2016-05-13

Särbegåvning? Autism? Eller båda?

Nyligen i en bloggdebatt tyckte vissa, att när särbegåvning beskrivs i listor med kännetecken så låter det precis som autism, typ för att särbegåvade är ovanliga på samma sätt.

Men autism och begåvning ju två helt olika saker. Det blir ungefär som att säga att äpplen är samma sak som att cykla. Jag skulle vilja försöka reda ut vad som är vad. (Eller, egentligen tycker jag vi ska prata mer om vad vi ska göra, och inte om vad saker och ting är eller inte. Men det är en annan diskussion.)


Autism är en diagnos. Ett funktionssätt som beskrivs i en diagnosmanual i form av nedsättningar som ska vara funktionshindrande för att diagnosen ska sättas. Cirka 1,5 procent beräknas uppfylla diagnoskraven.

Särbegåvning är inte en diagnos. Särbegåvning = en begåvning som ligger långt till höger på normalfördelningskurvan = en ovanligt hög förmåga. Jag bedömer att det mest relevanta synsättet är att särbegåvning = hög iq,  och att särbegåvade = de 2–3–5 procent som har högst iq.

I bilden här på normalfördelningskurvan kommer det att finnas personer med autism i varje fält, men det är i fälten längst till höger som de särbegåvade finns. Alltså kan autism och särbegåvning inte vara samma sak.

(Ett sidospår om iq-testning: Hur ska vi veta att en person rättvisande ringas in av ett test? Där är jag inte orolig. Moderna iq-tester är konstruerade för att så väl som möjligt mäta g, alltså personens generella intelligens, som inte är knuten till till exempel matematisk eller verbal förmåga, utan kan ses som personens paraplyförmåga.)

Men låter inte särbegåvning som högfungerande autism/asperger?

Nu är inte jag expert på autism, men en som har mycket kunskap är Tina Wiman, och hon skriver bland annat så här:
"Jag kan faktiskt inte ens se hur man med kunskap skulle kunna förväxla autistiska drag i stor omfattning med hög begåvning. De sociala svårigheter som särbegåvade möter – och som är väldigt verkliga och väl belagda – handlar inte om ömsesidighet, anknytning eller samspel. ---
Man får inte en begränsad theory of mind, svårigheter med ömsesidigt samspel, bristande central koherens eller svårigheter med en jämn minnesupphämtning (det sista är dock lite tveksamt, det kan nog vara möjligt faktiskt) av begåvning. Dvs det som vi idag tror att autism består av.
Jag tror att kärnan i missuppfattningarna kring att särbegåvning skapar problem som liknar autism beror på att "begränsat ömsesidigt samspel" inte låter särskilt väl definierat och lätt kan tolkas som "har det svårt socialt i största allmänhet", trots att det är ett väldigt specifikt vetenskapligt begrepp som handlar om just det ömsesidiga.
Det är tufft för särbegåvade barn och ungdomar, på många sätt. Men svårigheter med ömsesidigt samspel hänger på vissa specifika kognitiva nedsättningar, och yttrar sig på ett speciellt sätt. Det är inte att kompisarna är avundsjuka, eller att ens teoretiska resonemang går över lärarens huvud, utan det är när man inte KAN prata om vädret (fast det är tråkigt), eller inte väntar på svar, eller inte hälsar på folk.

Det är lite annorlunda taktkänsla i samspelet, saker händer för fort eller för långsamt. Det är att inte riktigt ha koll på personliga gränser, att ta i folk för mycket eller stå för nära, eller att stå för långt bort och inte le fast du är glad. Det handlar mest av allt om timingen; vems tur är det att prata, kan du bryta in på ett smidigt sätt, kan du uppfattta ämnet och hålla dig till det, kan du byta ämne utan att uppfattas som ofin? Förstår du hur saker du säger kan komma att tolkas, inte kring kärnfysik, utan kring t ex människors utseende eller att om du får en fin present är det inte läge att berätta om att den du fick av din kompis var ÄNNU finare...
Kan man kort sagt interagera på ett sömlöst sätt med andra människor, eller uppstår det ofta friktion i själva samspelet, i ömsesidigheten?
Autism är ett syndrom. Dvs det är inte en orsaksdiagnos utan ett namn på en samling symtom. --- Svårigheter i socialt samspel betyder med själva samspelet. Inte "det är svårt att hitta likar" eller "människor förstår inte hur jag tänker". Det betyder "jag retar upp folk av misstag utan att förstå varför" eller "jag föreläser över ett ämne utan att vänta på svar" eller "jag tänker på saker som fakta, inte som att man kan se saker ut olika synvinklar". Andra exempel är "Jag har en avvikande ögonkontakt", "jag läser inte kroppsspråk så bra", "jag förstår inte underförstådda sociala innebörder av det som sägs”.

Men varför finns det konstiga listor med kännetecken då?

Det finns listor med mer kvalitativa kännetecken som högt begåvade barn ofta uppvisar och som kan skilja ut dem från majoriteten. Listorna är självklart inget facit, inga diagnoskriterier, bara en vägledning när du behöver lägga pusslet för att förstå en person, till exempel en elev i skolan, och inte har tillgång till ett iq-test. Dessa beteenden och karaktärsdrag kan så klart finnas hos personer som inte har en särskild begåvning också. Men t.ex. Silvermans lista (länk nedan) är ändå rätt väl belagd på gruppnivå: de som har hög iq brukar uppvisa många av dragen. 

Listorna har fått vissa personer att säga, att om det här är särbegåvning så är särbegåvning = autism.  Det har jag svårt att förstå, eftersom autism förutsätter "begränsad theory of mind, svårigheter med ömsesidigt samspel, bristande central koherens" enligt ovan, medan särbegåvning är att du har en hög iq. Självklart kan en person ha båda på samma gång – men de är inte samma sak. Det finns många många personer med autismdiagnos som har iq under 70.

Varför säger vi inte bara det då, att särbegåvning = hög iq? Det tror jag har flera orsaker.

Anledningen till att listorna med kännetecken finns och behövs i Sverige, ser jag på enligt följande:
  1. Särbegåvade barn behöver en annan undervisning än majoriteten elever, eftersom de särbegåvade lär sig snabbare. 
  2. Skolan behöver därmed identifiera vilka elever detta är.
  3. Vissa barn iq-testas. Om någon del i testet är över 125 har skolan en signal på särbegåvning.
  4. Det kommer aldrig att hända att alla barn i Sverige iq-testas.
  5. Vissa underpresterar dessutom på iq-test. Det finns felaktiga låga resultat. (Men inte höga.) Därför behövs fler vägar att identifiera särbegåvade barn.
  6. Vissa barn visar upp en hög förmåga i skolan eller hemmet, som ger en signal om särbegåvning.
  7. Alla barn visar inte sin förmåga. Vissa döljer sina kunskaper med flit, för att passa in. Andra har tappat lusten att lära efter månader eller år av undervisning de upplevt meningslös. Ytterligare andra känner sig så fel och annorlunda och utanför att de har en depression.
  8. Vissa barn har ett beteende som orsakar problem. Många lärare tror att sådana problem inte finns hos barn med hög begåvning, därmed feltolkas barn och får inte de utmaningar och den stimulans som vore lösningen. 
  9. För de barn som inte iq-testas, inte presterade på iq-testet, inte visar hög förmåga i skolan eller inte är förstådda av sina lärare, behövs diskussionen om hur särbegåvning kan märkas eller anas på andra sätt. Då kan en välbelagd lista med kännetecken vara en hjälp.
Det ska inte krävas diagnos eller iq-test för att få rätt undervisning i skolan. Skollagen ger rätt att omedelbart få anpassningar, och rätt att få stöd att nå så långt som möjligt. Dessutom mår många barn mycket dåligt av att inte få en undervisning som passar. Av alla dessa anledningar behövs kvalitativt stöd för att identifiera och kartlägga barns behov och planera rätt anpassningar.

(Egentligen tycker jag att ingen ska efterfråga ja- eller nej-svar på frågan "är den här eleven särbegåvad", utan skolan ska se till att differentiera för alla – erbjuda alla elever möjlighet att jobba djupare och snabbare och med något som känns mer relevant och motiverande. Men uppenbarligen behövs det något som väcker tanken att vissa barn mår bättre av att få mer. Jag hoppas vi kan se begåvning som på en skala i alla fall, och därför tycker jag att det är bra att Skolverket anger att hela 5 procent kan behöva anpassningar utifrån hög förmåga.)

Några saker till som är oerhört viktiga:
  • Barnet kan mycket väl ha både särbegåvning OCH en inlärningssvårighet eller diagnos eller flera.
  • Begåvningen kan maskera svårigheten, så den inte ser ut som den brukar – till exempel kan dyslexi se helt annorlunda ut om barnet med en hög begåvning tidigt lärt sig strategier som maskerar. 
  • Svårigheten kan också maskera begåvningen – det är till exempel oerhört svårt att visa upp sin förmåga om man är stressad för att man inte fått anpassningar utifrån en npf.
  • När skolan sätter in anpassningar ska den, enligt många erfarna i andra länder, FÖRST se till att börja stimulera lärandet på rätt nivå, för att se vilka svårigheter som därefter kvarstår. 
  • Det kan ta LÅNG tid att vända en elev som har varit missförstådd, kanske i flera år, och tappat förtroendet för lärarna. Förvänta dig inte att eleven omedelbart vid första försöket till anpassning tackar ja till en svårare uppgift, blir lycklig och glad samt slutar med eventuella problematiska beteenden. En förtroendefull relation, och ett nära stöd i att möta utmaningar och motgångar, är grundläggande för att skapa en förändring.


: : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : : 

Läs gärna mer här:

Inga kommentarer: