns nästan lite väl intimt att läsa om deras festande, flörtande, kompisrelationer osv., vi har inte varit så nära ... men samtidigt är det ju jätteroligt att få bättre förståelse för dem.

För mina barn, 3 och 5 år, är det självklart att det finns text och bilder i mobilen lika väl som att man ringer med den. Sen använder de ju inte mejl eller Facebook, men är flinka datoranvändare och webbanvändare. Femåringen går upp ensam på morgonen, sätter igång datorn, sätter i en dvd, klickar igång mediespelaren och sätter igång en film. Hen läser bra nog nu för att kunna välja rätt i menyerna. De spelar spel på bolibompawebben och strimar Häxan surtant. När vi kommer hem vill de spottifaja Baby goodbye och svenska Mamma Mia-låten.

Själv ligger jag inte i absolut framkant direkt, men ser möjligheterna och vill framåt. Nej, jag har ingen iPhone, har precis börjat blogga och twittra, och jag håller på att lära mig bygga upp bloggen med bilder och appar hit och dit. Facebook ser jag dock som mitt fikarum i vardagen. Och det jag har, mer än allt annat, är ju en kunskap om kommunikation, mottagaranpassing, genrer och effektivt skrivande. Plus att jag är en minglare i världsklass och lär mig saker snabbt. Så tuut tuut, snart är jag ikapp ...

Hur gör ni i din släkt?
.

Det var en gång, som var sandad.

2009-11-03T21:33:00.000+01:00

Kul för dem som föds nu, eller föddes på åttio- eller nittiotalen. Som växer upp med de nya medierna. Men. Är inte vi ballast av alla? Vi som började våra liv med en eller två tevekanaler, satt igenom Språka på serbokroatiska, men har lyckats ställa om i tusen steg till alla nya medier och nya möjligheter?

Vi som fotade med filmrullar och väntade på framkallning, som numera halar fram mobilen och tar lika bra bilder som kan mms:as vartsomhelst samma minut.

Vi som spelade in Upp till 13 på kassett, som numera spottifajar hej vilt.

Vi som väntade två veckor från ett brev från brevvännen i USA, som numera twittrar och chattar.

Vi som skrev dagbok med sirlig skrivstil och hjärtformat lås, som numera bloggar.

Vi som tyckte R3 och telefonkort var häftigt, som numera skypar och skapar sms-grupper.

Vi som förbannade qwerty för att livet blev så svårt för vänster lillfinger på gamla Haldaskrivmaskinerna, som numera istället har musarm i högerarmen och kortkommanderar oss runt i Word.

You were LUCKY. Vi, å andra sidan, karaktäriseras av ren skicklighet.
.

Bus eller godis? Va?!

2009-10-30T23:43:00.001+01:00

OK. Jag säger bara en sak. Den här högtiden. Den förvirrar mig. Allhelgonaween. Vad heter den? Och när är den?

Handlarna är väl överlyckliga. Massor av olika dagar att stå i långa köer på Buttrick's. Bäst man köper rejält mycket, när det nu är så löst i konturerna med alltihop.

Det kommer barn, i alla fall. Och ringer på. Idag, fredag. När jag trodde att det var igår. Eller imorgon, möjligen. Inte hade jag köpt något godis i alla fall.

Om jag säger så här: Svin, pärlor <=> sjuåringar, Valrhona Manjari*.

(*Världens godaste choklad; 54 kronor för 70 gram.)
.

4 tecken på att jag är en geek girl.

2009-10-30T23:17:00.000+01:00

Här går jag omkring och tänker att jag är humanist. Att jag är en ordmänniska. Men senaste tiden har jag hittat såå många tecken på att jag egentligen är en geek girl. Så nu tänker jag att jag kanske till och med har det i blodet. Indicierna listas i kronologisk ordning nedan.

1. Min farfars inflytande. Radioamatören, prylsamlaren, kemisten. (Dock med ganska skral människokännedom, särskilt om barn, även detta kan följande exempel tjäna till att bevisa.) När jag var typ åtta år tog han in mig i sitt arbetsrum och visade hur han skrev in på datorn: ”goto hell”. Datorn tänkte en stund, och svarade sedan ”file not found”. Farfar skrattade, jag fattade ingenting. Då.

En annan gång, jag hade börjat sjunde klass och haft mitt livs första fysiklektion, under vilken vi fick leka atom på så sätt att två av oss stod still och var kärna medan en av oss sprang runt dem och var en elektron. När jag berättade detta för farfar tog hans entusiasm överhanden och han höll mig kvar i två timmar under vilka han förklarade grunderna i organisk kemi.

2. Min hem-pc-karriär. Vi fick vår första hem-pc ungefär när Milli Vanilli var oavslöjade och Salt n' Pepa pushade saker. Det var pappas företag som var tidigt på bollen. Pappa och jag var på datorkurs. Kursledaren sa ”vagnretur” istället för ”enter”. När vi fått hem datorn skapade jag flera register (filändelsen var .reg) med stamtavlor på hästar, och på mina brevkompisar. Jag lärde mig ta ut adressetiketter som jag skrev ut på den fina skrivaren. Där skrev jag också ut de flera meter långa brev jag skrev (i formatet .wri) till sagda brevkompisar. Självklart var det dragspelsvikt papper med hålremsor längs kanterna, som man fick riva bort. Och så sparade jag mina alster på stora böjbara disketter.

För min del var detta ett fantastiskt framsteg. I sexan hade jag skrivit noveller på en skrivmaskin vi hade i klassrummet. I sjuan hade vi skrivmaskinsträning på riktiga gamla maskiner. Då lärde jag mig ordentlig fingersättning. När jag stötte på min första elektriska skrivmaskin - med suddremsa, no less! - kändes ju DET som ett stort steg. Men datorn ... det blev snabbt min stora grej. Det fanns ett kul spel också, med blå bakgrund och vita banor, där man var en mask som skulle hoppa över hinder och ta sig upp i en labyrint. *minns hur Milli Vanilli spelade i bakgrunden*

3. Jag gick natur på gymnasiet, trots att jag redan hade kategoriserat mig som humanist, för att få lite tuggmotstånd. Och till min stora förvåning gillade jag det! Min nyfikenhet och strävan att förstå saker gjorde att det var en fröjd att skriva labbrapporter och förstå FBI-regeln (för kraft, magnetfält och ström) (man gör som en FBI-pistol med högerhanden). Det var kul tills allt blev matte: kemin blev molmassa som man skulle räkna på, fysiken blev massa annat man skulle räkna på. Matte är trist.

Så jag slog till slut in på min humanistiska bana när det blev dags för Undervisitetet. Började med det flummigaste jag kunde hitta: Socialpsykologi. Som inleddes med 5p metod; det första jag fick var alltså en mattebok ... men det gick ju utmärkt, för detta skulle vi ju HA till något, till att göra undersökningarna och skriva uppsatserna under de kommande delkurserna. Därefter blev det ord för hela slanten. Men jag anade fortfarande att jag inte riktigt var som alla andra. Jag föreslog en gång att vi skulle rita upp ett förhållande på tavlan som en ekvation, varpå någon i klassrummet utbrast ”NEJ, inte matte!”.

4. Jag gillar xkcd. Jag gillar att rota i html-koden även när jag gjort något i wysiwyg. Jag gillar kod. Visst, kod är ju också språk, och xkcd handlar oerhört mycket om att vara mänsklig. Men jag gillar logiken, forskning, förutsägbarhet, principer, modeller. Så länge det är tydligt hur det handlar om något i verkligheten.

Det bästa jag vet är i och för sig att arbeta i tvärkunniga grupper, med någon jätteduktig tekniker, någon jätteduktig formgivare och någon jätteduktig projektledare. Där alla förstår varann och inser vad var och en tillför, och där alla är villiga att släppa sin prestige, förklara sina bitar och försöka förstå varann, för att åstadkomma ett bra och användbart resultat.

Så: jag är nog geek, men kanske en halv geek, och en halv humanist. Komplex. Komplett. Det känns bra.

Jag hade VERKLIGEN velat delta i Geek girl meetup förra helgen. Hm. Jaja. Nästa gång.
.