Eva Pettersson studerar i sin licentiatuppsats barn som har begåvning i matematik. Hon berättar om ett tänkvärt barn."I inledningen till denna avhandling beskrev jag Axel, en då sexårig pojke och hans fröken i förskoleklassen samt den skola som Axel tillhör. Jag beskrev där hur skolledningen tillsammans med föräldrarna hade gjort ett försök att flytta upp Axel till årskurs två under matematiklektionerna.
Axel själv såg dock inte detta som mer stimulerade än undervisningen i förskoleklassen. Han fick fortfarande bara använda addition och subtraktion trots att hans matematiska kunskaper omfattande alla fyra räknesätten och mer därtill.
Efter några besök hos Axel och i diskussioner med hans föräldrar och lärare kom vi gemensamt fram till ett nytt förslag.
Förslaget innebar att Axel skulle få en egen mentor, en gymnasielärare som fanns på ortens gymnasieskola och som hade stort intresse för elevers lärande. Mentorn skulle träffa Axel en gång i veckan och Axel skulle då få möjlighet att diskutera områden i matematiken som intresserade honom och som det inte fanns utrymme för i den ordinarie undervisningen.
Nu var frågan bara om skolledningen, rektorn, skulle acceptera detta förslag. Rektorn visade sig vara mycket positiv till förslaget och Axel och hans föräldrar var förväntansfulla. Vid de första träffarna med mentorn fanns jag med, dels för att övergången från mig till honom skulle ske så mjukt som möjligt, dels för att jag ville se hur relationen dem emellan fungerade. Axel trivdes med sin ”extralärare” som han kunde ställa alla sina frågor till och som han kunde utmana i olika frågesporter. Dessa handlade inte bara om matematik utan kunde även röra t.ex. latinska namn på fåglar.
Nu har det gått snart ett år sedan mentorn och Axel inledde sina träffar och lösningen vi föreslog har fungerat mycket bra. Axel har fått utlopp för sina funderingar och svar på sina frågor. Detta beskriver ett fall, av säkerligen många per år i Sverige, där lärare och skola ställs inför utmaningen att ta hand om en elev som redan behärskar många av de i kursplanen uppsatta målen. I detta fall befann sig Axel på en helt annan nivå än sina klasskamrater i de flesta ämnen men det var framförallt i matematik som lärare hade svårt att stimulera honom och där hans frågor blev obesvarade.
Som beskrivits ovan var det självklart för rektorn på Axels skola att de skulle stödja honom på bästa sätt och att det måste till resurser för detta. Dessa beslut är inte lika självklara på alla skolor. I Saras fall hade hon under årskurs åtta kommit fram till slutet på grundskolans kursplan och funderade på fortsättningen. Även här uppstod en diskussion mellan föräldrar, lärare och skolledning om hur man bäst skulle kunna stödja Sara. Här fanns ett förslag från läraren att Sara kunde få en timme extra i veckan där läraren hjälpte henne med gymnasiekursen.
Men här menade skolledningen att resurserna inte fanns för sådant stöd. Istället beskrev de två möjligheter som de ansåg vara de traditionella. Antingen kunde Sara skriva de nationella proven för årskurs nio under våren i årskurs åtta, eftersom hon ansågs färdig med kursen, men då hade skolan inget ansvar för hennes fortsatta gymnasiestudier i matematik, eller så kunde hon få extrauppgifter av läraren, Anne, under de ordinarie lektionerna i årskurs åtta och nio. Läraren skulle då kunna hjälpa Sara med dessa uppgifter inom ramen för den vanliga verksamheten.
Det hela slutade med att Sara skrev det nationella provet under våren i årskurs åtta, som hon klarade på bästa möjliga sätt. Sara började sedan på gymnasiekursen. Hon var med på lektionerna och jobbade självständigt men hon fick även extra hjälp en timme per vecka av sin lärare på dennes fritid. Saras lärare ordnade även så att kontakt togs med gymnasiet och en gymnasielärare träffade Sara vid några tillfällen."
Detta tycker jag är två inspirerande berättelser som illustrerar något som behöver bli mycket mer känt och självklart hos rektorer och lärare: De begåvade eleverna är olika, och behöver olika saker. Men alla behöver anpassningar.
Och det är inte ens en bråkdel av dem, som får det.
Den här orättvisan måste bort.
Jag hör mängder av historier om att skolan säger stopp. Att skolan inte bara låter bli att ge barnet anpassningar, utan också gör saker som aktivt försämrar för barnet. Som om Axels skola ovan skulle ha tolkat Axels beteende när han fick vara i årskurs 2, som att han inte alls verkade begåvad eller intresserad av undervisning på en högre nivå. Och därför flyttat ned honom i förskoleklass, där han hade fått lida igenom helt felaktig undervisning.
Varje rektor och varje lärare måste
- inse och acceptera att de ska anpassa för begåvning åt 5 procent av eleverna, enligt Skolverket
- förstå att begåvade elever är, och beter sig, på många olika sätt – underpresterande, högpresterande, hemmasittare ...
- hitta även de 10 procent (av de 5 procenten högt begåvade) som samtidigt har en svårighet, som adhd eller dyslexi, och ge dessa BÅDE stöd OCH stimulans
- läsa på om hur man gör för att ge dessa elever det som de behöver
- skapa en positiv nära relation – det viktigaste steget i att förstå ett barn, och få barnet att börja vilja arbeta
- ge tillräckligt med stöd och pepp – begåvade elever har oftast inte behövt kämpa förut, så de kan ha svårt att bara göra en uppgift, kan behöva få lära sig studieteknik och få hjälp att möta jobbiga känslor av motstånd
- ha tillräcklig tid att hjälpas åt med lärare från högre årskurser, för att förstå nivån och ta fram uppgifter.
Elisabet Mellroth gör det som behövs: fortbildar svenska lärare, i form av kollegialt lärande, utifrån gratismaterialet från Australiens GERRIC.
Och samtidigt tar de fram nya öppna uppgifter, som alla lärare får använda, som kan användas i en blandad klass – så att alla kan vara i lärande samtidigt, oavsett nivå!
Jag följer med lycka och spänning detta projekt.
Läs gärna vidare om
- de 6 typerna av begåvade elever och vad de behöver
- Skolverkets stödmaterial för att undervisa särskilt begåvade elever
- en förälders berättelse om sökandet efter en passande undervisning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar