Så här skriver en domare som jag känner:
Visar inlägg med etikett jämställdhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jämställdhet. Visa alla inlägg
2013-02-09
Förståelse motverkar våld
”jag tror inte på
kollektiv skuld, men jag tror på gemensamt ansvar” Malin Nävelsö
På samma sätt som det inte är relevant att försöka skapa
mening av ett twitterinlägg taget ur sitt sammanhang, är det inte relevant att
försöka förstå hat som uttrycks på nätet taget ur sitt sammanhang.
För att få ett vettigt samhälle måste vi alla ta lite ansvar för varandra, och varandras barn - se det som att vi är ställföreträdande föräldrar. Som alla föräldrar, måste vi vara lyhörda, bekräfta individens grundläggande behov, och - men inte bara - sätta tydliga gränser.
Jag tror att aggressiviteten mellan könen bottnar i främlingsfientlighet
mellan män och kvinnor. Så här ser jag på processen:
2011-07-04
Seminariet jag inte gick på: Hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare?
Plötsligt händer det. Det seminarium som jag mest sett fram emot – hur skapar vi framtidens kvinnliga ledare? - bestämmer jag mig plötsligt för att inte gå till. Istället sitter jag kvar på Bloggplats H12 i skuggan under fläderträdet som fäller små vackra blommor över mitt tangentbord. Och väljer att reflektera.
Jag känner att jag vill sitta still, tänka och skriva. Enligt Kristina Lindqvists forskning är tid för reflexion den viktigaste framgångsfaktorn i förändringsprocesser. Jag tar tag i det argumentet. Bland mina syften med att vara i Almedalen står ju min egen och företagets utveckling.
Fler argument i mitt huvud för att låta bli att gå: Seminariet, som hålls av Fryshuset, verkar vilja presentera genomarbetade metoder för att stötta unga tjejer. Jag känner mig oerhört intresserad av att bidra, och känner mig så säker på att jag kommer att gå vidare med det när jag kommer hem, att jag inte behöver gå dit för att bli övertygad.
Dessutom tänker jag att om jag twittrar om det idag så försvinner det i det enorma flödet från #almedalen.
Istället bestämmer jag mig härmed för att kontakta Fryshuset om detta senare och blogga om det. OK? Påminn mig för all del.
Jag känner att jag vill sitta still, tänka och skriva. Enligt Kristina Lindqvists forskning är tid för reflexion den viktigaste framgångsfaktorn i förändringsprocesser. Jag tar tag i det argumentet. Bland mina syften med att vara i Almedalen står ju min egen och företagets utveckling.
Fler argument i mitt huvud för att låta bli att gå: Seminariet, som hålls av Fryshuset, verkar vilja presentera genomarbetade metoder för att stötta unga tjejer. Jag känner mig oerhört intresserad av att bidra, och känner mig så säker på att jag kommer att gå vidare med det när jag kommer hem, att jag inte behöver gå dit för att bli övertygad.
Dessutom tänker jag att om jag twittrar om det idag så försvinner det i det enorma flödet från #almedalen.
Istället bestämmer jag mig härmed för att kontakta Fryshuset om detta senare och blogga om det. OK? Påminn mig för all del.
Amelia: Här bestämmer män. Vi tänker ändra på det.
Amelia satte en tvåmeters IRL-badge på Handelsbanken i Visby. Tanken är att lyfta fram vilken makt Amelias läsare har. Målet är att regeringen ska skapa lagstiftning för jämställda bolagsstyrelser inom ett år. Såhär skriver www.amelia.se:
I börsbolagens styrelser är 78 procent män. 97 procent av börsbolagens vd:ar är män. Detta innebär ett farligt slöseri med resurser. Alla är i teorin överens om att detta är dåligt för Sverige. Men inget händer. I år, 2011, ÖKAR andelen män i styrelserna för svenska aktiebolag. Det är skrattretande och vårt tålamod är slut. amelia kräver därför en lagstiftning som gör att styrelserna består till hälften av kvinnor och kommer att uppmana våra läsare att rösta på ett parti som driver den frågan. ... Och med 360 000 läsare varannan vecka är vi en maktfaktor att räkna med. 360 000 är lika många som röstade på centerpartiet.
2011-07-03
Hallå där Anna Hass, vad gör du i Almedalen?
Jag anser att du kan använda skrivandet som ett sätt att komma vidare i andra processer. Därför skrev jag en intervju med mig själv för att reda ut för mig själv varför jag egentligen är här i Almedalen.
2011-04-10
Hur fri vill du vara, egentligen?
Hur fri kan en människa vara? Isobel Hadley-Kamptz skriver om att alla människor är beroende av andra, åtminstone i någon del av livet, vilket gör det svårt att argumentera utifrån att det finns en oberoende människa.
Men inte nog med det. Helt ärligt. Hur fri vill man vara? Vad är ett bra, lyckligt liv? Är det att susa över havet i ett plan, med paddan i famnen, på väg till ett viktigt möte, medan barnflickan och städerskan tar hand om hem och barn? Eller är det att vara nära sina kära, känna alla känslor, se dem i ögonen och leva i kontakten?
Men inte nog med det. Helt ärligt. Hur fri vill man vara? Vad är ett bra, lyckligt liv? Är det att susa över havet i ett plan, med paddan i famnen, på väg till ett viktigt möte, medan barnflickan och städerskan tar hand om hem och barn? Eller är det att vara nära sina kära, känna alla känslor, se dem i ögonen och leva i kontakten?
2011-01-29
Reshaping the future: Kvinnor och flickor formar framtiden #TEDxSSE
Handelshögskolan i Stockholm bjöd in till en TEDx-kväll som tog upp olika perspektiv på framtiden, till stor del ur flickors och kvinnors perspektiv.
Christina Jutterström: Ta makten att forma framtiden
Christina Jutterström är nu i 70-årsåldern och anser att hon kan se tillbaka på en intressant karriär. När hon började fanns två radiokanaler och en tevekanal i Sverige. När hon slutade fanns 220 tevekanaler och enorma mängder andra medier. Christina Jutterström delade med sig av sina tips om ledarskap, och av sina erfarenheter av att vara chef och kvinna.
-Det är ett dilemma som går att hantera, att älska både sin familj och sitt jobb.
-Du lär dig mycket av de misstag du gör, så var inte rädd för att misslyckas. Mitt största misslyckande var att försöka göra om Expressen till en tabloid med hög kvalitet. Personalen trodde aldrig på idén, och därför gick det inte att genomföra den.
-Före ett möte, se till att du har stöd för din idé från några andra av deltagarna. När någon argumenterar emot ditt förslag, låt dem alltid tala till punkt innan du bemöter dem. Det kan vara särskilt svårt för många kvinnor.
-Det är okej att gilla att ha makt. Så länge du accepterar att makt också betyder att du har ansvar. Det är ensamt på toppen, särskilt som kvinna. Men det är värt det. Jag tycker att det är givande att vara med och bygga vidare på samhället. Ta nu makten, forma ditt eget liv och bidra i att forma framtiden.
Vad är en familj, vad är lycka, vad är framgång?
Emma Stenström från Handelshögskolan lyfte flera aspekter som vi troligen kommer att behöva omforma, åtminstone omforma vår syn på, ifrågasätta och utveckla vår syn på.
Vad kommer det att medföra att flickor mår dåligt av stress över skolan, men får de högsta betygen, och att pojkarna hamnar efter? Vad betyder det att mer än hälften av kvinnorna men bara en tredjedel av männen kommer att ha högre utbildning om 20 år?
Hur har vi det med kärleken? De som lever ensamstående är främst högutbildade kvinnor och lågutbildade män, och det klickar sällan mellan individer ur dessa två grupper. Vad betyder det här för framtidens familjer?
Hur definierar vi framgång, och vad räknas som viktigt företagande? Oprah sitter och pratar känslor dagarna i ända, är det serious business? Tja, hon tjänar enorma mängder pengar …
En sak som det inte är lönsamt för oss själva att omforma är våra kroppar. Däremot tjänas det enorma pengar på att få oss att vilja bli snyggare och snyggare. Tänk om dagens unga lade all den energi på sin karriär som de idag lägger på sitt utseende.
Energi vid bordet: Hur blir man lycklig?
I pauserna njöt jag av att samtala med mina två bordsgrannar. Båda entreprenörer i 40-årsåldern, båda omedelbara förebilder, verbala och självsäkra, och båda hade skapat fantastiskt inspirerande saker genom sitt företagande. Den ena skriver på en bok om lycka, utifrån intervjuer med människor från tre olika sorters yrkesliv: entreprenörskapet, akademin och det finansiella näringslivet. Den andra konsultar kring mångfald, hållbarhet och kommunikativt ledarskap.
Talarna lämnade oss med diskussionsfrågor inför pauserna. Våra diskussioner var djupa och intensiva, och våra tre olika perspektiv provocerade fram nya tankar. Vad är lycka? Vad är framgång? Hur man mår med hur tiden går är kanske centralt för om man är lycklig?
Hoppfulla bilder och sorgliga siffror från Afghanistan
Sara Persson från Rädda Barnen har tillbringat ett år i Afghanistan för att sprida kunskap om barns rättigheter. Hon visade många bilder från vardagen i Afghanistan, vackra bilder från den delen av vardagen som inte handlar om krig och soldater och ojämlikhet. Bilder av starka kvinnor, av inspirerade ungdomar, av män som intresserat lyssnar på information om barns rättigheter. Av familjer. Av byråd som lyssnar på både kvinnorna och männen. Av unga som bildar rockband och gillar Converseskor och ser ljust på sin framtid.
Många ser skolan och utbildning som det viktigaste sättet för Afghanistan att kunna utvecklas. Sex gånger så många barn går i skolan nu sedan talibanstyret föll. Men det är betydligt fler pojkar än flickor som går i skolan. Och var 30 minut dör en kvinna i Afghanistan på grund av graviditetsrelaterade problem. 15 000 kvinnor om året. Så vi skulle kunna slåss för en bättre afghansk framtid på många fler fronter än krigets.
Naomi Klein: Vi begår självmord med klimatet
Naomi Klein höll ett inspelat anförande om klimathotet, och hur vi skapar eller tror på berättelser som stödjer det vi vill tro. Kvinnor tar generellt mindre risker än män. Naomi Klein menar att det är bättre att vara lite för försiktig än tvärtom:
-Vi har inte tid att vänta tills forskarna har säkra svar om hur det kommer att gå för klimatet. Många tror på historien att ”moder natur är så stor, och havet är så stort, våra små misstag och utsläpp spelar ingen roll”. Men det är en lögn. Det är så här civilisationer begår självmord, att gasa när de borde bromsa. Och vi beter oss precis som andra civilisationer före oss: vi tror att vår gud – tekniken – kommer att rädda oss i sista sekunden.
Med humor kan vi ifrågasätta det privata
Vi fick också se ett videoanförande av serietecknaren Lisa Donnelly. Hon tror att kvinnor kan åstadkomma förändring med hjälp av humor. Hon skämtar gärna om familjen, könsrollerna och annat privat i sina serier.
Child in sand box: "I'm staying together for the sake of my parents"
Många TED-anföranden finns på nätet
Vill du ha mer: Kolla videon om varför vi har för få ledare som är kvinnor, cirka 15 minuter:
2011-01-06
Bättre självkänsla är väl lösningen? #prataomdet
Eftersom jag tycker det är intressant med människor och hur de beter sig, roar jag mig ibland med att försöka sortera in folk i kategorier. En variant är indelningen "if you're not part of the solution, you're part of the problem". Vissa människor tänker lösningar, andra tänker problem. Jag har kommit att tänka på den i många fall här på sistone.
Under #prataomdet, diskussionen om sex som inte kändes så bra, dyker det upp antifeminister som verkar ha som enda syfte att sitta och skrika "feministerna är dumma" och "feminismen är skadlig". Jag kan verkligen tänka mig att gå in i den diskussionen och försöka hitta vägar framåt för det här landet som även antifeministerna känner är bra, men än så länge har jag inte hittat någon antifeminist som verkar intresserad av att diskutera hur vi löser problemen i samhället.
Ett annat exempel var ett uppslag i DN när vulkanaskan låg över Europa och många svenskar satt fast nere på kontinenten. En stor bild visade dussintals människor som håglösa låg på tältsängar på en flygplats. Men nedanför intervjuade de en person som snabbt konstaterat att här ville han inte sitta, så han löste sitt problem: han hittade ett bussföretag, chartrade en buss och fick därmed dessutom med sig 50 andra svenskar upp till Sverige.
Nu tycker jag inte att är så enkelt att man kan stanna där i resonemanget och säga att vissa människor löser sina problem och andra får skylla sig själva. Vi är alla formade av det samhälle och de förutsättningar vi har växt upp i och lever i.
Jag är säker på att alla håller med om att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp inte får skylla sig själva, trots att vissa uttrycker att vuxna kvinnor måste ta sitt individuella ansvar för de situationer de hamnar i. Men fjortonåringar då? Eller sjutton och ett halvt-åringar? Vi måste diskutera både individens ansvar och samhällets ansvar. Och jag skulle ännu hellre diskutera hur vi tillsammans, som ett samhälle, kan göra Sverige så bra som möjligt, så att samhället och systemet stärker individernas möjligheter att må bra, ta eget ansvar och så vidare.
Både håglösa turister och ångerfulla sexpartner skulle troligen ha ett gladare liv med starkare självkänsla. Liksom många upprörda feminister och antifeminister. Så hur kan vi få ett Sverige där barn, unga och vuxna känner sig säkrare på sig själva och sin integritet och sin kompetens?
Vi verkar ha accepterat att reklamen överallt visar oss hur vi borde se ut, hur snygga och lyckliga och smala och släthyade vi borde vara, hur många prylar och snygga kläder vi borde ha. Vi verkar ha accepterat att de flesta tidningar säljs med hjälp av en snygg kvinna på omslaget. Vi verkar ha accepterat att våra hem borde se ut som i DN bostads annonser och i efter-panoreringarna i Room Service och Extreme Home Makover. Vi verkar ha accepterat att barnen talar om för varann i skolan att de borde ha den jackan, den iPhonen och så vidare.
De flesta verkar också acceptera mycket av den ojämställdhet som finns mellan könsgrupperna. Män har ofta inte lika mycket makt som kvinnor över hem och barn, och kvinnor har ofta inte lika mycket makt som män i arbetslivet. Kvinnor jobbar deltid oftare än män, har ofta lägre lön än sin partner, lägger mer tid på att vara föräldraledig och vårda sjuka barn.
Och hur har vi det med parrelationen? De flesta av oss har konsekvent matats med bilden av den aktiva mannen som väljer och tar den väntande kvinnan, från Törnrosa som ligger och sover och väntar på prinsens kyss, via actionfilmerna och de romantiska komedierna, till porrfilmerna.
Handlar inte bristande självkänsla om ett glapp mellan den bild jag känner att jag borde uppfylla, och en känsla i mig att jag vill något annat? Hur ska jag kunna fylla i konturerna av min egen bild av mig själv, när allt jag har att spegla mig i är reklamens, tidningarnas och filmernas entydiga budskap? När samtalen med vänner också svämmar över av "jag borde inte ta en bulle till, jag borde träna idag, jag borde köpa en ny underlagskräm, jag borde ..."
Och när en kvinna trots allt detta lyckas uttrycka ett "nej" är det många män som har lärt sig att de ska truga lite vid "första nejet" för att "en fin flicka måste säga nej först".
För att barn, unga, vi alla ska kunna utveckla en stark självkänsla och integritet tror jag att det krävs tre saker:
1. vi måste uppmuntras att känna efter vad vi själva tycker
2. vi måste uppmuntras att uttrycka vår egen känsla och åsikt
3. vi måste bli bekräftade när vi uttrycker vår känsla och åsikt
I sexscenariot skulle det kunna gå till så här:
1. vi tar en paus då och då, så vi hinner känna efter hur det känns
2. vi frågar varandra hur det känns
3. vi respekterar det den andra säger
Du som uppfostrar barn kan göra såhär:
1. fråga barnet hur hen tänker och känner
2. uppmuntra barnet att berätta, rita, sjunga, leka fram hur det känns och hur hen tänker, gärna genom att börja själv och berätta hur du själv känner
3. bekräfta det barnet uttrycker genom att ge ord ("Nu blev du ledsen, va? Kände du att det där var orättvist? Skulle du vilja ha en kram nu? Det där var väl spännande! Blev du lite rädd nu? Vill du sluta, eller vill du försöka igen?") och självklart trösta eller uppmuntra eller spegla.
På jobbet skulle det kunna gå till så här:
1. Gå verkligen laget runt vid möten, och låt var och en i lugn och ro formulera sin åsikt.
2. Låt var och en tala. Alla andra måste hålla tyst.
3. Om Kim kommer med ett förslag så bekräfta det: "OK Kim, så du tycker att vi gör det här först". Låt ingen annan "sno" Kims förslag; återkoppla alltid att det var just Kims förslag. "Jag håller med Kim om ..."
Okej, så det där var mitt förslag på steg mot en lösning. För jag vill gärna vara en sån som bidrar till lösningen. Inget blir bättre av att sitta och gnälla.
Men, för att komplicera det hela ytterligare, betyder inte det att man bara blint ska se framåt. För att kunna medicinera rätt vinner man på att först ställa en diagnos. Det är också klokt att skaffa sig en bild av hur smittan sprids och hur smittoämnet fungerar, för att kunna utveckla mediciner och vaccin. Därmed måste vi analysera HUR det ser ut idag och VARFÖR det har blivit så, för att kunna välja rätt åtgärder.
Det vi däremot INTE ska göra är att sitta och käbbla om vems fel det var att smittan spreds, vem som borde ha tvättat händerna bättre, huruvida det är mest synd om de som har ont i magen eller de som har ont i huvudet, om vi ska kalla smittoämnet för det ena eller andra namnet, och så vidare.
Jag tycker inte heller att vi ska bråka om huruvida vi ska satsa på vaccin, mediciner, attitydförändringsarbete eller smittskydd. Vi ska såklart göra allt samtidigt.
För mig handlar det om att samtidigt lagstifta kring arbetslivet och skolan, arbeta för att ändra unga föräldrars attityder, uppmuntra till att dela föräldraskapet lika, ge barn och unga vettiga förebilder, ta jobbiga diskussioner, skapa forum för barn och unga att tala om sex och andra svåra stora saker, vara en god förebild själv som uttrycker min åsikt och mina känslor och mina tveksamheter, vara en god medmänniska som frågar och lyssnar och bekräftar, med mycket mera.
För mig handlar det om att om varje individ försöker bidra till lösningen, och gör det hen kan, så kommer vårt gemensamma samhälle bli bättre för alla.
Vilken sort vill du vara?
Under #prataomdet, diskussionen om sex som inte kändes så bra, dyker det upp antifeminister som verkar ha som enda syfte att sitta och skrika "feministerna är dumma" och "feminismen är skadlig". Jag kan verkligen tänka mig att gå in i den diskussionen och försöka hitta vägar framåt för det här landet som även antifeministerna känner är bra, men än så länge har jag inte hittat någon antifeminist som verkar intresserad av att diskutera hur vi löser problemen i samhället.
Ett annat exempel var ett uppslag i DN när vulkanaskan låg över Europa och många svenskar satt fast nere på kontinenten. En stor bild visade dussintals människor som håglösa låg på tältsängar på en flygplats. Men nedanför intervjuade de en person som snabbt konstaterat att här ville han inte sitta, så han löste sitt problem: han hittade ett bussföretag, chartrade en buss och fick därmed dessutom med sig 50 andra svenskar upp till Sverige.
Nu tycker jag inte att är så enkelt att man kan stanna där i resonemanget och säga att vissa människor löser sina problem och andra får skylla sig själva. Vi är alla formade av det samhälle och de förutsättningar vi har växt upp i och lever i.
Jag är säker på att alla håller med om att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp inte får skylla sig själva, trots att vissa uttrycker att vuxna kvinnor måste ta sitt individuella ansvar för de situationer de hamnar i. Men fjortonåringar då? Eller sjutton och ett halvt-åringar? Vi måste diskutera både individens ansvar och samhällets ansvar. Och jag skulle ännu hellre diskutera hur vi tillsammans, som ett samhälle, kan göra Sverige så bra som möjligt, så att samhället och systemet stärker individernas möjligheter att må bra, ta eget ansvar och så vidare.
Både håglösa turister och ångerfulla sexpartner skulle troligen ha ett gladare liv med starkare självkänsla. Liksom många upprörda feminister och antifeminister. Så hur kan vi få ett Sverige där barn, unga och vuxna känner sig säkrare på sig själva och sin integritet och sin kompetens?
Vi verkar ha accepterat att reklamen överallt visar oss hur vi borde se ut, hur snygga och lyckliga och smala och släthyade vi borde vara, hur många prylar och snygga kläder vi borde ha. Vi verkar ha accepterat att de flesta tidningar säljs med hjälp av en snygg kvinna på omslaget. Vi verkar ha accepterat att våra hem borde se ut som i DN bostads annonser och i efter-panoreringarna i Room Service och Extreme Home Makover. Vi verkar ha accepterat att barnen talar om för varann i skolan att de borde ha den jackan, den iPhonen och så vidare.
De flesta verkar också acceptera mycket av den ojämställdhet som finns mellan könsgrupperna. Män har ofta inte lika mycket makt som kvinnor över hem och barn, och kvinnor har ofta inte lika mycket makt som män i arbetslivet. Kvinnor jobbar deltid oftare än män, har ofta lägre lön än sin partner, lägger mer tid på att vara föräldraledig och vårda sjuka barn.
Och hur har vi det med parrelationen? De flesta av oss har konsekvent matats med bilden av den aktiva mannen som väljer och tar den väntande kvinnan, från Törnrosa som ligger och sover och väntar på prinsens kyss, via actionfilmerna och de romantiska komedierna, till porrfilmerna.
Handlar inte bristande självkänsla om ett glapp mellan den bild jag känner att jag borde uppfylla, och en känsla i mig att jag vill något annat? Hur ska jag kunna fylla i konturerna av min egen bild av mig själv, när allt jag har att spegla mig i är reklamens, tidningarnas och filmernas entydiga budskap? När samtalen med vänner också svämmar över av "jag borde inte ta en bulle till, jag borde träna idag, jag borde köpa en ny underlagskräm, jag borde ..."
Och när en kvinna trots allt detta lyckas uttrycka ett "nej" är det många män som har lärt sig att de ska truga lite vid "första nejet" för att "en fin flicka måste säga nej först".
För att barn, unga, vi alla ska kunna utveckla en stark självkänsla och integritet tror jag att det krävs tre saker:
1. vi måste uppmuntras att känna efter vad vi själva tycker
2. vi måste uppmuntras att uttrycka vår egen känsla och åsikt
3. vi måste bli bekräftade när vi uttrycker vår känsla och åsikt
I sexscenariot skulle det kunna gå till så här:
1. vi tar en paus då och då, så vi hinner känna efter hur det känns
2. vi frågar varandra hur det känns
3. vi respekterar det den andra säger
Du som uppfostrar barn kan göra såhär:
1. fråga barnet hur hen tänker och känner
2. uppmuntra barnet att berätta, rita, sjunga, leka fram hur det känns och hur hen tänker, gärna genom att börja själv och berätta hur du själv känner
3. bekräfta det barnet uttrycker genom att ge ord ("Nu blev du ledsen, va? Kände du att det där var orättvist? Skulle du vilja ha en kram nu? Det där var väl spännande! Blev du lite rädd nu? Vill du sluta, eller vill du försöka igen?") och självklart trösta eller uppmuntra eller spegla.
På jobbet skulle det kunna gå till så här:
1. Gå verkligen laget runt vid möten, och låt var och en i lugn och ro formulera sin åsikt.
2. Låt var och en tala. Alla andra måste hålla tyst.
3. Om Kim kommer med ett förslag så bekräfta det: "OK Kim, så du tycker att vi gör det här först". Låt ingen annan "sno" Kims förslag; återkoppla alltid att det var just Kims förslag. "Jag håller med Kim om ..."
Okej, så det där var mitt förslag på steg mot en lösning. För jag vill gärna vara en sån som bidrar till lösningen. Inget blir bättre av att sitta och gnälla.
Men, för att komplicera det hela ytterligare, betyder inte det att man bara blint ska se framåt. För att kunna medicinera rätt vinner man på att först ställa en diagnos. Det är också klokt att skaffa sig en bild av hur smittan sprids och hur smittoämnet fungerar, för att kunna utveckla mediciner och vaccin. Därmed måste vi analysera HUR det ser ut idag och VARFÖR det har blivit så, för att kunna välja rätt åtgärder.
Det vi däremot INTE ska göra är att sitta och käbbla om vems fel det var att smittan spreds, vem som borde ha tvättat händerna bättre, huruvida det är mest synd om de som har ont i magen eller de som har ont i huvudet, om vi ska kalla smittoämnet för det ena eller andra namnet, och så vidare.
Jag tycker inte heller att vi ska bråka om huruvida vi ska satsa på vaccin, mediciner, attitydförändringsarbete eller smittskydd. Vi ska såklart göra allt samtidigt.
För mig handlar det om att samtidigt lagstifta kring arbetslivet och skolan, arbeta för att ändra unga föräldrars attityder, uppmuntra till att dela föräldraskapet lika, ge barn och unga vettiga förebilder, ta jobbiga diskussioner, skapa forum för barn och unga att tala om sex och andra svåra stora saker, vara en god förebild själv som uttrycker min åsikt och mina känslor och mina tveksamheter, vara en god medmänniska som frågar och lyssnar och bekräftar, med mycket mera.
För mig handlar det om att om varje individ försöker bidra till lösningen, och gör det hen kan, så kommer vårt gemensamma samhälle bli bättre för alla.
Vilken sort vill du vara?
2010-12-20
Hur lär vi om så sex blir bara bra? #prataomdet
jag blir deprimerad
våldtäkter och ångestsex och gråzoner med bitter eftersmak
äh, det är ju inget nytt under solen.
tjejer måste GASKA UPP SIG
SÄGA NEJ TYDLIGARE
suck
varför är normen att killen kan köra på tills det hörs ett uttalat “nej”?
Borde inte normen vara att man inte gör något alls, om inte allting skriker “ja”?
man får ju hoppas att historierna från #prataomdet sammanställs och når ungdomar
tänk om skolan kunde ha obligatoriska workshoppar med blandade grupper
tänk om de unga kunde inse att allt bara blir bättre
om man väntar när man tvekar
om man väntar tills man inte kan vänta längre för att man VILL VILL VILL
hur får vi sex att bli något kul, härligt, gemensamt?
När man läser #prataomdet känns det ju som att 90 procent av kvinnorna har jobbiga erfarenheter och nästan inga män tycker att de har gjort något fel
och både tjejer och killar har gjort det de trodde var rätt
alltså: hur ändrar vi normen?
det hjälper ju inte mer än oss här och nu att vi i surdegsbältet klappar varandra på twitteraxeln
Normen:
grabbighet och höhö-bekräftelse av grisig attityd
mannen ska ta initiativet
tjejen vill vara trofé
vi behöver ju ändra ALLT
hur kan det mötet som sex är, INTE vara ömsesidigt?
Hur har vi hamnat här att vi lever en konstruerad sexualitet,
så som vi tror att den andra vill ha det,
så som vi tror att vi vill att vi ska vara
Hur kommer det sig att vi inte kan bara vara
att vi inte är på samma lag?
hur kan var och en av oss #prataomdet med en skolklass? RFSU har volontärer; den som är 20--30 år kan bli det och gå ut i skolklasser. Det är nog ett steg.
.
2010-12-17
Att vara chef och kvinna - Anne Årneby på #ggm10
Anne Årneby är koncernchef på McCann i Sverige. På Geek girl meetup 2010 gav hon
råd om att vara chef och kvinna. Råden är dels från henne själv, dels från en
enkät hon skickat till till 18 chefer och egna företagare i åldrarna 35 till 50
som hon själv känner.
Av de 18 säger 10 att de alltid velat bli ledare. 7 kände första gången att de ville bli chef/ledare när de gick i skolan eller på högskolan, 7 kände det på jobbet första gången.
Men 3 kände det först när de blev tillfrågade om ett chefsjobb. Det betyder att vi troligen får fler chefer som är kvinnor, om fler kvinnor blir föreslagna till chefsjobb.
-Jag själv har varit chef i hela mitt liv!
Anne Årneby bestämde sig för att ta över familjens matinköp när hon var 2,5 år gammal. Någon sa emot med argumentet att hon inte skulle nå upp till affärens kassa ens, men hon vägrade se det som ett vettig argument. Det gick väl att lösa på massa sätt.
Våga sök utmanande jobb – #ggm10
Annika Lidne ledde en diskussion på Geek girl meetup om hur kvinnor och män beter sig olika när de söker jobb. Män söker jobb de tror att de kan klara av. Kvinnor söker främst jobb de redan vet att de klarar av. På detta sätt går organisationerna miste om kompetens, och kvinnorna går miste om kompetensutveckling.
Var vill du vara om fem år?
För din egen del kan du förbättra dina chanser till att få ett mer utmanande och utvecklande jobb, genom att bli mer medveten om din självbild och ditt personliga varumärke. Okej, så du kanske inte vet idag att du kan göra jobbet. Men vart vill du komma, vad vill du kunna?
Berätta vad du är bra på
Ringa in vad du faktiskt kan och är riktigt bra på, så du själv blir medveten om det. Berätta sedan för andra vad du kan. (Läs mer om ditt personliga varumärke i nästa inlägg.)
För det du känner att du vill bli bättre på, skaffa en plan för vad du vill lära dig och hur.
-Gör något du är rädd för varje dag. Då utvecklas du.
Fixa saker själv
Behöver någonting fixas? Gör det själv. Ta inte offerrollen. Vänd dig inte direkt efter någon med snopp för att få hjälp.
Och vi som kan saker borde börja hjälpa de som ber om hjälp, så att de kan att utvecklas: ”Kan du fixa min dator?” ”Ja, om du sitter bredvid och lär dig hur man gör.”
Så klart du inte redan är bäst på allt
Säger du nej till ett uppdrag - eller låter du bli att söka ett job - för att du vill känna att du är duktig på det du gör? Kom ihåg att du inte kan bli duktig utan att försöka, lära dig, öva, utvecklas.
Lås dig inte vid att du måste vara den bästa talaren eller medarbetaren någonsin. Annika Lidne citerar Marianne Nivert:
-Vi har fått jämställdhet när vi har lika många dåliga kvinnliga styrelseledamöter som dåliga manliga styrelseledamöter.
Dock: Var ärlig och flagga i god tid om något inte kommer funka. Och ta hjälp. Det blir oftast ett bättre resultat med fler spelare i laget.
Du som rekryterar: ställer du rätt frågor?
Även du som rekryterar bör skaffa dig insikt i hur män och kvinnor beter sig olika. När du rekryterar talare till konferenser och vill ha fler kvinnor kanske du måste fråga på ett annat sätt? Kanske du måste vara mer konkret med vad du hade tänkt dig: ”Jag läste det här blogginlägget, kom och prata om det i tjugo minuter!” istället för att bara fråga mer generellt om bloggaren kan tänka sig att vara med.
2010-11-26
Bästa citatet från #GGM10: ”Nu vill ju jag också bli chef!”
Geek girl meetup känns inte som en feministisk konferens. Det känns som en konferens med mängder av relevanta föredrag, och mängder av kunniga roliga talare som ger utmärkta presentationer, och mängder av hungriga peppade engagerade deltagare som vill lyssna och lära sig och diskutera.
Det är nog inte en feministisk konferens heller. Däremot hände det helt magiska grejer under helgen tyckte jag. Det mesta skulle säkert varit fullständigt relevant även för besnoppade, även om sammanhanget gav det lite klang av ”kvinnor kan”. Eller ännu hellre, kvinnor BÖR, kvinnor SKA, kvinnor VILL. Jag fick känslan av att många tog flera stora steg framåt i sin personliga utveckling under helgen.
Vem är du, och vem vill du vara?
Lördagen bjöd ett pass om ditt personliga varumärke med Malin Sjöman. Det tar emot för många att tänka på sig själv som ett varumärke, men det går att använda det tänkesättet, och det går att styra människors och organisationers uppfattning om vem du är och vad du har att erbjuda. Om du vill bli tydligare i konturerna både för dig själv och för andra, finns metoder att hämta här.
Jag fick intrycket av att många deltagare har självbilder som är lite suddiga. Kanske du vet att du duger, men inte riktigt varför? Kanske du vet att många gillar dig, men inte vad de får ut av att vara med dig? Kanske folk säger att du gör ett bra jobb, men du inte är säker på vad det är du gör bra? Fråga! Alla är bra på något.
Eftermiddagen bjöd bland annat digital storytelling med Gitta Wilén, och även här kan du hämta ideer till din personliga utveckling. Vad är historien om dig, om det du gör på jobbet? Xue Mei Rhodin har ett namn med en historia. Hon var också inne på det personliga varumärket i sitt föredrag om nätverkande: se till att du har några unika kännetecken som gör att folk kommer ihåg just dig. Kanske hälsa på något särskilt sätt, presentera dig med några nyckelord varje gång du tar i hand?
En förebild peppar mer än tusen teorier.
Söndagen började med att det blev rejält fullt i salen där Anne Årneby, koncernchef på ett internationellt kommunikationsföretag, höll föredraget ”Chef – jag?”. Vilken fantastisk förebild hon är! Hon berättade om sina framgångar och motgångar, och gav pepp och råd ur hjärtat och ur en enkät med 18 chfer ur hennes nätverk.
Det kändes som att det var exakt vad GGMs deltagare behövde, som att alla närvarande växte minst en decimeter. Personligen fylldes jag av lyckokänslor inför att hon kommit så långt, fått så mycket erkännande, samtidigt som hon är så mycket som jag uppfattar mig själv: frispråkig, kaxig, modig, högljudd, offensiv. Det behöver alltså inte vara ett hinder för framgång!
Anne pratade mer än en timme utan att någon verkade vilja bryta för fika, och energin i rummet när hon avslutade gick nästan att ta på. Det jag gillade bäst var att höra deltagare bakom mig utbrista ”Nu vill ju jag också bli chef!”.
Energi att ifrågasätta och mod att känna.
Med energin utsläppt ur lådan hade vi ett engagerat samtal, med Annika Lidne som samtalsledare, kring varför kvinnor söker jobb de redan vet att de klarar av, medan män ofta söker jobb de tror att de kommer klara av. Det hela leder ju till att kvinnorna inte utmanas och utvecklas, vilket är ett rejält slöseri av kompetens.
Zayera Khan tog upp workaholic-faran och stressen, som vi många gånger skapar helt för oss själva. Är det duktig flicka-rollen som hemsöker oss?
Slutligen hölls två föredrag som fick vissa deltagare att gråta för att de blev så personligt berörda. Både Maria Gustafsson och Pernilla Näsfors delade med sig av egna känslor ur sina stora hjärtan, och det fick fler att känna och uttrycka.
Nya kunskaper, absolut. Men också nya självbilder.
Jag tror att vi alla under helgen rejält flyttade ut de snåla gränser vi satt för oss själva. Jag tror att vi alla fick syn på nya möjligheter, tänkte nya tankar, och hittade nya önskningar, viljor och mål för oss själva.
Vilken annan konferens är lika bra för Sverige?
Det är nog inte en feministisk konferens heller. Däremot hände det helt magiska grejer under helgen tyckte jag. Det mesta skulle säkert varit fullständigt relevant även för besnoppade, även om sammanhanget gav det lite klang av ”kvinnor kan”. Eller ännu hellre, kvinnor BÖR, kvinnor SKA, kvinnor VILL. Jag fick känslan av att många tog flera stora steg framåt i sin personliga utveckling under helgen.
Vem är du, och vem vill du vara?
Lördagen bjöd ett pass om ditt personliga varumärke med Malin Sjöman. Det tar emot för många att tänka på sig själv som ett varumärke, men det går att använda det tänkesättet, och det går att styra människors och organisationers uppfattning om vem du är och vad du har att erbjuda. Om du vill bli tydligare i konturerna både för dig själv och för andra, finns metoder att hämta här.
Jag fick intrycket av att många deltagare har självbilder som är lite suddiga. Kanske du vet att du duger, men inte riktigt varför? Kanske du vet att många gillar dig, men inte vad de får ut av att vara med dig? Kanske folk säger att du gör ett bra jobb, men du inte är säker på vad det är du gör bra? Fråga! Alla är bra på något.
Eftermiddagen bjöd bland annat digital storytelling med Gitta Wilén, och även här kan du hämta ideer till din personliga utveckling. Vad är historien om dig, om det du gör på jobbet? Xue Mei Rhodin har ett namn med en historia. Hon var också inne på det personliga varumärket i sitt föredrag om nätverkande: se till att du har några unika kännetecken som gör att folk kommer ihåg just dig. Kanske hälsa på något särskilt sätt, presentera dig med några nyckelord varje gång du tar i hand?
En förebild peppar mer än tusen teorier.
Söndagen började med att det blev rejält fullt i salen där Anne Årneby, koncernchef på ett internationellt kommunikationsföretag, höll föredraget ”Chef – jag?”. Vilken fantastisk förebild hon är! Hon berättade om sina framgångar och motgångar, och gav pepp och råd ur hjärtat och ur en enkät med 18 chfer ur hennes nätverk.
Det kändes som att det var exakt vad GGMs deltagare behövde, som att alla närvarande växte minst en decimeter. Personligen fylldes jag av lyckokänslor inför att hon kommit så långt, fått så mycket erkännande, samtidigt som hon är så mycket som jag uppfattar mig själv: frispråkig, kaxig, modig, högljudd, offensiv. Det behöver alltså inte vara ett hinder för framgång!
Anne pratade mer än en timme utan att någon verkade vilja bryta för fika, och energin i rummet när hon avslutade gick nästan att ta på. Det jag gillade bäst var att höra deltagare bakom mig utbrista ”Nu vill ju jag också bli chef!”.
Energi att ifrågasätta och mod att känna.
Med energin utsläppt ur lådan hade vi ett engagerat samtal, med Annika Lidne som samtalsledare, kring varför kvinnor söker jobb de redan vet att de klarar av, medan män ofta söker jobb de tror att de kommer klara av. Det hela leder ju till att kvinnorna inte utmanas och utvecklas, vilket är ett rejält slöseri av kompetens.
Zayera Khan tog upp workaholic-faran och stressen, som vi många gånger skapar helt för oss själva. Är det duktig flicka-rollen som hemsöker oss?
Slutligen hölls två föredrag som fick vissa deltagare att gråta för att de blev så personligt berörda. Både Maria Gustafsson och Pernilla Näsfors delade med sig av egna känslor ur sina stora hjärtan, och det fick fler att känna och uttrycka.
Nya kunskaper, absolut. Men också nya självbilder.
Jag tror att vi alla under helgen rejält flyttade ut de snåla gränser vi satt för oss själva. Jag tror att vi alla fick syn på nya möjligheter, tänkte nya tankar, och hittade nya önskningar, viljor och mål för oss själva.
Vilken annan konferens är lika bra för Sverige?
2010-08-21
Så de lär sig något nytt, och inte bara väljer att göra det de redan kan
Såhär i förskoleinskolningstider kanske det är fler än jag som vill lyfta jämställdhetsfrågan på något föräldramöte eller så. Ett år skrev jag ihop följande och lämnade till pedagogerna inför mötet.
.
Hur kommer ni att arbeta för att uppfylla läroplanens krav på att "förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller"?
Hur gör ni till exempel för att varje pojke ska
- öva empati och omtanke
- öva att känna och uttrycka känslor
- få positiva tilltal och omdömen
- få och ge positiv beröring och kroppskontakt
- öva finmotorik och pyssel i lugn och ro
- få tydliga regler
- krävas följa reglerna?
Hur gör ni till exempel för att varje flicka ska
- öva att stå i centrum och ta plats själv
- öva att säga nej och få sin integritet respekterad
- öva att tala högt och tydligt
- öva grovmotorik och träna alla muskler
- få frågor om mätbara saker – hur stort, långt, tungt
- slippa vara hjälpfröken
- få vara kreativ och hitta på nya regler (slippa göra ”rätt” hela tiden)?
Hur följer ni upp detta arbete, och ser till att alla barn får träna allt? Det ska bli spännande att få höra mer!
.
Barnkläder, flickkläder, pojkkläder - recept:
Verkar inte som att jag är helt ensam om att tycka att det är lite trist att plantera in ungar i ett av två fack - antingen rosa eller blått - när det finns en massa härliga färger och nyanser som de skulle kunna välja ur, om normerna var mindre snäva och om det överhuvud taget gick (lätt) att hitta mindre extrema plagg, leksaker, osv.
Om någon klädkedja verkligen på allvar vill göra en unisexkollektion, som många gärna skryter om att de har gjort (utan att lyckas övertyga mig i alla fall) så tror jag att jag har kommit på ett recept. Som ni får gratis av mig.
Det är ju ganska lätt att kategorisera färger, mönster och modeller utifrån kön, för den som vill. Man kan t.ex. gå in på någon klädaffär och se efter; mönstret är rätt tydligt.
Sen finns det ju vissa saker som är ganska svåra att kategorisera.
Om ni gör så att ni gör tre listor. En "pojkig", en "flickig" och en "neutral". Kanske de ser ut så här:
Flickigt:
rosa
rött
blommor
hjärtan
feer
fjärilar
nyckelpigor
snäva byxor och tröjor
kjol, klänning, tunika, trosor
glitter, rosetter, volanger, knytband etc.
Pojkigt:
blått
mörkgrönt
maskiner
verktyg
arga djur
spindlar
döskallar
för vida tröjor och byxor
Neutralt:
orange
brunt
ljusgrönt
grått
grodor
hundar
moln
hamster
raka tröjor och byxor
underbyxor med korta ben
t-shirt
linne
mössa
strumpor
... jag hoppas att era tankar fortsätter så att ni lätt kan förlänga listorna.
Om något är svårkategoriserbart kan ni göra bögskräcktestet: sätt plagget på en pojke och visa upp för några testosteronstinna män i 40-årsåldern. Om de blir obehagliga får ni sätta upp plaggets tveksamma egenskaper på flicklistan.
Sedan är receptet superenkelt: Inget plagg får ha mer än en sak från flicklistan respektive pojklistan!
Ett varmt lycka till önskar jag er!
Om någon klädkedja verkligen på allvar vill göra en unisexkollektion, som många gärna skryter om att de har gjort (utan att lyckas övertyga mig i alla fall) så tror jag att jag har kommit på ett recept. Som ni får gratis av mig.
Det är ju ganska lätt att kategorisera färger, mönster och modeller utifrån kön, för den som vill. Man kan t.ex. gå in på någon klädaffär och se efter; mönstret är rätt tydligt.
Sen finns det ju vissa saker som är ganska svåra att kategorisera.
Om ni gör så att ni gör tre listor. En "pojkig", en "flickig" och en "neutral". Kanske de ser ut så här:
Flickigt:
rosa
rött
blommor
hjärtan
feer
fjärilar
nyckelpigor
snäva byxor och tröjor
kjol, klänning, tunika, trosor
glitter, rosetter, volanger, knytband etc.
Pojkigt:
blått
mörkgrönt
maskiner
verktyg
arga djur
spindlar
döskallar
för vida tröjor och byxor
Neutralt:
orange
brunt
ljusgrönt
grått
grodor
hundar
moln
hamster
raka tröjor och byxor
underbyxor med korta ben
t-shirt
linne
mössa
strumpor
... jag hoppas att era tankar fortsätter så att ni lätt kan förlänga listorna.
Om något är svårkategoriserbart kan ni göra bögskräcktestet: sätt plagget på en pojke och visa upp för några testosteronstinna män i 40-årsåldern. Om de blir obehagliga får ni sätta upp plaggets tveksamma egenskaper på flicklistan.
Sedan är receptet superenkelt: Inget plagg får ha mer än en sak från flicklistan respektive pojklistan!
Ett varmt lycka till önskar jag er!
2010-06-05
Empati. Fint ord, svår konst?
Läser man kontaktannonser och sånt så står det ibland till exempel "empati är attraktivt". Det är något fint att kunna tänka sig in i hur det är för någon annan.
Bengt Westerberg tycker att af Donner har begått våldtäkt mot Röda Korset, och Jan Liikane som också är åtalad säger att nu förstår han hur kvinnor som blivit våldtagna känner.
Läs vad min smarta kompis tycker om det, i ljuset av att kvinnor blir gruppvåldtagna i många krig.
.
Bengt Westerberg tycker att af Donner har begått våldtäkt mot Röda Korset, och Jan Liikane som också är åtalad säger att nu förstår han hur kvinnor som blivit våldtagna känner.
Läs vad min smarta kompis tycker om det, i ljuset av att kvinnor blir gruppvåldtagna i många krig.
.
2010-01-09
Får jag chans?
Varför skrev inga (?) pojkar dagbok? Varför hade så få pojkar brevvänner? Fanns det något som motsvarade Mitt livs novell för killar? Och hur kommer det sig sedan att så många män har uppmärksammade bloggar?
Vi flickor som fyllde dagbok efter dagbok, som hade hjärtformat lås och vackra sidor med linjer och kanske en enhörning eller blommor i kanterna.
Vi flickor som pennfajtades med andra på lika många jordsnurr, skrev om marsvin och hästböcker och fotbollsträningar.
Vi unga tjejer som skrev sannolika och osannolika historier om tonårig kärlek, och skickade in och gick och väntade och hoppades på att de skulle komma med i tidningen.
Ord efter ord efter ord; tanke efter tanke efter tanke; fundering efter fundering efter fundering om vem som sa vadå, och vad menade han då, och vill hon komma på mitt kalas, och hur känns det egentligen att kyssas, och vad kan man prata med en kille om ...
Reflexioner om relationer och om vem jag är i relation till andra.
Spaltmeter efter spaltmeter om det. År efter år, decennium efter decennium av det.
Och trots att det nya svarta är sociala medier, och vi med snippa rimligen borde vara löjligt mycket mer tränade på det sociala, särskilt i skriftlig form, har de flesta som utpekas som guruer inom sociala medier istället snopp.
Är det för att de flesta kvinnor som bloggar skriver hejdlöst om den privata sfären, och det är så lågstatus?
Hur hänger det ihop med att kvinnor inte väljer att bli chefer? Hur mycket är det det att kvinnor inte inte vill ha de chefstjänster som finns, eller ställa sig upp och vara guru och ge sin syn på saken?
Är det så att kvinnor hellre gör än pratar om att göra?
Vi flickor som fyllde dagbok efter dagbok, som hade hjärtformat lås och vackra sidor med linjer och kanske en enhörning eller blommor i kanterna.
Vi flickor som pennfajtades med andra på lika många jordsnurr, skrev om marsvin och hästböcker och fotbollsträningar.
Vi unga tjejer som skrev sannolika och osannolika historier om tonårig kärlek, och skickade in och gick och väntade och hoppades på att de skulle komma med i tidningen.
Ord efter ord efter ord; tanke efter tanke efter tanke; fundering efter fundering efter fundering om vem som sa vadå, och vad menade han då, och vill hon komma på mitt kalas, och hur känns det egentligen att kyssas, och vad kan man prata med en kille om ...
Reflexioner om relationer och om vem jag är i relation till andra.
Spaltmeter efter spaltmeter om det. År efter år, decennium efter decennium av det.
Och trots att det nya svarta är sociala medier, och vi med snippa rimligen borde vara löjligt mycket mer tränade på det sociala, särskilt i skriftlig form, har de flesta som utpekas som guruer inom sociala medier istället snopp.
Är det för att de flesta kvinnor som bloggar skriver hejdlöst om den privata sfären, och det är så lågstatus?
Hur hänger det ihop med att kvinnor inte väljer att bli chefer? Hur mycket är det det att kvinnor inte inte vill ha de chefstjänster som finns, eller ställa sig upp och vara guru och ge sin syn på saken?
Är det så att kvinnor hellre gör än pratar om att göra?
2009-09-29
Duktig flicka.
Ångest. Min dotter är fem och det är ju så trevligt när hon är en duktig flicka. Men. Jag ser hur hon är på motorvägen rakt mot den utbrändhet jag själv kände doften av i våras. Hur ska jag bredda, lugna, göda hennes självkänsla och acceptans? Vill man egentligen att de ska bli Duktiga Flickor? Hur ska man som feminist skapa utrymme för dottern att bli sig själv och inte klämmas in i normen, när så mycket av normen är så bra?
Hon är rätt arg rätt ofta och skriker och slåss och bits till och med. Det vill man ju ha bort. Försöker få henne att verbalisera, prata, argumentera. Utveckla empatin. Ett steg mot Duktig Flicka.
På förskolan lyfter de fram hennes goda sidor, alltså när hon sitter stilla och läser, och att hon kan en massa saker och en massa ord. Ett steg till mot Duktig Flicka.
Hon är inne i fasen där det måste vara på rätt sätt hela tiden. Exempel: Jag läser Bamsetidningen. Lägger till ett "oj" eller "men då kommer båten farande" och hon blir verkligen förtvivlat argledsen och säger att jag läser ju inte som det står! Är det för tidigt att lära henne att det finns mer än ett sätt att göra rätt (tack Mamma Mu)? Perfektionism, överambition, brist på good enough - är det här det börjar? Ytterligare ett steg mot Duktig Flicka.
Och så lillebror, som är tyst och står ut med att hon stjäl uppmärksamheten och dikterar villkoren. Hur gör jag för att han ska utveckla sin självkänsla och inte hamna i skuggan av storasyster?
Är det inte det ena, så är det det andra.
Hon är rätt arg rätt ofta och skriker och slåss och bits till och med. Det vill man ju ha bort. Försöker få henne att verbalisera, prata, argumentera. Utveckla empatin. Ett steg mot Duktig Flicka.
På förskolan lyfter de fram hennes goda sidor, alltså när hon sitter stilla och läser, och att hon kan en massa saker och en massa ord. Ett steg till mot Duktig Flicka.
Hon är inne i fasen där det måste vara på rätt sätt hela tiden. Exempel: Jag läser Bamsetidningen. Lägger till ett "oj" eller "men då kommer båten farande" och hon blir verkligen förtvivlat argledsen och säger att jag läser ju inte som det står! Är det för tidigt att lära henne att det finns mer än ett sätt att göra rätt (tack Mamma Mu)? Perfektionism, överambition, brist på good enough - är det här det börjar? Ytterligare ett steg mot Duktig Flicka.
Och så lillebror, som är tyst och står ut med att hon stjäl uppmärksamheten och dikterar villkoren. Hur gör jag för att han ska utveckla sin självkänsla och inte hamna i skuggan av storasyster?
Är det inte det ena, så är det det andra.
Att få ihop det. Bli ihop. Komma till. Krångligt.
En sak har jag funderat på. Hur olika är det för tjejer och killar, att dejta, inleda någon slags relation, börja ha sex med varann? Ser ångestarna likadana ut? Är det samma rädslor, samma funderingar, samma nojor? Eller nojar vi om helt olika saker? Nojar killar mindre än tjejer? Pratar killar om det med varandra, på samma sätt som tjejer (de tjejer jag känner i alla fall)?
När jag läser vad Fredrik Virtanen skriver om hur svårt det är att få ihop kuken och hjärtat så känner jag att jag önskar att jag fick läsa och höra mer om hur det är för killar. Vi är uppfostrade och formade så oerhört olika så det känns som att det är två helt skilda världar. Men är inte rädslorna oerhört lika? Och det är SÅ SVÅRT att prata med varann om det här, ju. Inte bara i början, utan likaväl tio år senare. När man har förändrats, insett saker, tröttnat på visst och blivit nyfiken på somt nytt.
Jag kan också irritera mig på att folk aldrig verkar glada i porrfilmer. Och att det dryper av måsten och borden kring sex, överallt, från tonårstidningar till löpsedlar. Var är glädjen i lusten? Hallå? Hur hittar man den, hur håller man kvar i den, hur gör man den till en gemensam glädje?
Vad är du rädd för, vad nojar du över? Var kan jag läsa mer? Hur gör man?
När jag läser vad Fredrik Virtanen skriver om hur svårt det är att få ihop kuken och hjärtat så känner jag att jag önskar att jag fick läsa och höra mer om hur det är för killar. Vi är uppfostrade och formade så oerhört olika så det känns som att det är två helt skilda världar. Men är inte rädslorna oerhört lika? Och det är SÅ SVÅRT att prata med varann om det här, ju. Inte bara i början, utan likaväl tio år senare. När man har förändrats, insett saker, tröttnat på visst och blivit nyfiken på somt nytt.
Jag kan också irritera mig på att folk aldrig verkar glada i porrfilmer. Och att det dryper av måsten och borden kring sex, överallt, från tonårstidningar till löpsedlar. Var är glädjen i lusten? Hallå? Hur hittar man den, hur håller man kvar i den, hur gör man den till en gemensam glädje?
Vad är du rädd för, vad nojar du över? Var kan jag läsa mer? Hur gör man?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)