Men om man har lätt för sig har man väl det lätt i skolan?
Många av de särskilt begåvade barnen lär sig lektionens poäng på 5 minuter, och förväntas sedan sitta och vänta in de andra i 55 minuter. Det förväntas de alltså göra, 7 år gamla, sitta stilla och tysta, utan att ha något att lyssna på eller göra, i 55 minuter i sträck, varje timme. Är det konstigt om vissa inte lyckas med det?Hur mår du själv som vuxen, om du måste sitta still och tyst och vänta i 55 minuter i taget, varje dag i flera år?
Om du har ett jobb där du ska bygga ett hus av tegelstenar, men bara får lägga dit en sten i timmen? Och om du blir klar fortare, är det enda alternativ du får, att ta bort stenen och lägga dit den igen, några gånger till?
Om du ska läsa en bok, men bara får läsa en sida i timmen?
Skulle du bli frusterad? Rastlös? Hur skulle du känna inför chefen, som vägrar låta dig läsa nästa sida? Om du dessutom har längtat i flera år efter att få läsa den här boken, och nästa, och nästa?
Men de måste lära sig att allt inte kan anpassas till dem. De måste träna på att vänta på sin tur.
Jag håller med om att alla barn behöver träna sig att ha tålamod och vänta på sin tur. Så låt oss se lite närmare på det. Grundskolans 9 år ska innehålla 6 665 timmar lärarledd undervisning, gymnasieskolans treåriga program 2 500 poäng = timmar. Totalt 9 165 timmar. (Källa SCB.)Hur många timmar i veckan är det rimligt att de begåvade eleverna ska sitta still och tyst och vänta, utan något att göra?
Är det lagom som det är, kanske 4 timmar om dagen, alltså 20 timmar i veckan, i 12 år? Är det lagom om vi har fem procent av barnen i skolan som förväntas sitta still och vänta i 600 timmar om året – totalt 7 200 timmar under skolgången?
Kanske tänker du att det är extremfallet. Så säg att de bara väntar en kvart per lektion, då blir det 6 timmar i veckan, 190 timmar om året – totalt nästan 2 300 timmar.
Det här är alltså barn som har längtat efter att få börja skolan och börja lära sig saker. De löper i stället risk att aldrig i hela sitt liv få undervisning på sin nivå.
Vore det inte bättre för alla, om de får jobba vidare i sin egen takt under dessa timmar?
Varför ska vi ge de här barnen resurser och satsa på dem?
För att de ska kunna må bra. För att de ska få samma rätt som alla andra barn att lära sig saker i skolan. För att många barn får ångest, till och med självmordstankar, av att sitta timme ut och timme in och känna sig fel, hållas tillbaka, få skäll när de inte står ut i tysthet. Dessutom för att dessa barn har fantastiska förmågor och skulle kunna bidra med underbara saker till vårt samhälle, vilket också ger de bästa förutsättningarna för att de ska kunna må bra i sina liv.De här barnen har förmåga att tänka om riktigt abstrakta saker. De kan koppla ihop saker från olika ämnen och tänka helt nytt. De mår som bäst när de får spänna sina mentala muskler och verkligen jobba hårt på en komplex uppgift. Ska inte de också få den möjligheten i skolan? Det kan ju dessutom leda till en massa bra utveckling för hela samhället, om dessa individer stöttas att komma så långt de kan, kanske uppfinna nya viktiga saker.
Det är väl hela syftet med skolan, och med att se till att alla barn klarar sig genom skolan – att ge dem förutsättningarna till att må bra och få ett bra liv, möjlighet till arbete och möjlighet att bidra i samhället, helst med något som de upplever är meningsfullt.
Att ta tillvara och ge utrymme för dessa elevers förmågor och potential är det bästa för dem själva, och det bästa för samhället. Att hindra dem i deras utveckling är dåligt, både för dem själva och för samhället. Inte minst för de barn i klassen som har svårigheter, eftersom de begåvade barnen riskerar att bli störande och ta fokus, om de inte får det stöd och den stimulans de behöver.
Barn ska klara av att sitta still.
Hur ska vi träna dem i det då? Om de försöker sitta still, men inte lyckas, blir de bättre om de får skäll? Skulle det kunna vara en bättre lösning att hålla dem intresserade och stimulerade av den undervisning som pågår?Hur gör man på en arbetsplats om en medarbetare misslyckas med något? Vad fungerar bäst i längden för att få en medarbetare att prestera bättre – skäll och skuldbeläggande i form av "du är ett problem", eller stöttning?
Det är väl alltid pedagogernas ansvar att ge barnen uppgifter de kan lyckas med, och stöd att lyckas – både kunskapskrav och sociala krav?
Vi kräver inte att 7-åringarna ska klara av att hoppa 1,5 meter i höjdhopp, för det är för svårt när man är så liten. Varför ska vi då kräva att de ska kunna sitta still och tyst under en halvtimmes genomgång av något de redan kan? Det är också för svårt för många.
Alla barn är olika. Skolan behöver möta varje barn där barnet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar