Plötsligt är jag ensam ägare till företaget igen. Såhär har mina senaste två år sett ut:
1. Befästa min och sambon Ds gemensamma tillvaro genom att göra vår ekonomi fullständigt gemensam.
2. Starta gemensamt företag med E, knöa ihop allt till gemensam ekonomi och gemensam tillvaro och gemensam riktning.
3. Separera från sambon. Dela upp allt, inklusive barnen, och ekonomin såklart. Flytta isär, sörja, krisa. Förvirring. Återhämtning.
4. Dela företaget. Dela upp allt, inklusive jobben och kunderna, och ekonomin såklart. Flytta isär, sörja, krisa. Förvirring.
Nu väntar jag på återhämtningen. Och sen blir det väl da capo al fine. Eller nåt. Livet är förändring, som sagt.
Vilken separation som var jobbigast? Hm. Svårt att säga. Det jag har lärt mig är att jag inte vill vara ensam.
.
3 kommentarer:
Separationer suger. Det är bara särskilt kompetenta människor som förmår genomföra dem. Som du, tex.
Usch, jag orkar inte ens tänka på hur jobbigt det måste vara bara rent praktiskt. Och sedan det känslomässiga ovanpå det!
Tack för sympati och stöd. Det känns rätt bra nu faktiskt. Optimistiskt. För det tackar jag iofs även Astra och solen. Men jag får ju syn på en massa andra nya människor på det här sättet, både yrkesmässigt och privat :) och jag ÄR ju inte ensam, jag måste bara fnula ut HUR jag vill jobba med andra.
Skicka en kommentar