2e = twice exceptional = både begåvning och svårighet. Metoder finns!

Ungefär 10 procent av alla barn har en svårighet, till exempel dyslexi, adhd, autism eller något annat som kan göra det svårt att lära sig på samma sätt som majoriteten barn.

Även bland barn med särskild begåvning, är det alltså 10 procent som SAMTIDIGT har en svårighet.

Detta kallar vi 2e – twice exceptional. På svenska används ibland dubbelt särskild, och dubbelriktad begåvningsproblematik.

Barnet har alltså både mycket lättare att lära, OCH mycket svårare att lära, jämfört med andra barn.

En vanlig kombination är att barnet lär sig saker snabbt och kan mycket språkligt eller logiskt, men samtidigt har problem med arbetsminnet, eller motoriken, eller känsloregleringen, eller med att styra fokus och koncentration.

Då krävs till exempel matteuppgifter tänkta för flera år äldre barn, MEN i små korta pass, OCH med enormt mycket stöd – som för ett flera år yngre barn. Samtidigt.

Det finns ingen globalt erkänd definition av 2e, och varje 2e-person har så klart sin egen kombination av intressen, svårigheter, styrkor och personlighetsdrag. MEN det finns arbetssätt som verkar vara bra för de allra flesta.

I augusti 2019 sammanfattades kunskap och råd om 2e av SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten). De ger dessutom gratis stöd till den skola som vill ha

Den här texten skriver jag främst till lärare, för i skolan kan det här bli en komplicerad utmaning. Och viktig. Om vi inte ser HELA barnet, alla delar, finns det jättestor risk att barnet utvecklar depression, skolvägrar eller i alla fall underpresterar. Det har ju nyligen framkommit att många av de tusentals hemmasittarna har hög begåvning och autism eller adhd.

Snabblänkar (på engelska): Checklista för att kartlägga styrkor och behov, undervisningssätt och undervisningsprinciper, tips för självreglering samt ordning och reda.

Första och viktigaste rådet: Möt begåvningen DIREKT. 

Börja i det som är lätt, och går bra. Se till att nivån passar för den kunskap barnet redan har, och den begåvning barnet har. Exempel: Ett barn som älskar att läsa, kan antagligen läsa betydligt bättre än jämnåriga. Då kan du börja med att, tillsammans med barnet, hitta texter som barnet tycker verkar stimulerande att läsa, och som ni sedan kan analysera och diskutera tillsammans.

Börja alltså med att hitta det som fungerar BRA, det barnet har lätt för, är intresserad av, motiverad att göra i skolan. Lägg mycket tid på att stödja lärlusten och lärglädjen, och därigenom självkänslan. Ta fram uppgifter som barnet känner är stimulerande, och hjälps åt tillsammans att lära och grubbla och jobba er framåt.

Då har ni "satt in på kontot" – byggt upp barnets

• självkänsla – "jag är annorlunda men jag är ok, till och med fantastisk"
• tro på sin förmåga – "jag kan lära mig"
• självförtroende – "jag är bra på det här"
• psykiska välmående – "jag fungerar, jag har ett bra liv"
• upplevelse att skolan är något bra – "skolan är till för mig"
• förtroende för dig som lärare – "den här personen hjälper mig"

Därifrån är det MYCKET större sannolikhet, att du och barnet orkar möta utmaningarna – som ni ju OCKSÅ behöver ta er an! För det kommer att "kosta" energi.

Tips: 

• Fråga familjen vad barnet mår bra av, gillar att göra. 
• Prata med barnet och se vad barnet skulle vilja ägna sig åt. Bygg uppgifter och lärtillfällen utifrån det.

Gör inte så här: 

• Vänta inte med att höja nivån, för att först hantera en diagnos eller svårighet. Tänk inte att ni ska möta svårigheten först, eller vänta på en utredning. Anpassa omedelbart utifrån hög begåvning. (Ja, även om du själv tvivlar på om det verkligen finns en hög begåvning. Testa! Du kan inte göra fel; det kan ju inte bli FÖR intressant. Och alla barn i klassen mår bra av öppna rika uppgifter.) 
• Tänk inte att ni kan strunta i lärandet de första åren, för att barnet behöver "träna på det sociala". Det går fort att släcka barnets lust att lära, om barnet inte får lära sig något i skolan. Och det sociala blir inte bättre när barnet tvingas sitta utan lärande.
• Självklart är det inte okej att låta bli att börja anpassa, med motiveringen "först måste hen sluta bete sig illa/först måste hen klara av att läsa/sitta still, SEDAN kan jag börja ge relevant undervisning" – som om barnet måste "förtjäna" anpassningen. Barnet har ju alltid rätt till relevant undervisning. Men framför allt: en stimulerande undervisning är det bästa sättet att lösa sådana problem.
• Uppgifter som INTE är stimulerande, som inte främjar lusten att lära: För lätta uppgifter; mer av samma; traggla det jag redan kan; traggla det jag inte kan. Många begåvade barn klarar sig helt utan repetition. Låt lärlusten styra, låt barnet springa före eller gå på djupet. Det är mycket lättare att fylla kunskapsluckor senare, än att hitta en tappad sug, eller ändra en skadad självbild.

Kartlägg barnet ordentligt. Varje termin.

Alla barn är brokiga och spretiga i sin "profil". 2e är ofta ÄNNU spretigare. Några saker är man bättre på, några är man sämre på. En 10-åring kan bete sig som en 5-åring ena stunden och resonera som en 20-åring nästa stund.

För att kunna möta barnet på rätt ställe, behöver du veta var barnet är – hur god förmåga barnet har inom varje viktigt område, och vilken kunskapsnivå som är "taket" i varje ämne.

Börja omedelbart pedagogisk kartläggning för att ringa in styrkor och kunskapstak. Försök förstå på djupet vad barnet redan kan, vad barnet tycker går lätt och är roligt.

(Bilden: De sex skalorna är förmågor barn har, där 100 är snittvärdet. Den röda ringen visar det som skolan erbjuder: ett ganska symmetriskt "hål" som passar för de elever som ligger strax under snittet i de olika förmågorna. (Att skolan överlag riktar undervisningen strax under mitten har Skolinspektionen sett i många av sina granskningar.) De andra "ringarna" motsvarar varsitt barn, som har olika värden på de olika skalorna. Poängen: Det hål skolan erbjuder, passar inget av dessa barn.) Jag har själv valt kombinationen av förmågor, bara för att illustrera asynkronitet.

Utred läs- och skrivsvårigheter tidigt, åtminstone på pedagogisk nivå. Vid kompenserad dyslexi kan en hög begåvning kompensera så att läsförståelsen är god, men samtidigt går massor av energi till avkodning, och hjälpmedel och träning kan göra stor nytta.

Specialpedagogen kommer definitivt att behövas i kartläggningen. Kanske finns någon riktigt erfaren lärare att bolla med. Kanske behövs en gymnasielärare också.

Ta stöd av proffsen på SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten), det är gratis, och de har sett många svåra saker.

Höj nivån så mycket att du nästan skäms.

2e-barn sitter ofta på en JÄTTEHÖG potential, som ingen någonsin upptäcker. För att skolan aldrig kommer på tanken att erbjuda svårt och utmanande material.

Kom ihåg: vissa 8-åringar klarar uppgifter för högstadiet. Vissa 12-åringar klarar universitetsuppgifter. Barnet kan ha en begåvning som ligger 2 eller 4 eller 6 år över åldern. Det kan vara i bara ett ämne, eller generellt i språk, eller ... Och det kan vara samtidigt som samma barn inte klarar att knyta skorna, hålla pennan, läsa ett ord, eller stå ut med en lapp i tröjan.

Den bästa tjänst du kan göra: Sikta mot jättesvåra stora öppna uppgifter. Förbered barnet på att det är svåra uppgifter, men att ni tillsammans ska hjälpas åt och se hur långt ni kommer.

Självklart ska du också ge massor av stöd och pepp – du måste ge tillräckligt stöd så att barnet klarar att lyckas!

OBS: 
Om barnet redan har hunnit vänja sig vid att misslyckas, måste du börja med små överskådliga steg, som kommer att lyckas, till 100 procent. Och du måste se till att barnet lyckas. Varenda gång, i flera veckor. För att vara lite tjatig: det är DU som VUXEN som har ansvaret, du MÅSTE se till att barnet lyckas, VARJE dag. Tills ni är över tröskeln, och barnet har kunnat börja lita på sin förmåga.

Gör inte så här: 

• Om du höjer kravnivån men barnet misslyckas, för att stödet inte var tillräckligt, har ni tagit ett steg bakåt, i stället för ett steg framåt.
• Det är inte barnets ansvar att "anta utmaningen"; det är ditt ansvar som lärare att väcka elevens intresse, stödja eleven att våga ta sig an uppgiften, hjälpa eleven att möta motgångar och visa vägen fram till ett lyckat resultat. (Om du inte har tid/ork/resurser, lämna ansvaret till rektor och specialpedagog.)

Kom ihåg att förmågekombinationen är spretig, ojämn. Barnet kanske har jättelätt att tänka matematiskt och lösa stora problem i huvudet, men jättesvårt att skriva siffrorna åt rätt håll, eller förklarar hur jag har tänkt.

Ge utmaningarna OCH stödet. Båda benen krävs. Låt barnet träna sitt tänkande, och visa sina kunskaper och förmågor, utan att begränsas av till exempel läsning, skrivning eller svårigheter med koncentration eller grupparbeten. Sådant kan ni träna på en annan dag, eller en annan timme.

Ge mycket stöd! Och hjälpmedel.

Erbjud genast alla stöd och hjälpmedel som ni kan komma på. Skriva på dator, redovisa muntligt, keps och hörselskydd för att skärma av, något att läsa eller pilla med under genomgångar ... Använd tipsen för elever med adhd och autism – även om det kanske inte finns en diagnos, är tipsen jättebra för alla! Specialpedagogen har förhoppningsvis lådor med hjälpmedel att plocka ur.

Om ni ger eleven möjlighet att välja det hen behöver, i sin miljö och sitt lärande, finns en god chans att ni slipper onödiga problem – till exempel ett barn som inte klarar att sitta tyst och stilla. Längre ner finns fler och djupare tips från Betts och Neihart.

Plocka också favoriter i de långa listorna med anpassningar för 2e-elever, och testa att lägga till varianter och stöd i den vanliga undervisningen.

Tänk inte antingen/eller. Tänk BÅDE OCH!

Ett 2e-barn ska inte ANTINGEN ses som ett barn med adhd (eller vad det nu är för svårighet) ELLER högt begåvad, utan som ett barn med BÅDE adhd OCH begåvning.

Barnet ska inte gå i en grupp med jämnåriga ELLER en grupp med likar, utan BÅDE få vara med jämnåriga OCH få jobba ihop med likar.

Inte ANTINGEN lära sig massor ELLER träna på det sociala, utan BÅDE lära sig massor OCH träna på det sociala. (Med handledning. Återigen, det är ditt ansvar som vuxen att lära och träna barnet. Det är inte barnets ansvar att ensam lösa en social situation hen blir inkastad i.)

Inte räkna bara i ettans mattebok ELLER bara i fyrans, utan BÅDE jobba på i fyrans bok OCH ha tillgång till ettans bok om något behöver kompletteras. osv, osv, osv.

Det kan vara svårt för föräldern, läraren och barnet självt att acceptera faktum, att trots att barnet är oerhört bra på a, b, c, så KAN barnet faktiskt inte d, e, f. Är man van att kunna lära sig nya saker lätt, kan man ha svårt att förstå, varför vissa saker bara inte GÅR. Att automatisera gångertabeller kan vara nästintill omöjligt, samtidigt som man klarar matteuppgifter på universitetsnivå. Det gäller att barnet får hjälp att acceptera sin egen ojämnhet, och får de verktyg som behövs för att kompensera för svårigheterna.

Man kan behöva BÅDE läsa matte och engelska med en klass 4 årskurser högre, OCH vara hemma varje onsdag och vila från skolan. Man kan behöva BÅDE svara på alla prov muntligt OCH få universitetsnivå på uppgifterna.

När du har en hel klass: sätt inte EN stämpel på varje barn. 

Varje barn är en stjärna med många uddar; ett pussel med många bitar.

När jag själv står framför en grupp, vet jag hur jag lätt faller i fällan att se varje person som en pusselbit av gruppen: där är den snabba, där är den skojiga, där är den tysta, där är den provokativa, osv.

När jag har 15 eller 50 personer framför mig, tycker jag att det är svårt att komma ihåg, att varje person är ett helt eget pussel, med många olika bitar, och med olika färger på varje bit.

Om du står framför en klass, har du och barnen allt att vinna på att vara överens om, att varje barn är ett varsitt brokigt pussel. Var och en av er är ju sammansatt av några styrkor, några svårigheter, några personlighetsdrag, några erfarenheter, osv. När vi jobbar med ett faktainnehåll kan vi ge ett prov med ja- och nej-frågor. Antingen si eller så. När vi möter människor måste vi akta oss för att förenkla bilden.

Jag tror att vi måste jobba med det här medvetet, varje dag, för det är så svårt. Hitta system och verktyg som ser till att vi inte faller i fällan. 

Jag tror att det här blir extra viktigt, när vi möter de människor som är annorlunda från majoriteten. Och allra viktigast med barn.

Barn med 2e är ofta vana att känna sig fel, utanför, konstiga. De är vana vid att folk främst ser det som är annorlunda, eller svårt.

Jag tror att vi behöver jobba aktivt och systematiskt för att förbättra deras självbild och stötta deras utveckling.

Då måste vi först klara av att bredda vår egen bild av varje barn. Låta bilden få fler nyanser och pusselbitar. Och sedan stötta varje barn, på varje utvecklingsområde.

Barnet kan vara BÅDE som en 5-åring OCH som en 16-åring.

Kom ihåg att ett barn som är oerhört förnuftigt, och klarar att resonera avancerat, samtidigt kan ha adhd som gör att barnet inte KAN behärska impulser eller sitta still. Försök hålla dig ifrån att tänka att barnet "är så klok, så hen borde klara att skärpa sig".

Det kan vara svårt att komma ihåg, att ett barn som på vissa områden klarar högskoleuppgifter, samtidigt inte klarar något så "enkelt" som att lära sig veckodagarna i rätt ordning, eller vänta på sin tur, eller hålla pennan rätt. Men barnet med 2e kanske inte KAN.

Och det är samma för alla: ingen lär sig, av skäll eller kritik. Barn lär sig av att vuxna modellar, handleder och ger positiv återkoppling. Det är vi vuxna som har ansvaret för att barnet ska lyckas. 

Det luriga: 

Begåvningen döljer svårigheten. 

Svårigheten döljer begåvningen.

Det kan vara jättesvårt att upptäcka att ett barn är 2e.

• En hög begåvning kan göra att ett barn som har dyslexi, tidigt har utvecklat strategier, på egen hand, för att förstå en text. Därmed märks inte att barnet skulle behöva få träning och hjälpmedel.
• Dyslexi kan dölja att barnet redan kan innehållet som ska läsas. 

• Adhd kan göra att barnet inte kan fokusera tillräckligt för att visa sina kunskaper och förmågor. 
• En hög verbal eller logisk begåvning kan kompensera för ett lågt arbetsminne och svaga exekutiva funktioner, så att resultaten ser genomsnittliga ut – men barnet blir snabbt utmattat.

• Autism kan göra att en hög förmåga inte ser ut som den brukar. 
• En hög begåvning kan hjälpa barnet att lära sig att bete sig "normalt" trots att förmågan till ömsesidighet är nedsatt, så att autismen inte syns, och barnet blir utan stöd som hade behövts. 

Osv. Och varken föräldrar eller lärare är ju psykologer, och har därmed inte verktygen för att avgöra om ett barn har, eller inte har, en viss diagnos, eller hur stor en svårighet är.


Dessutom kan 2e-kombinationen förstärka det ena så att det andra döljs. Till exempel kan ett barn med adhd ha ännu svårare att stå ut med för lätta uppgifter eller för långsam takt, och därför få ännu större problem med impulsiviteten, och därmed döljs kanske grundproblemet – att nivån är för låg – av ett synligt adhd-kopplat beteende. Då hamnar man lätt i att tänka att det är adhd-grejen man måste lösa först – men då missar man första rådet i den här texten!

Eller så märker ni kanske inte svårigheten alls. Barnet kanske bara blir trött. Eller kanske syns ingenting i skolan, men barnet bryter ihop hemma. Orken måste räcka för hela dagen och kvällen, alltså behövs anpassningar i skolan. Men om svårigheter eller utmattning inte märks förrän efter skolan, hemma, kan det vara svårt för lärarna att förstå, att barnet behöver anpassningar i undervisningen.


Även fysiska saker kan så klart skapa svårigheter för inlärningen: diabetes, överrörlighet, barnreumatism, allergier, mediciner med mera kan påverka motoriken, skrivandet, orken, känsligheten, osv.


Det är komplext, helt enkelt.

Det är därför vi behöver pedagogiska kartläggningar som är grundliga, breda, djupa, höga och tidiga, av så många barn som möjligt. Så fort du anar att något är ojämnt, eller så fort en förälder berättar om någon hög förmåga, är det dags för en ordentlig kartläggning. Var är kunskapstaken? Exakt var finns svårigheterna?

Och ta hjälp! Tidigt! Det här är jättesvårt! Fråga genast specialpedagog, logoped osv. Ta in en handledare från SPSM. Sedan när ni har kartlagt och anpassat utifrån barnets begåvning, kunskaper, lärsätt och funktionssätt, kanske det är dags att även utreda autism eller adhd. Men anpassningar och pedagogisk kartläggning ska ju ändå alltid göras först.

Resultat behöver mer tolkning, för 2e-barn, vid testning och utredning.

Kom ihåg att tolka allting mer noggrant också, när ni gör kartläggningar och utredningar. Logopeden som utreder dyslexi, kan behöva stämma av 8-åringens resultat även mot skalorna för 12-åringar och 16-åringar, för att få tillräckligt utslag för att kunna se VAR en svaghet finns. För snittvärdet kan se normalt ut, om bara en del är svag, och en annan del är jättestark.

En utredande psykolog behöver läsa på om typiska resultatmönster för högt begåvade, och stämma av siffrorna med sina observationer. Det är vanligt att arbetsminnet är lägre än andra deltester i wisc, till exempel – men är de lägre än normalt för åldern? Har en svårighet maskerat en hög förmåga i något deltest? Och slutar barnet svara tidigt i frågandet, för att de första frågorna är så lätta att barnet inte ens förstår vad frågorna är ute efter? Är det läge att ge en tydligare förklaring till barnet, att frågorna är lätta först och sedan blir de svårare och svårare? Det finns oftast vägledning i testernas manualer.

En depression kan vara en följd av 2e.

I värsta fall har barnet redan hunnit ge upp, orken hunnit ta slut. Har ni en hemmasittare, en deppig elev, en utbränd och trött elev? Det kan vara så att det kan vara resultatet av en missad begåvning, en obehandlad adhd eller ett barn som känner sig helt missförstådd, annorlunda eller fel. Även här är det viktigt att titta riktigt noga. Kartlägga. Fokusera på det positiva.

Men ett utmattat barn behöver vila först. Ett deprimerat barn behöver läka först. Innan det är dags för utmaningar. Ny svensk forskning om hur du hjälper hemmasittare finns hos SKL.

Hur tänker du?

Det här är kanske det svåraste vi kan stöta på, så vi behöver hjälpas åt allihopa för att hitta lösningar och orka jobba på alla dessa bitar parallellt. Jag har absolut inte alla svar. Längre ner kan du läsa vad några föräldrar säger. Vad har du själv för erfarenheter, idéer och tips?

* * * * * * * * * * * * * 

Lästips:

- Så anpassar du undervisningen för både begåvning och svårighet. Verktyg och arbetssätt och checklistor från USA och Australien.

- Det alla borde veta om ADHD

- Särskild begåvning, eller autism, eller båda?

- Något som är bra för alla: Lågaffektivt bemötande

- Det vi vet om begåvade barn, av Silverman

- Massa underlag för pedagogisk kartläggning och anpassningar

- Så kan man undervisa barn med ADHD eller 2e (engelska)
- Strategier för att hitta och anpassa för 2e-elever (engelska)

Det finns en 2e-grupp på Facebook. Hör av dig om du är intresserad.

* * * * * * * * * * * * * 

Betts och Neihart har sammanställt kunskap om hur man bör möta begåvade barn. För 2e skriver de följande:

2e-barnet behöver:

• fokus på sina styrkor
• strategier för att möta svårigheter utveckla färdigheter
• följas upp för eventuell adhd
• lära sig uthållighet
• en omgivning som utvecklar styrkorna
• lära sig tala för sin egen sak
• mycket tydlig struktur 

Stöd skolan kan ge:

• det viktigaste är att utmana inom styrkeområdena
• accelerera inom styrkeområdena 
• ge stöd och kompensation utifrån inlärningssvårigheterna 
• fråga dig vad som krävs för att detta barn ska lyckas hos oss
• konkret träning i självledarskap 
• möjlighet att arbeta med jämbördiga med hög begåvning 
• undervisning om att tala för sig själv 
• undervisning i att sätta SMARTa mål 

Vanliga känslor och attityder hos 2e:

• inlärd hjälplöshet
• intensiv frustration och ilska 
• humörsvängningar
• modlös
• arbetar för att hänga med
• dålig bild av sin studieförmåga
• ser inte sig själv som framgångsrik 
• vet inte vart de hör

Vanliga beteenden hos 2e:

• lätt för samband och kontakter 
• ojämna resultat
• genomsnittlig eller lägre 
• verkar yngre socioemotionellt 
• störande, beteendeproblem 
• bra på att lösa problem 
• tänker i koncept
• gillar nyheter och komplexitet 
• oorganiserad
• processar information långsamt 
• svårt att arbeta i grupp med begåvade – behöver stöd i samarbete

Stöd hemmet kan ge:

• fokusera på styrkorna men kompensera för svårigheterna 
• utveckla viljan att lyckas
• bekräfta de särskilda förmågorna 
• ge utmaningar på styrkeområdena 
• ge möjlighet att ta risker 
• förutsätt fortsatta högre studier 
• stöd i kontakten med skolan
• träna självkontroll
• träna på att sätta och nå realistiska mål

* * * * * * * * * * * * *

Lästips:

- DN skriver om att adhd och autism kan leda till stress och utmattning

- Två professorer och två överläkare i Läkartidningen: ADHD bör uppmärksammas mer – tidiga insatser spar lidande

Amerikansk genomgång av 2e – då nu framåt

Det finns en 2e-grupp på Facebook. Hör av dig om du är intresserad.

* * * * * * * * * * * * *

Så här säger några föräldrar:


När jag tänker på skolan verkar det vara så lätt att hamna i endera diket - antingen anpassas det efter särbegåvning men inte efter npf, eller så är det tvärtom.



Som mamma så ser jag att när man har ett barn som kompenserar genom sin intelligens så förstår inte omgivningen HUR mycket energi det tar. När saker andra barn fattar och klarar automatiskt, bränner samma sak för mycket energi för mitt barn. Då blir det svårare att få rätt anpassning, eftersom skolan inte ser hur mycket energi det tar. Jag ser också att det är svårt att få utmaning på rätt nivå i ämnen i skolan eftersom barnet har svårt att göra även enklare uppgifter på grund av sina npf-problem. Det kan vara svårt för barnet att förstå VAD som efterfrågas i uppgiften, svårt med koncentrationen, svårt att orka hålla pennan och skriva etc. Då visar ju inte barnet upp sin intelligens på samma sätt som ett särbegåvat barn som inte har npf i vägen. Och då ser kanske inte skolan till att ge mer utmaningar i uppgifterna i övrigt. Fastän det hade varit bra eftersom barnet egentligen ligger före sin ålder.




Vår 2e håller ihop i skolan numera, och adhd-medicin hjälper honom att kontrollera impulserna, och han har själv utvecklat strategier för att inte hamna i bråk med okänsliga klasskompisar. Men det stressar honom och tar energi. Han är helt slut på eftermiddagarna. Han orkar inget utöver skolan. Vi har nyss fått igenom anpassad studiegång och han ska vara hemma en dag varje vecka. Hoppas det ska funka.




Vi förstod ju mycket tidigt att något var annorlunda. Ibland var det så jobbigt att vi kände att vi behövde hjälp. Sedan var det bättre perioder. Det var inte lika akut. Det kändes dumt att söka hjälp. Själv var jag rädd för att det kanske skulle vara mer stjälp än hjälp. Att vi som föräldrar skulle skuldbeläggas - en inte helt felaktig slutsats om man ser vad en del föräldrar får vara med om. När vi väl sökte hjälp var det en lång process innan vi fick någon egentlig hjälp.

Det har varit mycket svårt för lärarna att kunna förstå och acceptera att ett barn som har så pass hög intelligens och inte är "utåtagerande" ändå kan ha problem och behöva särskilda hänsyn. Det går så fruktansvärt mycket energi för att hålla masken under skoldagen att det inte finns någon energi kvar hemma. Det går att underlätta för barnet och spara energi så att den räcker hela dagen med ganska enkla medel. Det behövs tydlig kommunikation och tydliga förväntningar. Det behövs utrymme för vila under dagen. Det behövs lite stöttning på rasterna.




Det är tydligt ibland att det kan delvis kompensera för varandra, så att folk i princip tror att man är en neurotypisk och genomsnittligt begåvad person; eller snarare att folk kan förvänta sig att man ska kunna saker som neurotypiska kan (fast att man inte kan det) samtidigt som folk inte tror att man är särskilt begåvad (fast att man egentligen är det) för de liksom tror att om man verkligen hade varit begåvad så skulle man prestera mycket bättre, lyckas med saker, och inte ha de svårigheter man har (vilka de nu är beroende på vilken npf osv som det är man har och individuella variationer).




Ja vilket ben ska man stå på! Är jag smart, kompetent, pålitlig, engagerad och drivande? Eller är jag funktionshindrad, impulsiv och hopplös? Är det bäst att jag tar det lugnt så att jag inte ställer till någonting nu när jag har fått en adhddiagnos, eller är jag fortfarande lika högpresterande som innan?

Hade en diagnos satt i lågstadiet gjort mig högpresterande i grundskolan istället för medelmåtta? Eller hade det gjort att jag särbehandlats, och fått en trasighetsstämpel på mig som hade fått mig att tro att det var mig det var fel på, och inte dem, som jag nu upplevde det genom skoltiden?

Det är så många frågor och så få svar. Det är så mycket ensamhet. Men det är ändå så skönt att få vara den jag är, åtminstone inför mig själv. Jag är 2e. Jag finns faktiskt.




2e för mig och min son innebär ständiga motsättningar inom oss själva. Man har på ett sätt väldigt stor kapacitet men så på ett sätt är man begränsad. Man slits åt olika håll, och allt som oftast är det "hjärnan" som får ge vika för "känslorna".




Som 2e har man ett atypiskt sätt att tänka. Man tänker helt enkelt annorlunda än de flesta andra människor. Man blir ofta missförstådd. Man känner sig dum. Därför är det så viktigt att få hamna tillsammans med andra som också tänker på ett annorlunda sätt. Gemenskap och igenkänning. Kan inte nog poängtera hur viktigt det är för alla som faller utanför normen.




I ren överlevnadsinstinkt mobiliserar man kanske all sin begåvning och kapacitet bara till att vara "normal". Man analyserar omvärlden, sig själv och sitt beteende och sätter in allt man har för att minimera alla synliga tecken på svårigheterna. Och ibland klarar man av det, så att faktiskt inte märks alls. Men det tar allt fokus och all kraft man har... Så när det kommer till saker som nyfikenhet, utforskande, lycka, glädje, hitta sig själv osv... Det orkar man inte med. Man är kanske inte ett problem för andra utåt, men man sliter sig i bitar på insidan.




För egen del har jag svårt att kommunicera. Det tar massor av kraft och jag når inte ens halvvägs till vad jag egentligen vill förmedla (uppdatering; det här inlägget tog mig till t.ex. 45 minuter att skriva). Om samtal var min enda plattform i livet skulle jag inte räknas som speciellt begåvad alls. Men det är inte representativt för min begåvning. Tvärtom så är det ganska genomgående i mitt liv att min omgivning blir överraskad över något jag uppnått eftersom de inte trott att jag varit speciellt begåvad alls. Eller som inte tror att det stämmer. Underskattande helt enkelt.



Rent samhällsekonomiskt är det faktiskt en direkt förlustaffär att inte fånga upp begåvning där den finns. Även om den inte yttrar sig som man väntar sig att den ska. Då missar man massor med potential till ingen nytta.