Ångest. Min dotter är fem och det är ju så trevligt när hon är en duktig flicka. Men. Jag ser hur hon är på motorvägen rakt mot den utbrändhet jag själv kände doften av i våras. Hur ska jag bredda, lugna, göda hennes självkänsla och acceptans? Vill man egentligen att de ska bli Duktiga Flickor? Hur ska man som feminist skapa utrymme för dottern att bli sig själv och inte klämmas in i normen, när så mycket av normen är så bra?
Hon är rätt arg rätt ofta och skriker och slåss och bits till och med. Det vill man ju ha bort. Försöker få henne att verbalisera, prata, argumentera. Utveckla empatin. Ett steg mot Duktig Flicka.
På förskolan lyfter de fram hennes goda sidor, alltså när hon sitter stilla och läser, och att hon kan en massa saker och en massa ord. Ett steg till mot Duktig Flicka.
Hon är inne i fasen där det måste vara på rätt sätt hela tiden. Exempel: Jag läser Bamsetidningen. Lägger till ett "oj" eller "men då kommer båten farande" och hon blir verkligen förtvivlat argledsen och säger att jag läser ju inte som det står! Är det för tidigt att lära henne att det finns mer än ett sätt att göra rätt (tack Mamma Mu)? Perfektionism, överambition, brist på good enough - är det här det börjar? Ytterligare ett steg mot Duktig Flicka.
Och så lillebror, som är tyst och står ut med att hon stjäl uppmärksamheten och dikterar villkoren. Hur gör jag för att han ska utveckla sin självkänsla och inte hamna i skuggan av storasyster?
Är det inte det ena, så är det det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar