Igår när 4-åringen skulle somna låg jag bredvid. Han slingrade sig tätt intill mig. Jag sjöng, som jag brukar, Sov du lilla videung. Den brukade min farmor alltid sjunga för mig när jag var liten och sov över i det gula lilla rummet med sekretären i teak - som nu står hemma hos Petra och hennes familj sedan farmor sålde radhuset.
Så säger sonen "sen vill jag att du sjunger Ack hur skönt, sen får du sjunga vad du vill".
Så jag sjöng den också, och tänkte på när jag lärde mig den. Det var när vi bodde i nybyggda Enskededalen med takterass, och Saltkråkan gick på teve och Tjorven och Stina sjöng den för lilla Skrållan.
Sedan sjöng jag En väv utav legender, från Toffelhjältarna, och låg och tänkte på när jag sjöng den och Sov, somna in - från Drömplanket - på höskullen på ridlägret när jag var tolv år.
Sonen somnade. Sedan var det dags att lägga dottern. Som vanligt kom en stor fråga: "Mamma, varför är lejon större än vargar, för lejon är ju släkt med katter, och vargar är släkt med hundar, och hundar är ju större än katter." Så jag berättade lite om gener, om arv och miljö. Och så tänkte jag på sångerna, och alla band de representerar, och kände mitt arv med hela kroppen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar