Allt jag behöver nu, eller Likheter mellan mig och en hund

Jag har adhd och eget företag. Det går sådär.

Din egen syrgasmask först. Bete dig väl mot dig själv.

Har du barn? Vill du att de ska bete sig väl, mot andra, och mot sig själva? Vill du att de ska lära sig hälsosamma beteenden, så att de går in i vuxenvärlden med verktyg som kan hjälpa dem att må bra och hamna på bra vägar i livet? Eller om du inte har barn, vill du bidra till att folk beter sig bättre?

Sätt då på din egen syrgasmask först. Var en förebild, genom hur du beter dig, mot dig själv! Visa att du älskar dig själv och respekterar dig själv.

Agera själv på det sätt som du vill att de ska agera, mot andra, men framför allt mot sig själva. De gör  ju som du gör, inte som du säger. 

Lägg din livsenergi på rätt saker. Cirkeldiagramma det du vill göra.

"Borde jag inte kämpa mer, tills jag är helt slut – gör jag tillräckligt mycket, för att vara en bra människa?" Denna fråga kom upp i en Facebookgrupp. Jag skrev ett aslångt svar, som kanske kan göra nytta för nån här också. //

Vad gör du egentligen, Anna Hass, @glimra, språkkonsult och textexpert?

För att snabbt förstå vad jag är expert på: jämför de två texterna nedan. Den till vänster är första delen av en webbtext som en jurist har skrivit. Den till höger är samma text efter min redigering. Innehållet är detsamma, men jag har lyft fram vad läsaren ska göra, förtydligat strukturen, lagt in mellanrubriker, utgått från läsarens perspektiv och använt ett direkt tilltal och vanligare ord.

Jag gör alltså texter mer användbara och effektiva.
(Om du inte ser två spalter text i bilden, prova att klicka på länken)

Expressiva gör texter användbara - Anna Hass - språkkonsult

Om du vill förstå ännu bättre kan du titta på fler bilder från några utbildningar jag hållit.

Här i bloggen kan du läsa texter om bland annat ledarskap, effektiv kommunikation, personlig utveckling och språkvetarens perspektiv på webben.

Du ska bli språkkonsult. Grattis! Så här funkar det - enligt mig.

Hej, blivande språkkonsult! Du har påbörjat en utbildning som är svår att överblicka, både för att den innehåller så speciella saker, och för att den hela tiden lyssnar på samhället och förändras. Även ditt blivande arbetsfält är svårt att ringa in.

Kanske kan du finna några hållpunkter i mina reflexioner nedan. Jag sökte till utbildningen första gången 1994, och kom in 1996. Sedan examen 1999 driver jag en språkkonsultbyrå, som har ändrat fokus och form flera gånger. Flera studerande har under åren bett mig om råd, så jag har samlat några här.

Expressiva gör texter användbara - eller What I believe I do - eller What I actually do - Anna Hass, språkkonsult i svenska

Person 1: "Hej, jag heter Kim, jag är AD." Alla ba: "Ah, okej, kul!!"
Person 2: "Hej, jag heter Alex, jag är snickare." Alla ba: "Ah, okej, kul!!
Jag: "Hej, jag heter Anna, jag är språkkonsult." Alla ba: "????!!"

Så, för att göra en lång förklaring kort: Sånt här gör jag.

Expressiva gör texter användbara - Anna Hass - språkkonsult

Om du vill förstå ännu bättre kan du kolla in fler bilder från några utbildningar jag hållit.

Moderera mera

Jag är glad och stolt och nöjd över att få fortsätta bidra vid konferenser. Härnäst kommer jag att vara moderator vid Webbdagarna i Göteborg, anordnat av IDG och Internetworld. Jag kommer att moderera under deras nya okonferensspår - du kan läsa mer i artikeln "Ökat engagemang med unconference" (ja, de skriver 'unconference', och ja, jag har försökt få dem att ändra till det svenska ordet; jag är ju inte danad till språkvårdare för intet).

Min ständiga process fortsätter, att utvecklas i det jag känner att jag är bra på och som ger mig mest. Jag har lagt till titeln 'textexorcist' i min mentala cv, eftersom jag är bra på att dra ur en person det som ska bli en text. Att moderera är ju samma sak - att lirka ut det allra bästa ur en person eller en programpunkt, det som är mest givande och relevant just där och då.

Hallå där Anna Hass, vad gör du i Almedalen?

Jag anser att du kan använda skrivandet som ett sätt att komma vidare i andra processer. Därför skrev jag en intervju med mig själv för att reda ut för mig själv varför jag egentligen är här i Almedalen.

Livet är många varv långt

Se inte på livet som en linje. Se på din livstid som ett antal sjuårsfaser. Sedan kan du välja fokus för varje sjuårsperiod. Eller tioårsperiod, eller vad som känns rimligt.

Till exempel så här:

Sju år: fokus på utbildning, resor och självförverkligande.

Sju år: fokus på barn och familj.

Sju år: fokus på karriär.

Sju år: sadla om, nytt professionellt fokus.

Sju år: låt en hobby blomma ut passionerat, tagga ner på jobbet.

Sju år: köp en hund. Lev i skog och mark.

Sju år: satsa på jobbet igen, bli mentor åt yngre.

Sju år: pensionera dig och ägna dig enbart åt dina passioner.

Det är många saker som är jobbigt i livet, även om man inte råkar ut för de jobbigaste sakerna som död och sjukdom. Att gå många år utan en partner trots att man vill ha en. Att växa isär från sin partner, kanske överväga att skiljas, kanske behöva jobba ihop sig för att partnerns sju år tog henom åt något annat håll än dina. Att märka att man INTE har utvecklats de senaste sju åren. Att utvecklas i sig kan vara oerhört jobbigt.

Jag tycker det är jobbigt att behöva lära mig saker igen och igen. Jag borde vara smartare än så, tycker jag. Och dömer mig själv för hårt, som vanligt.

Men det jag måste påminna mig själv om då, är att jag inte är på samma ställe idag som för ett, två, sju, tolv år sedan. Så det är inte orimligt att jag måste lära mig "samma sak" igen fast nu från ett helt annat perspektiv, i ett helt annat sammanhang.

Den här tanken att livet kan ses som ett antal sjuårsfaser är mycket trösterik för mig. Det gör att jag känner att jag får en helt ny chans, flera gånger i livet. Bara jag tar chansen.

Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark
och nya kritor till.

Vad vill du rita på nästa blad? Ta chansen!

Eller som Janis Joplin sa.

Freedom's just another word

for nothing left to lose.

Etc. osv.

Someone to watch over me

Igår fick jag en stark vision igen. Ur en hästbok från när jag var sådär kvart i tio. Ett barn som ridit vilse i farliga bergen med bergslejon och andra obehagligheter. Och när barnet utmattat somnar på marken ställer sig hästen stark och stolt över barnet, och vakar hela natten.

Har du någon sådan i ditt liv? Någon som vakar över dig så att du kan vila?

Så kände jag också att min farmor har varit just det. Jag insåg att hon verkligen och faktiskt skulle dö för mig.

Känslan kom stark igen, att livet ÄR just den känslan av samhörighet. Att meningen med livet är kontakten med de andra.

Som sagt, hur fri vill du vara?

Hur fri vill du vara, egentligen?

Hur fri kan en människa vara? Isobel Hadley-Kamptz skriver om att alla människor är beroende av andra, åtminstone i någon del av livet, vilket gör det svårt att argumentera utifrån att det finns en oberoende människa.

Men inte nog med det. Helt ärligt. Hur fri vill man vara? Vad är ett bra, lyckligt liv? Är det att susa över havet i ett plan, med paddan i famnen, på väg till ett viktigt möte, medan barnflickan och städerskan tar hand om hem och barn? Eller är det att vara nära sina kära, känna alla känslor, se dem i ögonen och leva i kontakten?

Självkännedom: bättre än Losec

Jag är värdelös på att korrekturläsa. Trots att jag har arbetat med texter i femton år, och trots att jag har läst en hel massa svensk grammatik på Universitetet. Jag går sönder när jag ska korrekturläsa; jag får exem, jag får magkatarr, jag sitter och skriker frustrerat åt texten och kunden och sakernas allmänna tillstånd. (Fråga mina kollegor.)

Anledningen är att jag är av sorten som lägger mig i, frågar varför, vill förbättra så mycket det bara går. Det är tortyr för mig att bara få rätta språkliga fel, i en text som har ett otydligt syfte, en dålig struktur eller en argumentation som är värdelös för mottagaren.

Så jag får ta min språkvetenskapliga utbildning och använda den på något annat sätt. Jag behöver hitta en form och ett sammanhang där jag kan, får, ska ställa alla jobbiga frågor: Vilka är ni? Varför gör ni det här? Vad får jag som läsare ut av det?

Det här är en insikt jag fått om mig själv, och på så sätt kan jag formulera mig och mitt personliga varumärke mer sant. Det blir bättre för både texterna, kunderna och min mage.

Min livsmission: att stärka självkänslor

Jag försöker ringa in vad jag egentligen ska ha det här livet till, vad jag vill göra med min livsenergi.

Jag minns att redan när jag var ca 25 år (för dryga 10 år sedan) slogs av tanken att det gör inget om jag dör nu, för jag har redan gjort så mycket nytta i mitt liv. Och det jag främst tänkte på då var alla blivande utbytesstudenter jag peppat och förberett inför sitt år utomlands, alla de studenter jag värdat i Stockholm, alla studenter på Universitetet som jag fått att växa, alla elever på Påhlmans Handelsinstitut som jag peppat och förberett inför arbetslivet. Mitt liv handlar helt enkelt mycket om att stärka andras självkänsla och få dem att inse sina styrkor. Och allt de faktiskt kan åstadkomma. Senast igår sa en 55-åring till mig att jag gett henne råg i ryggen att våga stå upp för sin bedömning i jobbet gentemot sina kollegor och chefer. Inte ett så dumt dagsverke!

Sedan 1999 håller jag mycket utbildningar. Men nu är jag ju förälder också, och lägger mycket energi på att bekräfta och växa mina barn. Och även de andra barn jag stöter på på förskolan och skolan. Utöver detta har jag coachat yngre kollegor, gott om bekanta och flera vänner i att växa i sina yrkesroller, i sina relationer och i sin relation med sig själv. Värsta häftigt!

Och så idag läser jag http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/sjalvmord och tänker på alla människor som inte känner sig sedda, inte känner sig värda något, inte vet hur de ska klara av att leva. Och så tänker jag på alla som gnäller och bittrar och motvallar och är dåliga chefer, kollegor, partner. Antagligen för att de inte gillar sig själva, eller inte har koll på sig själva, eller inte har kraft att förändra det de inte mår så bra av.

Det finns jobb kvar att göra. Inte dags att dö än, helt enkelt.

Vem kan jag vara om 7 år? #crowdsourcing

Ok. Det ska vara bra med sjuårsplaner har jag hört. Och är det något som begränsar mig (och troligen dig och alla andra) så är det min självbild. Därför tänker jag nu crowdsourca möjliga målbilder. Så har jag fler att välja på, och så har jag ett bredare beslutsunderlag inför arbetet med vision och mål.

Var tycker du att jag skulle kunna vara om sju år? Var är jag, vem är jag, vad är jag, hur är jag, år 2018?

Till vänster en av mina nyaste självbilder, tagen av Tobias Björkgren. Jag väljer mellan två bildtexter:

Expressiva. Förnuft och känsla.

och

I'm CEO, bitch!

(Det låter mycket bättre om du har sett Facebookfilmen The Social network ...)

Vill leva efter mitt "ja" #prataomdet

Vadå bli bättre på att säga “nej”. Jag vill inte det. Jag vill bli bättre på att säga “ja”.

Jag vill hitta min lust och leva efter den. När jag är med dig så vill jag enbart lyssna till klangen av mitt JA, min glädje, värmen i magen när det känns rätt och skönt och spännande.

Jag vill inte längre ligga där med ett stort isande NEJ i händerna och fundera på om det är dags att trycka upp det i ansiktet på dig.

Så nu har jag fattat beslutet. Jag släpper nejet, slappnar av i armarna, lägger händerna på din kropp istället och känner hur ditt hjärta bultar. Lyssnar till det din kropp säger, och till det min kropp säger, och ser upp för att möta dina ögon och se vad de säger.

.

Förändringens fyra rum

Här är en modell som jag har fastnat för, för hur människor går igenom en förändring.

Först är man nöjd.

Sedan behövs det plötsligt en förändring. Då börjar man med att förneka det, för det är ju jobbigt. Det kan man göra undermedvetet eller medvetet.

Sedan accepterar man att det behövs en förändring. Då går man in i förvirring: Jag inser att något behöver ändras, men vad och hur och hur ska det bli?

Därpå hittar man inspirationen: Okej, vi kör, framåt!

Och så landar man i nöjd igen när förändringen är gjord. Då har man gått igenom de fyra rummen.

Målet är att smidigt arbeta sig igenom alla rum och landa i nöjd, och tillbringa största delen av sin tid i ett flow, liksom med en fot i vardera inspiration och nöjd.

Några lärdomar jag fått tack vare modellen:

Alla behöver gå igenom alla fyra stadier, men folk är olika lagda och trivs bäst i olika rum. Och det kan ta oerhört olika tid för olika människor att ta sig igenom respektive rum.

Jag är oerhört kort tid i förnekelse, jag gillar utmaningar och förändringar, jag är modig och slänger mig lätt och gärna in i förvirringen. Normalt tar jag mig därpå snabbt upp i inspirationen.

Det rum jag trivs bäst i är inspirationen. Jag är jättedålig på att vara stilla i nöjdrummet. Det känns lite skamligt i mig att vara nöjd. Där känns det som att jag borde jobbat lite mer, jag brukar lätt tänka mer på det som inte blev bra än det som jag faktiskt åstadkom. Att få 1,9 på högskoleprovet, till exempel, var ju mer irriterande än skönt, för min programmering säger åt mig att främst se det där ynka poänget jag INTE fick.

Tack vare modellen kan jag vara lite mer förstående och förlåtande mot andra, som har svårt att kliva över i inspiration.

Och så kan jag hjälpa mig själv mer medvetet att med strategier ta mig ur förvirring och hålla mig kvar i nöjd. Till exempel skriver jag gjort-listor för att se alla de där sakerna jag faktiskt har åstadkommit, som komplement till att göra-listor, som motverkar nöjdkänslan.

.

Vyssan lull

Igår när 4-åringen skulle somna låg jag bredvid. Han slingrade sig tätt intill mig. Jag sjöng, som jag brukar, Sov du lilla videung. Den brukade min farmor alltid sjunga för mig när jag var liten och sov över i det gula lilla rummet med sekretären i teak - som nu står hemma hos Petra och hennes familj sedan farmor sålde radhuset.

Så säger sonen "sen vill jag att du sjunger Ack hur skönt, sen får du sjunga vad du vill".

Så jag sjöng den också, och tänkte på när jag lärde mig den. Det var när vi bodde i nybyggda Enskededalen med takterass, och Saltkråkan gick på teve och Tjorven och Stina sjöng den för lilla Skrållan.

Sedan sjöng jag En väv utav legender, från Toffelhjältarna, och låg och tänkte på när jag sjöng den och Sov, somna in - från Drömplanket - på höskullen på ridlägret när jag var tolv år.

Sonen somnade. Sedan var det dags att lägga dottern. Som vanligt kom en stor fråga: "Mamma, varför är lejon större än vargar, för lejon är ju släkt med katter, och vargar är släkt med hundar, och hundar är ju större än katter." Så jag berättade lite om gener, om arv och miljö. Och så tänkte jag på sångerna, och alla band de representerar, och kände mitt arv med hela kroppen.

.

Fixa vintagestilen på nätet

Vintagemässan var välbesökt. Det var trevligt. Vi hade kul. Vi fyndade! Jag tycker det fanns mycket saker av god kvalitet att sukta efter, klämma på och frossa i.

I denna tid av lycklig identitetskris som jag befinner mig i, var det underbart att prova olika attityder och stämningar. Hålla upp dem framför mig i spegeln, i form av plagg med stark personlighet, starka uttryck och starka färger. Det gäller att fylla garderoben med plagg för alla möjliga kommande humör under de kommande årstidernas växlingar.

Jag kan konstatera av utfallet i påsarna att jag vill vara synlig, unik, välskräddad, sexig och färgrik. Eller nåt sånt.

För dig som inte hann dit i helgen rekommenderar jag fixastilen.nu som har en webbshop med sina grejer. Allt jag klämde på hos dem var i fint skick, av fin kvalitet och karaktärsstarkt. De fick bäst resultat av alla i vår shoppinggrupp: tre av fem gick därifrån med rosa kasse, se bild!

Hemma

Jag vet att jag sa så många gånger till gravida vänner och kontakter, att det inte är någon idé att tänka sig att förlossningen kommer bli på ett visst ställe, på ett visst sätt. Inte nån idé att förvänta sig hur det kommer se ut, gå till, vara. Sin förlossning måste man ha med sig inuti. Det kan bli hemma, i bilen, eller på ett helt annat sjukhus än det man hade tänkt. Så det viktiga är var man är i sitt sinne. Så sa jag till dem. Så smart var jag.

Tänk att det ska vara så svårt att inse att det självklart är sant även för livet i stort.

Hemma, var ligger det nånstans, sjunger Kristinas och Karl Oskars barn, på väg över Atlanten till det nya landet. Wherever I lay my hat, that's my home, sjöng Paul Young i min ungdom. Ditt hem måste vara i dig själv. Spelar ingen roll om någon annan älskar dig, du måste älska dig själv. Learning to love yourself, that is the greatest love of all, som Whitney Houston sjöng.

Fan vad svårt det är. Om jag inte ska drivas av att samla prestationer och nå mål, vad ska jag då drivas av? Om jag inte är viktig för andra, vad ska jag då leva för? Jag som är så bra på att
fundera
och planera
och se vad som kan bli bättre,
hur ska jag klara av
att sluta,
att stanna,
att lyssna,
att känna?

Dessutom är det ju jätteläskigt.

.