För det första: engagerade föräldrar behövs. Många föräldrar skulle behöva engagera sig mer än de gör, i skolan och i sina barns skolgång. Föräldrar kan bidra, föräldrar är en viktig pusselbit i sina barns lärande. Men det går att göra på ett positivt och konstruktivt sätt.
För det andra: Vissa barn får inte det de behöver och har rätt till. Jag tycker inte att deras föräldrar ska sluta höra av sig. Ibland är kritik och frågor fullständigt berättigade. Men frågan är vad som ger bäst resultat – hur, när, var och till vem man ska höra av sig, för att nå sina mål.
Att kritisera lärare: det funkar inte!
Det viktigaste argumentet för att du ska låta bli att kritisera lärare: Det blir inte bättre av det! Det blir sämre!Vissa skolor/lärare ger inte barn det de behöver. Om ditt barn skulle behöva mer stöd av sin lärare, och läraren inte gör det som behövs, kan det bero på tre saker:
- läraren har inte tillräcklig kompetens och kunskap
- läraren har inte tillräckliga resurser
- läraren har inte viljan eller attityden som krävs
Inget av dessa tre kommer att förändras, genom att du som förälder lämnar kritik till läraren!
Dessutom riskerar du att läraren går i försvarsställning, att ni hamnar i prestigekamp, och att ni tappar siktet på barnets bästa. Det är svårt att backa från en kraftmätning och bli "vänner" och samarbeta hjärtligt igen. Och eftersom den här personen ska vara med ditt barn på dagarna, har du mycket att vinna på att relationerna präglas av positiva känslor, i stället för av kamp och strid och kritik och kraftmätning.
Det är rektor som ska ta ansvaret och skapa förändring
Nästan vad det än gäller, är det rektor som har störst möjlighet att få till en förändring.Rektor kan se till att kompetensen höjs genom att avsätta fortbildningstid, boka in personalen på kurser, köpa in litteratur, låta lärarna observera varandra, leda kollegialt lärande.
Rektor kan se till att fördela resurserna rätt, tiden, pengarna, personalen, lokalerna, så att lärarna kan göra det som behöver göras. Vid behov kräva mer resurser av huvudmannen.
Rektor kan chefa läraren, meddela läraren att det är dags att ändra angreppssätt, tillsätta handledare, ge stöd. Eventuellt undersöka om en bristande vilja eller attityd handlar om oengagemang på grund av hur tjänsten är uppbyggd, eller bottnar i en nedstämdhet eller känsla av meningslöshet, som kanske kan mötas genom stöd eller vård eller sjukskrivning eller något annat från arbetsgivaren.
Det är till rektor du ska höra av dig – och ställa frågan hur de vill förbättra, hellre än att ge kritik och påpeka saker som inte fungerar.
Det bästa du kan göra som förälder, är att se till att vara på samma lag som läraren. Gör utmaningen till er gemensamma. Prata om era gemensamma mål. Prata om hur ni kan hjälpas åt, komplettera varandra. Prata om vilken hjälp, vilket stöd, vilka resurser, vilka förändringar ni tillsammans ska kräva av rektorn.
Det ska finnas specialpedagog och elevhälsa att ta stöd av. SPSM kan komma in och hjälpa till när det är svårt. Det ger goda resultat med kollegialt lärande, handledning och samarbete. Det finns gott om belägg och riktlinjer och stödmaterial hos Skolinspektionen, Skolverket med flera.
Var smart – ge utrymme att "save face"
Även i kontakt med rektor och huvudman finns samma risk att de går i försvarsställning, att det blir prestigekamp och kraftmätning. Använd de gamla grekernas modeller för att övertyga. Väck rätt känslor. Det räcker inte med pondus. Försök hitta en gemensam positiv känsla till förändring genom att prata om stolthet, kvalitet, association till andra framgångsrika skolor osv.Spara allt, skicka och begär allt skriftligt, spela in möten, så att det finns klart och tydligt vad som har sagts – men gå aldrig till attack. Var positiv och konstruktiv och lugn. Ställ frågor: hur brukar de x, har de läst artikeln y, hur skulle de vilja göra z? Beröm dem och erkänn deras expertis, var tydlig med att du förutsätter att de har kloka förslag till lösningar. Visa att du gärna vill vara även på rektors lag.
Det kanske till och med är så att du och rektor kan gå ihop er och kontakta huvudmannen och begära bättre förutsättningar. Var en tillgång för rektorn, inte ett problem.
Strategier om lågaffektivt bemötande är oerhört verkningsfulla. Och det vi vet om ledarskap i förändring.
Spara energin till de viktigaste frågorna
Sen håller jag för övrigt med DN-föräldern om att det finns en grupp föräldrar som kritiserar alldeles för mycket, och som har en skadlig inverkan. De skulle få en bättre skola om de backade. Någonstans är det faktiskt så att vissa saker är viktigare än andra, och att tiden och orken och pengarna i skolan är begränsade. Om varje förälder kritiserar varsin sak varje dag (troligen redan om tre föräldrar varje dag säger något kritiskt) så tror jag de flesta lärare säger upp sig till slut. Det blir ingenting bättre av.Om vi kan försöka hitta lite acceptans i att inte allt är optimalt, om vi kan stryka lite saker på den oändliga listan av saker som vore bra, så lättar bördan för alla. Visst vore det bra om det inte var hål på de blå tossorna, om det var ekologiskt smör i matsalen, om det var glödlampor i stället för lysrör, om det aldrig var stavfel i veckobreven, om alla assistenter hade lärarutbildning, om alla maträtter var lika fina som på restaurang, osv osv osv. Men kanske kan vi enas om att andra saker är ännu viktigare, och backa litegrann i alla fall, och låta lärarna lägga så mycket energi som möjligt på det allra viktigaste.
* * * * * * * * * * * * * * * * * *
Läs mer hos Petra Krantz Lindgren om bra samarbete
Läs mer här på bloggen – inlägg om att samarbeta skola och föräldrar
Här har jag samlat massa länkar och konstruktiva frågor att diskutera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar