2017-03-19

Psykologutredning – Socialstyrelsens krav – npf begåvning adhd autism – särbegåvning

En del föräldrar vill inte psykologutreda barnet, för att de är oroliga att barnet felaktigt ska få en diagnos.

Sedan 2013 borde risken ha minskat rejält, för att psykologutredningar ska hamna snett. Då kom nämligen Socialstyrelsens konkreta och tydliga riktlinjer för vad som krävs vid en psykologutredning som skolan tar initiativ till. En av författarna är expert på särbegåvning: Stålnacke, som skrev det centrala avsnittet 1:2 i Skolverkets stödmaterial kring särskilt begåvade elever. Nedan kan du läsa några viktiga utdrag ur dessa riktlinjer. Läs gärna hela texten.

Först vill jag dela med mig av min personliga slutsats, efter åtta års efterforskningar utifrån mina egna barns behov. Sådant som jag önskar att någon hade berättat för mig. Kanske det kan bredda någons bild.

Att så många föräldrar undviker psykologutredning, tycker jag är oerhört sorgligt. Framför allt för att många inte först läser på, om hur utredning och diagnoser fungerar. Därmed har de inte rätt fakta att utgå från, när de bestämmer sig för att undvika utredning. Jag var själv en av dessa personer, alltför länge. Jag trodde att intensiteterna bara var ett personlighetsdrag som hängde ihop med begåvningen, och att skolan kunde lösa allt genom att anpassa utifrån begåvningen och personligheten. Men barnen slutade lära, hamnade utanför och fick ångest, trots anpassningar och positiv skola. Sedan läste jag på. Och nu, flera år för sent, har de äntligen den hjälp de behöver, eftersom de har adhd. OCH hög begåvning. Att prata med de kloka psykologer och psykiatrer vi mött, har hjälpt oss alla. Framför allt barnen själva.

Jag försöker nu här i bloggen att sammanställa information, så att föräldrar kan ta mer underbyggda beslut. Jag kan så klart inte säga vad just du ska göra, men jag vill gärna underlätta för dig att hitta kunskaperna, inför dina beslut. Läs gärna följande, och kommentera gärna när du har läst:

1. Det alla borde veta om adhd
2. Begåvning kontra autism
3. Det som kallas 2e – twice exceptional – att ha både hög begåvning och lärsvårighet/diagnos. Vart 10 begåvat barn har någon svårighet, och ju tidigare du förstår båda bitarna, desto mindre risk för problem. Att ta en psykolog till hjälp kan ge många viktiga verktyg, till både föräldrar och skola.

Vidare, om risker vid psykologutredning. Visst finns det överallt folk som är dåliga på sitt jobb. Men en psykolog har ju ändå ofta utrett kanske hundratals barn, har både erfarenhet och utbildning, och använder beforskade mätinstrument och diagnosmanualer, så jag bedömer risken som låg, att de sätter diagnos när ett barn inte uppfyller kriterierna. Särskilt när du är påläst, och begär tydliga belägg för det de säger. Kanske hittar du ytterligare viktiga tankar här: Tina Wiman reder ut: En diagnos följer inte med hela livet. Tina är särbegåvad och har adhd och barn med autism. Hon är dessutom kemist med stora kunskaper om hur hjärnan fungerar och utvecklas, och föreläsare och författare om anpassningar och lågaffektivt bemötande. Jag skulle vilja hävda att hon är en av landets mest insatta.

Jag oroar mig betydligt mer för att begåvade barn, som HAR rätt till diagnos, INTE får det. För att den höga begåvningen maskerar svårigheterna. Eller för att det inte syns vilken energi det tar att fungera trots svårigheterna.

Säkerligen blir det fel ibland, åt båda hållen. Vid Men egentligen ska det ju inte ens spela någon större roll i relation till skolan, eftersom skolan ska göra pedagogisk kartläggning, och alla anpassningar barnet behöver, oavsett diagnos. En bra skola gör det oavsett diagnos. En dålig skola lyckas kanske inte oavsett?

Men i alla fall. Innan du bestämmer dig. Jämför hur stor risken är, att något blir fel i utredningen, med möjligheten att psykologen kan se och bidra med något som du själv inte vet. Tänker jag.

Också: Jag tror att den största risken att bli felaktigt stämplad finns i skolan, inte hos psykologen. Om lärarna går och tänker att ditt barn har adhd, och därför inte möter barnet rätt, är det väl jättebra om psykologen förklarar för dem att barnet inte uppfyller kriterierna för adhd. Eller?

Och så några fakta jag hade behövt för 8 år sedan:

  • Adhd och autism är syndrom, symtomdiagnoser. Om du uppfyller diagnoskriterierna så gör du. Det går inte att uppfylla kriterierna för adhd "av någon annan anledning än adhd". Det är kriterierna som är diagnosen. Diagnoserna finns för att det har visat sig relevant att urskilja grupperna som uppvisar dessa funktionssätt, och ge dem stöd. 
  • En adhd eller autism som inte bemöts, kan leda till följdproblem, till exempel ångest och utmattning.
  • Var tredje kvinna i Sverige äter antidepressiva någon period i livet. Troligen har många av dem en obehandlad adhd i grunden. De äter alltså fel medicin. Trots att det finns mediciner som hjälper personer med adhd att må och fungera bättre.

Men allt detta ska ju läsas i ljuset av det Socialstyrelsen förtydligar som krav innan en psykologutredning ska göras. Därför, nu över till ...


Socialstyrelsens krav vid psykologutredning i skolan

(blandade utdrag, jag har sorterat om lite)
  • Svårigheter i skolan kan bero på att miljön och aktiviteterna ställer felaktiga krav på det enskilda barnet. 
  • Miljö eller pedagogik bör anpassas så att adekvata krav ställs på barnet och hinder för lärande och utveckling undanröjs. Detta synsätt har stöd i såväl skollagen (2010:800) som Världshälso- organisationens internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). 
  • Om anpassningarna inte ger önskat resultat kan det vara motiverat att utreda individfaktorer hos barnet. 

Målet måste vara att möta det enskilda barnet där det befinner sig kunskapsmässigt och känslomässigt och med väl anpassat stöd bidra till mognad och utveckling.

En psykologisk utredning av barn i skolan måste därför bygga på att den görs för barnets bästa, då de justeringar, insatser och anpassningar som redan gjorts i barnets miljö och aktiviteter inte räckt till. Utredningens syfte är att öka förståelsen för hur just detta specifika barn hindras i sitt lärande och sin utveckling, så att insatser för att undanröja eller minska hinder kan sättas in. I förlängningen är syftet att ge barnet så goda förutsättningar som möjligt för lärande och utveckling, inklusive en god och realistisk självkänsla.

I detta sammanhang kan det vara värt att påtala att syftet med en utredning i skolan aldrig kan vara att sätta en neuropsykiatrisk diagnos. Även om ett barn uppfyller kriterierna för en viss diagnos, så måste utredningen syfta till att ge sådan information att hinder för inlärning och utveckling kan undanröjas. En diagnos ger inte per automatik någon vägledning för lämpliga åtgärder för det specifika barnet.

En utredning av ett barn görs alltid i en kontext, och ju mer insatt psykologen är i hur det ser ut kring barnet, desto mer kan psykologen bidra till att barnets behov tillgodoses på ett bättre sätt. Även om en psykologtestning av de flesta barn upplevs som något positivt innebär den också ett visst intrång och ska inte göras utan att man har goda skäl att anta att det verkligen kommer att gagna barnet. Som utredare är psykologen därmed ansvarig för att säkerställa att barnperspektivet är överordnat, vilket kan innebära att man avstår från utredning om det finns misstanke om att det främst rör sig om brister i omgivningen. Det är lättare att göra barn till bärare för brister i pedagogik, ledarskap, gruppdynamik eller organisation än att se till dessa brister. Det måste vara tydligt att utredningen ska vara barnet till gagn och att resultatet leder till åtgärder som är till stöd för barnet. 

En pedagogisk kartläggning ska alltid föregå en psykologutredning. 

Den pedagogiska kartläggningen ska vara färdigställd och det ska finnas ett uttalat mål med psykologtestningen innan denna påbörjas. Om en pedagogisk kartläggning eller kunskap om andra faktorer som påverkar barnets lärande ger tillräcklig information för att bättre förstå förutsättningarna för barnet, bör dessa följas upp, antingen som ett första steg eller under tiden som själva psykologutredningen planeras.

Om barnets situation är sådan att det inte kan uteslutas att svårigheterna till stor del kan hänföras till dessa yttre faktorer, som förutom skolorganisatoriska eller pedagogiska kan vara t ex händelser eller förhållanden i familjen, relationer till jämnåriga eller mobbning, bör man låta en psykologutredning bero tillsvidare.

En utredning där psykologen bedömer att barnet inte kommer till sin rätt kan behöva kompletteras eller göras om vid ett senare tillfälle. Resultat som inte är tillförlitliga ska inte användas.





Att tolka, utvärdera och uttrycka resultatet av en utredning är ett större arbete än vad man på förhand anar. Den sammanlagda informationen av rimliga och sannolika slutsatser ska uttryckas på ett sätt som leder till en fördjupad förståelse för barnet.

Föräldrar och barn behöver känna igen sig i den beskrivning som utlåtandet förmedlar.

Utredningens omfattning och innehåll anpassas efter barnet och frågeställningen. Psykologen ansvarar för att välja metoder som svarar mot utredningens syfte, det enskilda barnet samt yttre omständigheter. Samtal med föräldrar och med barnet och observation i skolmiljön är viktiga delar av psykologutredningen.

Även om många utredningar kan utmynna i en neuropsykiatrisk diagnos (t.ex. adhd med eller utan överaktivitet, autismspektrumstörning och språkstörning) så säger en diagnos i sig inte nödvändigtvis något om vilket stöd som det enskilda barnet är i behov av, i alla fall inte i skolmiljön. Det är många som inte uppfyller kriterierna för en diagnos men likafullt uppvisar svårigheter av sådan art och grad att stödinsatser krävs. Målet med en utredning måste därför vara en kartläggning av hur barnet fungerar, vilka svårigheter det har, när dessa blir till problem, samt vilka styrkor och resurser som finns hos barnet. Utifrån denna kartläggning kan stöd utformas.

Att ensidigt utgå från att ”problemet” ligger hos barnet är ett för snävt perspektiv. Det är helt nödvändigt att också ta hänsyn till hur miljön, i skolan såväl som i hemmet, kring barnet ser ut. Inlärning kräver en upplevelse av trygghet och ett tillräckligt mått av ro.

Att enbart se till individfaktorer och hänvisa svårigheter till det enskilda barnet är varken rättvisande eller i längden gynnsamt. Åtgärder som syftar till att förbättra miljön, eller till anpassning av aktiviteter, kan vara tillräckligt för att undanröja hinder för lärande och utveckling.
Om man ska göra en individuell utredning av barnet ska det bygga på ett gemensamt ställningstagande, tillsammans med föräldrar och barn.

En utredning ska, med få undantag, initieras i samförstånd med vårdnadshavare. Rektor beslutar om utredning och är även ansvarig för att barnet får det stöd som utredningen visat att det behöver. Syftet med en utredning i skolan är inte att ställa en medicinsk eller (neuro-)psykiatrisk diagnos, och en formell diagnos får inte vara en förutsättning för att barnet ska få tillgång till det stöd det behöver. Det finns heller inget stöd i skollagen för att kräva diagnos för att barnet ska ha rätt till anpassning och stöd.




Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter kan ha många orsaker. Vad som ligger till grund för svårigheterna är viktigt att förstå för att kunna vidta lämpliga åtgärder.

Då ett barn är i behov av särskild uppmärksamhet och stöd är det lätt hänt att vuxna ser det som att hela problemet beror på barnets inneboende svårigheter. Med hänvisning till barnets svårigheter riskerar förväntningarna på barnets möjlighet att utvecklas att sättas på en nivå som ligger under barnets faktiska potential. Barnets svårigheter kan också minska de egna ansträngningarna. I komplexa klassrumsmiljöer, som ställer höga krav på barnets egen förmåga att skapa struktur, riskerar också fler barn att falla utanför normen. Barn som lär sig långsammare eller annorlunda, som är lättdistraherade, har svårigheter att komma igång eller att planera sitt eget arbete kan framstå som problematiska.

Ju tidigare en svårighet upptäcks desto större är sannolikheten att man lyckas undanröja eller mildra de negativa effekterna på inlärning och personlig utveckling. I skolåldern är självupplevd kompetens i skolan en viktig aspekt av självkänsla och psykiskt välmående (Kungliga Vetenskapsakademien, 2010; Socialstyrelsen, 2010a). Barn som misslyckas eller ständigt upplever att de inte lever upp till förväntningar och krav ligger i riskgruppen för att utveckla psykisk ohälsa.

Det bör också påpekas att även väldigt höga resultat på WISC kan indikera att åtgärder behöver sättas in. Särbegåvade barn kan rikta sin frustration och understimulans till aktiviteter eller beteenden som kan misstolkas som koncentrations- eller sociala svårigheter. Även dessa barn riskerar att lägga skulden på sig själva och hindras i sin såväl intellektuella som psykosociala utveckling.




I samband med en psykologutredning framkommer mycket information om hur barnet bäst tar till sig information och om barnets inlärningstempo. Ofta kan ganska små justeringar av barnets lärandemiljö göra stor skillnad för barnet.

Även om det är viktigt att kunna fungera i grupp, behöver denna förmåga, precis som alla andra förmågor, byggas upp stegvis och med tydlig modellinlärning. Att lämna barn som inte automatiskt tillägnat sig denna förmåga utan vägledning är att utsätta dem för överkrav och risk för misslyckande. Som tidigare påpekats måste utgångspunkten vara den där barnet befinner sig utvecklingsmässigt, inte där vi tycker att det ”borde” befinna sig. Barn som har svårt att interagera med en jämnårig kan behöva ett hjälp-jag i form av en förstående vuxen. Även barn som är allmänt lättdistraherade kan uppvisa extra stora svårigheter vid grupparbeten och mer ostrukturerade uppgifter, vilket kan innebära ett onödigt hinder för lärande.

Barn som har svårt att skriva längre texter på grund av mödosam eller icke-automatiserad handskrift kan få skriva på dator, rita (eller klistra bilder) för att träna på att skapa en sammanhängande berättelse. Muntliga förhör kan också vara på sin plats. Vissa barn vill tänka själva först, andra behöver hjälp att komma igång och ytterligare andra kan ”prata sig fram” till förståelse.




En psykolog som utreder i skolan ska besitta erforderlig kompetens i att
  • identifiera barnets behov och anlägga ett barnperspektiv 
  • sätta utredningen i sitt sammanhang 
  • tillämpa psykologiska och psykometriska kunskaper 
  • tolka och kommunicera utredningens resultat 
  • tillsammans med pedagoger överföra resultatet till praktiska åtgärder.
Har barnet en bakgrund som tydligt avviker från psykologens samlade erfarenhet och metodik, måste utredningen ha en extra försiktig och prövande inriktning och leda till förslag snarare än diagnostiska slutsatser.



* * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Nu kanske du vill läsa mer om pedagogisk kartläggning?


I ett annat inlägg har jag publicerat utdrag om vad Socialstyrelsen kräver av den pedagogiska kartläggning som ska vara klar innan psykologutredning får påbörjas – det kommer alltså också ur samma text som utdragen ovan.

Någon sa något om att man kanske inte får körkort om man har en diagnos. Minst 90 procent får tillstånd, enligt chefläkaren på Transportstyrelsen, men det handlar ju om förmågan, inte diagnos. Läs Attentions och Trafikverkets information om att ta körkort om du har autism, adhd eller liknande.

2 kommentarer:

Magnus Olofsson sa...

Tack för din text om psykologutredningar - klokt och läsvärt som så ofta på din blogg. Jag har bara ett förslag på tillägg.

Som du skriver ska föräldrarna "känna igen sitt barn" i resultatet av utredningen. Om man INTE känner igen sitt barn i beskrivningen har föräldrarna rätt att förvägra skolan att ta del av utredningens resultat. Det må vara rektorn som tar beslut om utredningen men det är föräldrarna som bestämmer över den; det är ju deras barn det gäller. Därför ska man som förälder stå på sig och kräva att få ta del av utredningens resultat INNAN skolan får det. Får man förslag på att utredningen ska presenteras vid ett möte där skolans personal deltar ska man alltså påpeka att det inte är i linje med Socialstyrelsens riktlinjer och vägra det upplägget.

Vi har själva varit med om detta: krävt separat möte med psykologen, fått ta del av den skriftliga utredningen innan skolan får den och - efter att ha läst igenom resultatet och inte "känt igen vårt barn" - förbjudit psykologen att låta skolan ta del av resultatet. Visst blev det lite rabalder, men när vi räknade upp alla avvikelser som skolan och psykologen hade gjort i förhållande till Socialstyrelsens riktlinjer så hamnade skammen på rätt ställe. Senare valde vi att byta skola.

Jag håller med dig om att man inte ska vara rädd för att låta sitt barn genomgå psykologutredning, men man bör läsa på vad som gäller och ta vara på den rätt man har. Vice versa: bedömer man att en psykologutredning skulle vara till stöd för sitt barns skolgång men skolan vägrar utföra den (och kanske även föregående pedagogisk kartläggning) kan man överväga att själva bekosta en utredning. Är man t ex övertygad om att barnet är särbegåvat förvissar man sig förslagsvis om att psykologen är införstådd med detta begrepp och hur särbegåvade barn kan reagera vid de tester som genomförs.

M v h
Magnus Olofsson

Anna Hass sa...

Hej Magnus, jag håller med om allt. Tack för förtydliganden.