Sociala medier. Vi behöver dem. Det ligger i vår natur.

När jag var typ 15 år kunde jag sitta i timmar i telefon med min kompis M, helt utan att prata med varann. Vi var tysta och lyssnade samtidigt på Radio Sydost, som sände en bandad slinga med bra musik och lite prat av några unga killar. (Ibland spelade vi själva in musiken på kassett. Piracy!) Vi behövde uppenbarligen en kanal där vi nästan inte kommunicerade med varandra, bara delade samma upplevelse med kanalen öppen. Ibland kommenterade vi låtarna och det killarna sa. Och sen satt vi tysta och lyssnade igen. Fem år senare var det Bandit Radio som gällde, dit kunde man faxa och önska låtar. Och så gick jag och L på deras halloweenfester och hängde med programledarna. Interaktivt som bara den. Nu sedan 24 hour business camp finns en backchannel till radio, Radioboxen, på webben. Wow.

Way back when startade jag också en klubb för de som gillade connemaraponnyer, för att jag ville ha kontakt och kunna kommunicera med andra med samma intresse. Det var inte direkt lika lätt som att starta en Facebookgrupp ... det jag gjorde var att läsa igenom flera årgångar av Min Häst och Penny, och skriva brev till alla som skickat in notiser och bilder på connemaror. Jag fick väl ihop ungefär 25 personer. Folk skrev egna inlägg och skickade bilder till tidningen som jag satte ihop. Tidningen lästes även av några av de vuxna som satt i Svenska connemarasällskapet, där jag aldrig känt mig riktigt hemma. Efter ett tag blev vi utnämnda till ungdomssektion i sällskapet, och deras tidning slogs ihop med vår. Inte så dumt, med tanke på att connemaran främst är en ras som ungdomar rider.

Sedan dess har de sociala medierna utvecklats en del, om man säger. Och det är här det frodas som jag gillar allra bäst med nätet: att man delar med sig av det man kan och har.

Mina framsteg på webben beskriver jag nedan i den kronologiska konstformen:

1995 fick jag min Hotmailadress. Jag var tidig nog att få mitt för- och efternamn som adress; det säger kanske något. Jag har för mig att de hade typ 200 000 användare när jag och min kompis E klev på. Syftet för oss var att komma bort från väntandet på pappersbrev och få en smidigare syberkontakt med de brevvänner och andra kontakter vi hade utomlands, främst i USA. I köttrymden var vi med och organiserade ett utbytesprogram med ett amerikanskt universitet, och universiteten har ju varit tidiga på webben, så det var flera därifrån som vi mejlade med. E och jag satt i den lilla datasalen på Stockholms universitet, som hade typ 10 Macar, och knappade till sent på kvällarna.

1997 hängde jag på Thorn tree, Lonely planets webbforum. Alla var glada och trevliga backpackertyper. Jag gjorde också inlägg och erbjöd tips om Stockholm och Sverige. Ett par av kontakterna besökte Stockholm och bodde hos mig senare, bland annat en amerikansk tjej som cyklade runt hela Europa och en dag bara stod utanför mitt hus, och en kille från Sydney som bodde hos mig några dagar och som jag sedan bodde gratis hos när jag drog till Australien år 2000.

2003 påbörjade jag min ”karriär” på Familjeliv.se. Först hoppade jag runt i forumet och la mig i diskussioner. Samtidigt som jag hängde där för att söka svar på frågor om graviditet och barn, utvecklade jag en politisk agenda: att propagera för jämställdhet. Jag skrev en lång argumenterande text på min presentationssida och länkade till lästips och hjälpmedel kring jämställdhet i vardagen och familjelivet samt genusarbete i förskolan. När Familjeliv släppte en wiki gjorde jag också ett kort gästspel där.

Till slut tog det sociala helt överhanden. Efter ett tag var vi ett gäng med liknande värderingar som skapade en egen tråd och började ses IRL (som det fortfarande hette då :). Några år gjorde vi en gemensam insats på internationella kvinnodagen och startade en hel drös diskussionstrådar med feministisk ambition, där vi sedan hjälptes åt att bemöta motargument. Feministgänget flyttade till en stängd mejllista, vi ses regelbundet AFK, och nu är jag oerhört sällan inne på Familjeliv.

1999 typ hängde jag på karriärsnätverket Shortcut.nu ett tag när det var rätt nytt. För mig var det ett led i företagandet, att nätverka och berätta för så många som möjligt vad jag kan bidra med. Samt såklart lära mig av andra, för jag var nyföretagare och ung och kvinna, och hittade en hel del som stärkte mig i min roll. Jag gick på mingel och föreläsningar och gick med i grupper som Kvinnor och karriär, som ordnade bruncher där jag träffade människor som jag klickade med. Andra som gillade webbens möjligheter, som behövde och gillade att nätverka. Nu flera år senare stöter jag på dessa människor igen ibland. Vi är en sort, helt enkelt, tror jag. Och hela Shortcutupplevelsen var ett mycket gott exempel på att länkar på nätet leder till möten och länkar i verkligheten.

2007 kom jag på att jag kunde ha Facebook till något. Självklart gick jag igenom de tre stadierna: Först kolla gamla ex och klasskamrater. Sedan surfa runt och gå med i grupper och lägga till alla roliga applikationer, typ akvarium som vänner kunde köpa fiskar till, en världskarta med ställena jag varit på, visualiserade mitt nätverk i ett färgglatt hjul och så la jag in min favorit-lol-katt. Slutligen rensade jag med lie bland apparna för att bara behålla ett par älsklingar, samt börja prata med folk och hålla koll på vad de har för sig. Nu är Facebook mitt fikarum, min anslagstavla, min telefon, mitt sätt att upprätthålla mina vänskaper när barnen och jobbet och min geografiska befintlighet gör att det är svårt att hinna ringas och ses.

Lol-katterna ledde mig till Failblog och kommentarerna där. Jag gillar stämningen där, och jag gillar den höga nivån, språklekarna, strävan efter att ge snabba smarta kommentarer. Det är också roligt att se i xkcd att en grej från Failblog fått mycket större spridning (en som skrev fel i ett klotter skrev ”you accidenty your ...” vilket många nu använder i kommentarerna, som ett ”in group-uttryck” :) (Det är extra roligt att xkcd-skribenten stavar ”fel” när han använder uttrycket, och att lilla jag är tillräckligt mycket ”Failblog in group” för att veta det :)

2009, slutligen, kastade jag mig in i twittersurret och bloggosfären. Vilken fantastisk företeelse! Här ses vi och delar med oss av bra grejor.

Hur ser din historia ut?
.