De emigrerade för att barnen skulle få gå i en skola för begåvade:

Följande skriver en förälder som har emigrerat för att barnen skulle få gå i en särskild skola för högt begåvade barn: 

"Att vara på en skola som är anpassad till högbegåvade barn är en sådan befrielse! Vill bara säga det till de som inte tror på den lösningen med specialskolor.

Våra barn har gått på en specialskola i två månader nu. Vi har emigrerat. Ett stort beslut. En hård omställning särskilt för det ena barnet, paradoxalt nog det barnet som farit mest illa i det svenska skolsystemet. 

Trots att våra barn inte kan språket så är de helt i hamn med att de är förstådda för vilka de är. De är trygga. Alla barn är testat högbegåvade, de vuxna här lär också vara högbegåvade. Det ger en karta av kommunikation som vi känner oss hemma med. 

Plötsligt är det inte vi som vet bäst för våra barn i skolan, vi behöver inte kämpa för deras rättigheter. Pedagoger som vet vad de gör. Som ser. Som är öppna för dialog. 

Barnen finner en gemenskap, kan läsa av, blir respekterade. Utan att ännu kunna språket. Den tysta gemenskapen, de sociala koderna, det sociala språket. Så viktigt i det svenska systemet som anpassat det sociala språket efter en norm som ligger i mittenfåran utan att förstå att koder flexar. 

Här på en skola anpassad för våra barn får barnen gemenskap som en grundstomme istället för utanförskap. De lär sig att förstå att det finns olika koder och att respektera det faktum att de själva är högt begåvade och hur det ter sig inför omvärlden och vad det kan bära med sig. I det svenska jämställdhetssystemet ska alla få vara sig själva men ingen får sticka ut. 

Jag citerar tioåringen: "Sverige är lite tjurigt. Alla ska vara bra men ingen får vara bättre än någon annan. Det är kontraproduktivt."

Så pepp till de som nu sitter på poster och kan bestämma över framtida skolformer i Sverige: acceptera de högt begåvade barnen och ge dem en egen skolform!

Jag tror att barn med iq upp till kanske 140 kan klara sig med att bli uppflyttade och få anpassade uppgifter. Men redan där är de så pass annorlunda att de har svårt att passa in. För att kunna utvecklas socialt och må bra, behöver de få träffa andra som fungerar som de själva. Och de barn som har ännu snabbare hjärnor, är ännu mer annorlunda, har ännu större behov av att få träffa och arbeta med jämbördiga. Det är framför allt dessa barn, under 1 procent, som behöver en särskild skolform.