Hemma

Jag vet att jag sa så många gånger till gravida vänner och kontakter, att det inte är någon idé att tänka sig att förlossningen kommer bli på ett visst ställe, på ett visst sätt. Inte nån idé att förvänta sig hur det kommer se ut, gå till, vara. Sin förlossning måste man ha med sig inuti. Det kan bli hemma, i bilen, eller på ett helt annat sjukhus än det man hade tänkt. Så det viktiga är var man är i sitt sinne. Så sa jag till dem. Så smart var jag.

Tänk att det ska vara så svårt att inse att det självklart är sant även för livet i stort.

Hemma, var ligger det nånstans, sjunger Kristinas och Karl Oskars barn, på väg över Atlanten till det nya landet. Wherever I lay my hat, that's my home, sjöng Paul Young i min ungdom. Ditt hem måste vara i dig själv. Spelar ingen roll om någon annan älskar dig, du måste älska dig själv. Learning to love yourself, that is the greatest love of all, som Whitney Houston sjöng.

Fan vad svårt det är. Om jag inte ska drivas av att samla prestationer och nå mål, vad ska jag då drivas av? Om jag inte är viktig för andra, vad ska jag då leva för? Jag som är så bra på att
fundera
och planera
och se vad som kan bli bättre,
hur ska jag klara av
att sluta,
att stanna,
att lyssna,
att känna?

Dessutom är det ju jätteläskigt.

.