De vuxna i skolan måste ta ansvaret för att barn slipper kränkningar. Och de får inte själva kränka ett barn för att skydda ett annat.
– Sverige har världens bästa skollag för att den placerar ansvaret så tydligt hos de vuxna. Utom kapitel 5, som handlar om disciplinära åtgärder, där ansvaret läggs på barnet, säger Bo Hejlskov, psykolog.
Han är kritisk till att många skolor har tolkat kapitel 5 som att det är så här man handskas med beteendeproblem. Det underminerar den pedagogiska alliansen mellan lärare och elev, som är grunden för lärandet.
Problemet är när vuxna tycker att de har en ursäkt att kränka barn. Genom att förödmjuka, hålla fast eller släpa iväg en elev som beter sig dåligt. Eller säga till någon att ”nu får du gå ut för det här fungerar inte längre”. Då lägger skolan över ansvaret på individer för det som skolan får betalt för att göra, anser han.
– Den som tar ansvar kan påverka. Den som inte har ansvar blir maktlös.
Bo Hejlskov menar att beteendeproblem uppstår i situationer där vi har för höga förväntningar på barnens förmåga. Om någon beter sig illa måste vi titta på vad som gör att det händer.
– Grundskolan har funnits sedan 1848. I alla år har vi haft konflikter på långrasten mellan minst två elever på varenda skola. Varje dag. Utan att fundera på om det är fel på rasten. Ingen annanstans i samhället släpper vi ut 500 människor i 20 minuter utan en plan.
Slutsatsen är att rasten ställer för höga förväntningar på barnens sociala förmåga. Impulskontroll och förmåga att sitta still är andra kognitiva förmågor som inte alla besitter lika bra. Men skolan är utformad som om alla barn har samma förmågor.
Samarbete ger framgång
För att alla barn ska kunna vara i skolan och ta del av undervisningen krävs en kraftfull individualisering, menar Bo Hejlskov. Metoder som bygger på att få barnen att samarbeta ger goda resultat på både betende och inlärning.Bo Hejlskov har många tankar om vad som behöver förändras. Lärarkåren måste ändra synen på yrket och sitt arbetssätt. Uppdraget handlar om att få skolan att fungera och skapa en bra dag för barnen.
Rasten är ingen paus utan något som barnen behöver för att kunna lära sig. Läraren ska vara närvarande i barnens liv, vara den viktiga vuxna hela tiden.
– Om du är med barnen på rasten också bygger du ett pedagogiskt kapital som du kan ta ut under lektionerna. Det är ett helt annat sätt att tänka skola.
Barn måste få möjlighet att skapa bärande vuxenrelationer i skolan. Det är ett viktigt led i deras frigörelse från hemmet, anser Bo Hejlskov. I takt med att barnen blir äldre får de i stället fler lärare men saknar ofta en nära relation till någon vuxen.
Lärarna behöver också få verktyg för att hantera svåra situationer där elever är inblandade utan att kränka.
– Vi får faktiskt inte använda våld eller kränka barns rättigheter om det inte handlar om livsfara.
De flesta barn klarar att vuxna går över gränsen någon gång. De kommer att klara sig bra i livet ändå.
Men barn med särskilda behov har svårt att förutsäga framtiden, därför är ett förutsägbart beteende viktigt.
– Problemet är att de här metoderna används precis på de barn som tål dem sämst, säger Bo Hejlskov. Vi är inte lika försiktiga med barn som är lite ”tilltufsade”. Då tillåter vi mer.
På Bo Hejlskovs webbplats kan du läsa mer om att bemöta problemskapande beteende på rätt sätt, och att fasthållning är olagligt.
Tillägg: Samtidigt som jag satt och skrev ihop mina två inlägg om kränkningar, bloggade Petra Krantz Lindgren på En annan du om lite samma sak, angående Morgans mission. Läs!
Tillägg: Samtidigt som jag satt och skrev ihop mina två inlägg om kränkningar, bloggade Petra Krantz Lindgren på En annan du om lite samma sak, angående Morgans mission. Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar