Oavsett om jag själv tror eller inte tror, att det finns anledning att ge en diagnos, har psykologen i uppdrag att hjälpa barnet. Ge skolan underlag att förstå barnet och barnets behov bättre. Ge skolan rekommendationer inför anpassningar.
Gratis hjälp. Det verkar väl ändå bra?
Psykologen ska titta brett, och ska ha hjälp av läkare = psykiater, för att utesluta depression osv.
Psykologens jobb är att se till att barnet ska må bra. Psykologerna är på vårt lag. På barnets lag.
En utredning, om skolan undrar om det finns autism eller adhd, kommer att kunna innehålla olika tester och mätningar och bedömningar, beroende på.
Det kan innehålla wisc, som är ett begåvningstest. Om något av delresultaten är 127 eller mer, kan det ses som ett bevis på särskild begåvning. Visst, alla psykologer är inte lika bra på att få barnet att visa allt hen kan. Då kan resultatet bli lägre än barnet egentligen skulle kunna klara. Men om föräldrarna kan ställa frågor i förväg och be psykologen läsa på om höga och om ojämna resultat, kan det bli bra nog för att hjälpa.
Ett wisc-resultat vara en god hjälp att förstå barnets behov, särskilt när resultaten är ojämna. Då kan psykologen resonera med skolan om hur det kan komma sig, och vad eleven kan behöva för kombination av anpassningar – till exempel uppgifter på hög nivå, men samtidigt i små delar med oerhört mycket stöd?
Men det viktiga med utredningen är psykologens observationer av barnet i mötet, samtalet, testningen. Hur pratar och resonerar barnet? Hur är kroppsspråket, energinivån? Vilka delar av utredningen verkar stimulera barnet, vilka verkar trötta ut, osv.?
Om det finns ett lidande, och om barnet uppvisar de diagnosgrundande sakerna i den omfattning som krävs för diagnos, och om förklaringen inte är något annat, typ att skolan skapar stress t.ex. genom otillräckliga anpassningar ... då SKA barnet ha rätt till diagnos. Särbegåvad eller inte. Minst 10 procent av begåvade barn har ÄVEN det som krävs för diagnos.
Det är jättebra på många sätt att få en diagnos. Om det är autism har man rätt till stöd enligt LSS. Dessutom är det tyvärr så att det är lättare att få gehör för stöd och anpassningar i skolor osv.
Om det är adhd så finns det dessutom medicin att få. För mig har det varit livsförändrande att barnen och jag äntligen mår bra i kroppen, så att vi kan använda vår begåvning och energi. I stället för att behöva lägga all livsenergi på att bara klara dagen, och hålla undan stress och ångest, kan vi nu LEVA tack vare medicinen. Från skolvägran, streck i betyg, explosivitet, ångest, till glada barn med vänner, som gillar skolan och orkar vara trevliga i familjeaktiviteter.
Visst, det finns risker med diagnoser och mediciner. Det kanske blir fel – men då kan man ändra. Det är jobbigt att genomgå.
Men vad är alternativet?
Är det riskfritt att låta bli utredning eller medicin? Får det konsekvenser, även att göra ingenting? (Ni vet väl om, att obehandlad adhd medför jättestora risker genom livet?) Ja, skolan borde kunna anpassa utan diagnos ... men gör de det? Klarar de av det? Vilken väg framåt, är bäst för barnet? Jag säger inte att det är lätta frågor, och därför tror jag att det är bra att ta hjälp av proffs som psykologer och psykiatrer, särskilt när det är svårt. Och gratis.
Jag önskar att mina barn hade fått medicin flera år tidigare, att jag inte hade varit rädd och arg inför diagnoser, utan att jag hade förstått vilken hjälp det skulle bli, med utredning och att ha psykologens stöd i diskussionerna med skolan.
Det handlar ju inte om att det skulle vara något FEL på mig och mina barn. Det handlar om att få en bild av HUR vi fungerar, och vad vi BEHÖVER för att må bra. Det handlar om att vi får hjälp att lösa det som är jobbigt. Proffsen, läkare och psykologer, undersöker och ser och förklarar hur vi fungerar. De berättar vad vi BEHÖVER, så att vi kan slippa (eller minska) våra svårigheter och sluta må dåligt.
Och dessutom mår många oerhört bra i självkänslan av att få diagnosen. "OK det är inte jag som är dum, dålig, borde kunna skärpa mig och vara som de andra barnen ... jag har en hjärna av en annan sort, jag fungerar på ett annat sätt, det är inte dåligt, och vi är många som är så här. Det heter autism (/adhd/) och då har man samtidigt följande egenskaper som är jättebra att ha: ... (t.ex. noggrannhet eller superfokus på det intressanta eller ...)
Det är rimligt att önska att inget var svårt, att inget var annorlunda, att det inte fanns en nedsättning i förmågor. Men om det nu FINNS svårigheter, så är det väl bra att få veta det, och få möjlighet att få hjälp.
- * - * - *
Läs mer:
Tina Wiman: Ska man låta bli att utreda barnet, för att diagnosen lever kvar?
Psykologutredning och begåvningstest – så kan det gå till
2e – twice exceptional – grundkursen
Inte antingen–eller. Både begåvning OCH svårighet. Behöver både stöd OCH stimulans.
Gratis hjälp. Det verkar väl ändå bra?
Psykologen ska titta brett, och ska ha hjälp av läkare = psykiater, för att utesluta depression osv.
Psykologens jobb är att se till att barnet ska må bra. Psykologerna är på vårt lag. På barnets lag.
En utredning, om skolan undrar om det finns autism eller adhd, kommer att kunna innehålla olika tester och mätningar och bedömningar, beroende på.
Det kan innehålla wisc, som är ett begåvningstest. Om något av delresultaten är 127 eller mer, kan det ses som ett bevis på särskild begåvning. Visst, alla psykologer är inte lika bra på att få barnet att visa allt hen kan. Då kan resultatet bli lägre än barnet egentligen skulle kunna klara. Men om föräldrarna kan ställa frågor i förväg och be psykologen läsa på om höga och om ojämna resultat, kan det bli bra nog för att hjälpa.
Ett wisc-resultat vara en god hjälp att förstå barnets behov, särskilt när resultaten är ojämna. Då kan psykologen resonera med skolan om hur det kan komma sig, och vad eleven kan behöva för kombination av anpassningar – till exempel uppgifter på hög nivå, men samtidigt i små delar med oerhört mycket stöd?
Men det viktiga med utredningen är psykologens observationer av barnet i mötet, samtalet, testningen. Hur pratar och resonerar barnet? Hur är kroppsspråket, energinivån? Vilka delar av utredningen verkar stimulera barnet, vilka verkar trötta ut, osv.?
Om det finns ett lidande, och om barnet uppvisar de diagnosgrundande sakerna i den omfattning som krävs för diagnos, och om förklaringen inte är något annat, typ att skolan skapar stress t.ex. genom otillräckliga anpassningar ... då SKA barnet ha rätt till diagnos. Särbegåvad eller inte. Minst 10 procent av begåvade barn har ÄVEN det som krävs för diagnos.
Det är jättebra på många sätt att få en diagnos. Om det är autism har man rätt till stöd enligt LSS. Dessutom är det tyvärr så att det är lättare att få gehör för stöd och anpassningar i skolor osv.
Om det är adhd så finns det dessutom medicin att få. För mig har det varit livsförändrande att barnen och jag äntligen mår bra i kroppen, så att vi kan använda vår begåvning och energi. I stället för att behöva lägga all livsenergi på att bara klara dagen, och hålla undan stress och ångest, kan vi nu LEVA tack vare medicinen. Från skolvägran, streck i betyg, explosivitet, ångest, till glada barn med vänner, som gillar skolan och orkar vara trevliga i familjeaktiviteter.
Visst, det finns risker med diagnoser och mediciner. Det kanske blir fel – men då kan man ändra. Det är jobbigt att genomgå.
Men vad är alternativet?
Är det riskfritt att låta bli utredning eller medicin? Får det konsekvenser, även att göra ingenting? (Ni vet väl om, att obehandlad adhd medför jättestora risker genom livet?) Ja, skolan borde kunna anpassa utan diagnos ... men gör de det? Klarar de av det? Vilken väg framåt, är bäst för barnet? Jag säger inte att det är lätta frågor, och därför tror jag att det är bra att ta hjälp av proffs som psykologer och psykiatrer, särskilt när det är svårt. Och gratis.
Jag önskar att mina barn hade fått medicin flera år tidigare, att jag inte hade varit rädd och arg inför diagnoser, utan att jag hade förstått vilken hjälp det skulle bli, med utredning och att ha psykologens stöd i diskussionerna med skolan.
Det handlar ju inte om att det skulle vara något FEL på mig och mina barn. Det handlar om att få en bild av HUR vi fungerar, och vad vi BEHÖVER för att må bra. Det handlar om att vi får hjälp att lösa det som är jobbigt. Proffsen, läkare och psykologer, undersöker och ser och förklarar hur vi fungerar. De berättar vad vi BEHÖVER, så att vi kan slippa (eller minska) våra svårigheter och sluta må dåligt.
Och dessutom mår många oerhört bra i självkänslan av att få diagnosen. "OK det är inte jag som är dum, dålig, borde kunna skärpa mig och vara som de andra barnen ... jag har en hjärna av en annan sort, jag fungerar på ett annat sätt, det är inte dåligt, och vi är många som är så här. Det heter autism (/adhd/) och då har man samtidigt följande egenskaper som är jättebra att ha: ... (t.ex. noggrannhet eller superfokus på det intressanta eller ...)
Det är rimligt att önska att inget var svårt, att inget var annorlunda, att det inte fanns en nedsättning i förmågor. Men om det nu FINNS svårigheter, så är det väl bra att få veta det, och få möjlighet att få hjälp.
- * - * - *
Läs mer:
Tina Wiman: Ska man låta bli att utreda barnet, för att diagnosen lever kvar?
Psykologutredning och begåvningstest – så kan det gå till
2e – twice exceptional – grundkursen
Inte antingen–eller. Både begåvning OCH svårighet. Behöver både stöd OCH stimulans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar