2009-09-29

Jag är inte bara chef.

Som frilansare väljer jag att jobba med dem jag gillar. För att min erfarenhet (jag har tio års nu; mantrar det för mig själv för att det ska kännas som att jag faktiskt åstadkommit något i mitt liv) säger mig att allt blir bättre om man har en bra känsla i arbetsgruppen: arbetet går bättre, resultatet blir bättre, kunden blir nöjdare, kundens kunder blir nöjdare, jag har roligare och så vidare.

När vi nu utökat företaget med fler fantastiska konsulter så har vi såklart valt människor vi gillar och har en bra kommunikation med. Några av dem är sedan tidigare vänner till mig.

Så. Hur gör jag nu? Var går gränsen? Hur mycket vän kan man vara när man är chef?

Jag vill tro att det kommer att gå bra. Att det är en bra sak att jag vet mycket om konsulternas privata situation och de om min, så att vi har förståelse för hur det blir ibland. Det gör ju också att vi på ett mer personligt sätt kan glädjas åt varandra, stötta varandra och så vidare.

Samtidigt vill jag ju driva ett professionellt företag, vara en proffsig chef, ge konsulterna det de ska kunna förvänta sig av en bra arbetsgivare.

Kanske måste jag göra slut med dem som vänner. Och bli CHEF. Men jag vill inte riktigt.

Det handlar ju också om att JAG behöver arbetskamrater. Ok, just det måste jag nog försöka bortse ifrån. Mina behov av bekräftelse och social gemenskap går att lösa på andra sätt.

2 kommentarer:

annan1 sa...

Jag har också funderat på det här. Jag är dels underkonsult, dels vän till dig och jag skulle tycka det var supertrist om vi inte kunde vara kompisar längre. Jag tror att vi kan skilja på rollerna, eller vad tror du?

Anna Hass sa...

Det tror jag. Och om det blir rörigt så får vi prata. Och reda ut det. :-D