Orden tar och ger.

Å vad glad jag är att jag läste Herta Müllers tal i DN idag. DN kultur. Jag har en lite osäker inställning till DN kultur. Hör jag hemma där egentligen? Om bara Olle skrev sina språkspalter där istället för i SvD. Men i alla fall. Så här skriver Herta:

När jag skriver blir det både och, ju mer jag fördjupar mig i texten. Ju mer det skrivna plundrar mig, desto mer tydliggör det för det levda, vad som inte fanns i själva upplevelsen. Det är bara orden som upptäcker det, eftersom de inte visste det tidigare. Där de överraskar det levda blir det som mest tydligt. Orden blir så övertygande att det levda måste klamra sig fast vid dem för att inte falla sönder.

Det verkar, tycker jag, som om tingen inte känner sin egen materia, gesterna inte känner sina känslor och orden inte den mun som uttalar dem. Men för att försäkra oss om vår egen existens, behöver vi tingen, gesterna och orden. Ju fler ord vi tillåter oss att använda, desto friare är vi ju.

Det slog an rakt in i mig. Jag känner ofta att jag inte upplever mina upplevelser särskilt starkt förrän jag berättar om dem, skriver om dem. För att försäkra mig om min existens. Vem är jag? Är jag?
.