Eftersom jag tycker det är intressant med människor och hur de beter sig, roar jag mig ibland med att försöka sortera in folk i kategorier. En variant är indelningen "if you're not part of the solution, you're part of the problem". Vissa människor tänker lösningar, andra tänker problem. Jag har kommit att tänka på den i många fall här på sistone.
Under #prataomdet, diskussionen om sex som inte kändes så bra, dyker det upp antifeminister som verkar ha som enda syfte att sitta och skrika "feministerna är dumma" och "feminismen är skadlig". Jag kan verkligen tänka mig att gå in i den diskussionen och försöka hitta vägar framåt för det här landet som även antifeministerna känner är bra, men än så länge har jag inte hittat någon antifeminist som verkar intresserad av att diskutera hur vi löser problemen i samhället.
Ett annat exempel var ett uppslag i DN när vulkanaskan låg över Europa och många svenskar satt fast nere på kontinenten. En stor bild visade dussintals människor som håglösa låg på tältsängar på en flygplats. Men nedanför intervjuade de en person som snabbt konstaterat att här ville han inte sitta, så han löste sitt problem: han hittade ett bussföretag, chartrade en buss och fick därmed dessutom med sig 50 andra svenskar upp till Sverige.
Nu tycker jag inte att är så enkelt att man kan stanna där i resonemanget och säga att vissa människor löser sina problem och andra får skylla sig själva. Vi är alla formade av det samhälle och de förutsättningar vi har växt upp i och lever i.
Jag är säker på att alla håller med om att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp inte får skylla sig själva, trots att vissa uttrycker att vuxna kvinnor måste ta sitt individuella ansvar för de situationer de hamnar i. Men fjortonåringar då? Eller sjutton och ett halvt-åringar? Vi måste diskutera både individens ansvar och samhällets ansvar. Och jag skulle ännu hellre diskutera hur vi tillsammans, som ett samhälle, kan göra Sverige så bra som möjligt, så att samhället och systemet stärker individernas möjligheter att må bra, ta eget ansvar och så vidare.
Både håglösa turister och ångerfulla sexpartner skulle troligen ha ett gladare liv med starkare självkänsla. Liksom många upprörda feminister och antifeminister. Så hur kan vi få ett Sverige där barn, unga och vuxna känner sig säkrare på sig själva och sin integritet och sin kompetens?
Vi verkar ha accepterat att reklamen överallt visar oss hur vi borde se ut, hur snygga och lyckliga och smala och släthyade vi borde vara, hur många prylar och snygga kläder vi borde ha. Vi verkar ha accepterat att de flesta tidningar säljs med hjälp av en snygg kvinna på omslaget. Vi verkar ha accepterat att våra hem borde se ut som i DN bostads annonser och i efter-panoreringarna i Room Service och Extreme Home Makover. Vi verkar ha accepterat att barnen talar om för varann i skolan att de borde ha den jackan, den iPhonen och så vidare.
De flesta verkar också acceptera mycket av den ojämställdhet som finns mellan könsgrupperna. Män har ofta inte lika mycket makt som kvinnor över hem och barn, och kvinnor har ofta inte lika mycket makt som män i arbetslivet. Kvinnor jobbar deltid oftare än män, har ofta lägre lön än sin partner, lägger mer tid på att vara föräldraledig och vårda sjuka barn.
Och hur har vi det med parrelationen? De flesta av oss har konsekvent matats med bilden av den aktiva mannen som väljer och tar den väntande kvinnan, från Törnrosa som ligger och sover och väntar på prinsens kyss, via actionfilmerna och de romantiska komedierna, till porrfilmerna.
Handlar inte bristande självkänsla om ett glapp mellan den bild jag känner att jag borde uppfylla, och en känsla i mig att jag vill något annat? Hur ska jag kunna fylla i konturerna av min egen bild av mig själv, när allt jag har att spegla mig i är reklamens, tidningarnas och filmernas entydiga budskap? När samtalen med vänner också svämmar över av "jag borde inte ta en bulle till, jag borde träna idag, jag borde köpa en ny underlagskräm, jag borde ..."
Och när en kvinna trots allt detta lyckas uttrycka ett "nej" är det många män som har lärt sig att de ska truga lite vid "första nejet" för att "en fin flicka måste säga nej först".
För att barn, unga, vi alla ska kunna utveckla en stark självkänsla och integritet tror jag att det krävs tre saker:
1. vi måste uppmuntras att känna efter vad vi själva tycker
2. vi måste uppmuntras att uttrycka vår egen känsla och åsikt
3. vi måste bli bekräftade när vi uttrycker vår känsla och åsikt
I sexscenariot skulle det kunna gå till så här:
1. vi tar en paus då och då, så vi hinner känna efter hur det känns
2. vi frågar varandra hur det känns
3. vi respekterar det den andra säger
Du som uppfostrar barn kan göra såhär:
1. fråga barnet hur hen tänker och känner
2. uppmuntra barnet att berätta, rita, sjunga, leka fram hur det känns och hur hen tänker, gärna genom att börja själv och berätta hur du själv känner
3. bekräfta det barnet uttrycker genom att ge ord ("Nu blev du ledsen, va? Kände du att det där var orättvist? Skulle du vilja ha en kram nu? Det där var väl spännande! Blev du lite rädd nu? Vill du sluta, eller vill du försöka igen?") och självklart trösta eller uppmuntra eller spegla.
På jobbet skulle det kunna gå till så här:
1. Gå verkligen laget runt vid möten, och låt var och en i lugn och ro formulera sin åsikt.
2. Låt var och en tala. Alla andra måste hålla tyst.
3. Om Kim kommer med ett förslag så bekräfta det: "OK Kim, så du tycker att vi gör det här först". Låt ingen annan "sno" Kims förslag; återkoppla alltid att det var just Kims förslag. "Jag håller med Kim om ..."
Okej, så det där var mitt förslag på steg mot en lösning. För jag vill gärna vara en sån som bidrar till lösningen. Inget blir bättre av att sitta och gnälla.
Men, för att komplicera det hela ytterligare, betyder inte det att man bara blint ska se framåt. För att kunna medicinera rätt vinner man på att först ställa en diagnos. Det är också klokt att skaffa sig en bild av hur smittan sprids och hur smittoämnet fungerar, för att kunna utveckla mediciner och vaccin. Därmed måste vi analysera HUR det ser ut idag och VARFÖR det har blivit så, för att kunna välja rätt åtgärder.
Det vi däremot INTE ska göra är att sitta och käbbla om vems fel det var att smittan spreds, vem som borde ha tvättat händerna bättre, huruvida det är mest synd om de som har ont i magen eller de som har ont i huvudet, om vi ska kalla smittoämnet för det ena eller andra namnet, och så vidare.
Jag tycker inte heller att vi ska bråka om huruvida vi ska satsa på vaccin, mediciner, attitydförändringsarbete eller smittskydd. Vi ska såklart göra allt samtidigt.
För mig handlar det om att samtidigt lagstifta kring arbetslivet och skolan, arbeta för att ändra unga föräldrars attityder, uppmuntra till att dela föräldraskapet lika, ge barn och unga vettiga förebilder, ta jobbiga diskussioner, skapa forum för barn och unga att tala om sex och andra svåra stora saker, vara en god förebild själv som uttrycker min åsikt och mina känslor och mina tveksamheter, vara en god medmänniska som frågar och lyssnar och bekräftar, med mycket mera.
För mig handlar det om att om varje individ försöker bidra till lösningen, och gör det hen kan, så kommer vårt gemensamma samhälle bli bättre för alla.
Vilken sort vill du vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar