Journalistrollen är uppe till diskussion, och hur journalistiken påverkas av de sociala mediernas utveckling. Själv följer jag debatten lite utifrån; jag hoppade av efter en termin på JMK och blev språkkonsult istället, så jag arbetar med brukstexter numera. Men diskussionen är intressant och relevant för många yrkesgrupper och egentligen för alla människor, för den handlar mycket om identitet, självbild och självkänsla.
”Med vemod minns jag 91-92 som student och tillhörande den allra första kullen på Medie-och kommunikationsvetenskapen på JMK. Det var en fängslande tid. Nätet bubblade framför oss och vi visste att den yrkesbana vi valt skulle bli precis så här spännande som den blev. Vi ville förändras. Vill man inte det idag undrar jag efter seminariet. Är man fast i identiteten istället för i det man vill åstadkomma?”
Jag tror inte alla vill förändras och utvecklas. Eller orkar. Det krävs mycket mod och självkänsla. Det är mycket lättare att gå in i en känd och definierad roll med tydliga koder, än att försöka navigera när kartan blir suddig och man måste hitta en egen väg.
Blivande jurister blir provocerade av tanken att skriva begripligt
Det krävs, tror jag, både en yrkesmässig och en personlig mognad att våga vara pragmatisk och prova andra sätt än de som känns som gamla och beprövade. Kanske tror du att jurister som är gamla och grå är de som skriver den krångligaste juridiskan i arbetslivet, men min analys säger att det är de nyexaminerade som har svårast att göra sig förstådda. De snubblar runt i alldeles för stora språkliga stövlar. Och det är väl för att de har en målbild för sig själva som för oss andra ter sig som oerhört gammeldags, precis som
Brit Stakston har sett hos vissa lärarstudenter:
”lärarstudenter som helst vill dra ut nätsladden och stänga klassrumsdörren för att få bli de kungar i klassrummet de själva mött under sin skoltid”
När jag undervisade på juristlinjen vid Stockholms universitet var det tydligt att studenterna krampaktigt håller fast i den bild de har om vad det är att vara en jurist. De blev oerhört provocerade av mitt budskap. Mitt uppdrag med denna obligatoriska föreläsning var att berätta för dem varför, och hur, de ska skriva så begripligt som möjligt. Inte nog med att vi nu har en språklag som kräver att man ska skriva så begripligt som möjligt om man arbetar i det offentliga (och där hamnar många jurister). Det är dessutom dålig företagsekonomi att ha svårbegripliga interna såväl som externa texter. Och jag hade två professorer i juridik med i lokalen som stödde mitt budskap, samt ett brev från hovrättspresidenten direkt till studenterna, men ändå hade jag svårt att få dem att tycka att det är en bra idé att skriva begripligt. Så djupt sitter krångelspråket som en del av blivande juristers yrkesidentitet.
Näthatarna kanske skulle behöva älska sig själva mer
Självbilden och självkänslan är det jag tänker på också när
Malin Crona tar upp näthatet och att det kan komma ur upplevelsen av förlorad makt genom ändrad identitet:
”I dag ser jag mycket av ”näthatet” som uttryck för rädslor hos dem som tidigare haft en viss makt enbart på grund av att de fötts med ett visst kön, en viss hudfärg, i ett visst land, eller en viss familj.”
Men i värsta fall har vi alltså också journalister som har svårt för själva nätet, på grund av att det medför att de måste ifrågasätta och omforma sina självbilder. Brit Stakstons analys:
”det finns en milsvid klyfta mellan de journalister som bara ser sociala medier som ytterligare kommunikationskanaler för dialog med läsarna (extremt instrumentellt och ofta rent teknikfokuserat) och de som anar att det nya sättet att kollektivt bygga en samhällsbild leder till något nytt – till stora delar ännu odefinierat.”
Jag vet ju själv hur stor del av mitt liv jag lever på nätet. Hur ska journalister kunna granska och beskriva samhället om de är skeptiska till själva forumet där det till stor del levs? Nä, så här kan vi inte ha det.
Krama varandra i trafiken!
Så hur löser vi då det här problemet? Framför allt gillar jag Brit Stakstons råd:
”Det allra enklaste receptet är att börja med oss själva och ständigt vara respektfulla mot vår omgivning.”
Jag håller också med om
Jocke Jardenbergs fem punkter, men jag tror vi kan gå djupare för att hitta och bemöta grunderna. Jag anser att vi måste se till att de här människorna får den bekräftelse de behöver på annat sätt, om vi vill få dem att hålla med oss, och om vi vill få ett mer konstruktivt diskussionsklimat. Vi måste höra deras personliga rädslor, inte bara bemöta deras sakargument. Vi måste sluta upp runt dem och ge dem ett utrymme och en trygg miljö där de vågar och orkar ifrågasätta sig själva och sin självbild.
Vi når inte fram genom att facepalma åt nätskeptikerna/näthatarna/juristerna/journalisterna eller aggressivt hojta att de har fel. Det kommer de inte ta åt sig. Vi måste ge dem den nätkärlek och det inkluderande bemötande vi är så stolta över i sociala medier-bubblan.
Jocke Jardenberg pratar om att tänka sig näthatarna som tonåringar. I mitt bakhuvud snurrar snarare små barns grundläggande behov, och Jesper Juuls råd om att positivt bekräfta dem ... jag tror vi alla skulle må bra av mer sånt.
När kramade du en nätskeptiker senast?
Se dessa 6 föreläsningar från Webbdagarna – om du vill göra bra effektiva texter för webben, nyhetsbrevet osv. och jobba på ett smart sätt.