Här är en modell som jag har fastnat för, för hur människor går igenom en förändring.
Först är man nöjd.
Sedan behövs det plötsligt en förändring. Då börjar man med att förneka det, för det är ju jobbigt. Det kan man göra undermedvetet eller medvetet.
Sedan accepterar man att det behövs en förändring. Då går man in i förvirring: Jag inser att något behöver ändras, men vad och hur och hur ska det bli?
Därpå hittar man inspirationen: Okej, vi kör, framåt!
Och så landar man i nöjd igen när förändringen är gjord. Då har man gått igenom de fyra rummen.
Målet är att smidigt arbeta sig igenom alla rum och landa i nöjd, och tillbringa största delen av sin tid i ett flow, liksom med en fot i vardera inspiration och nöjd.
Några lärdomar jag fått tack vare modellen:
Alla behöver gå igenom alla fyra stadier, men folk är olika lagda och trivs bäst i olika rum. Och det kan ta oerhört olika tid för olika människor att ta sig igenom respektive rum.
Jag är oerhört kort tid i förnekelse, jag gillar utmaningar och förändringar, jag är modig och slänger mig lätt och gärna in i förvirringen. Normalt tar jag mig därpå snabbt upp i inspirationen.
Det rum jag trivs bäst i är inspirationen. Jag är jättedålig på att vara stilla i nöjdrummet. Det känns lite skamligt i mig att vara nöjd. Där känns det som att jag borde jobbat lite mer, jag brukar lätt tänka mer på det som inte blev bra än det som jag faktiskt åstadkom. Att få 1,9 på högskoleprovet, till exempel, var ju mer irriterande än skönt, för min programmering säger åt mig att främst se det där ynka poänget jag INTE fick.
Tack vare modellen kan jag vara lite mer förstående och förlåtande mot andra, som har svårt att kliva över i inspiration.
Och så kan jag hjälpa mig själv mer medvetet att med strategier ta mig ur förvirring och hålla mig kvar i nöjd. Till exempel skriver jag gjort-listor för att se alla de där sakerna jag faktiskt har åstadkommit, som komplement till att göra-listor, som motverkar nöjdkänslan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar