Bråk? Starka känslor? Gör så här.

- Det allra bästa tipset är att hålla sig lugn. För känslor smittar, och starka känslor smittar extra mycket.

Det säger Tina Wiman i en artikel på Heja Olika, om sin och Bo Hejlskov Elvéns bok Barn som bråkar – att hantera känslostarka barn i vardagen. Detta är ett litet utdrag ur den texten.

- Vi vuxna är ganska bra på att dämpa känslor, men det är inte barn. Det blir de inte, förrän de är ganska gamla. Så om mitt barn är irriterat, och jag blir arg, då kan jag räkna med att mitt barn kommer att bli ännu argare, och så startar en jobbig spiral, där alla inblandade blir mer och mer upprörda. 

- Till slut förlorar någon självkontrollen, oftast är det barnet. Och så skäller vi på barnet, eller skickar upp hen på rummet, bara för att hen inte kunde försvara sig från våra starka, smittande känslor ... Det blir inte bra för någon. När vi håller oss lugna, hjäper vi även barnet att behålla självkontrollen. Och då klarar barnet av att bete sig mycket bättre.

- Det ska vara roligt att leva, sade Bo till mig en dag, apropå boken. Och det tror jag att den kommer att bidra till, för vardagen känns mycket roligare när både barn och föräldrar upplever att de lyckas, att de kan.

- Det ska vara roligt och spännande att vara förälder, och har man lite speciella barn, då ska det vara extra roligt, ungefär som att hålla på med lite speciella bilar. När man börjar tänka på det här sättet, lågaffektivt, då uppstår en väldig kreativitet. Att lösa olika situationer så att de funkar för både vuxna och barn, det blir nästan som en sport.



- Efter varje situation, som gått extra dåligt: fundera över vad det var för krav som barnets förmågor inte räckte till. I boken tar vi upp många förmågor som vi människor behöver för att klara av vår vardag. Men barn är ju inte små vuxna, deras hjärnor är inte färdiga. Därför finns det mycket vi vuxna kan, som barn helt enkelt inte klarar av. Inte för att de är ouppfostrade, utan för att de är barn.

Kanske var det för svårt att förstå orsak och verkan, kanske hände det för många saker samtidigt så barnet blev överväldigat av sinnesintryck, eller så skapade vi en impuls att göra något genom det vi sade eller gjorde, en impuls som barnet inte kunde styra. Dagisbarnet som hoppar i vattenpölen är ett bra exempel. Om vi vill att små barn inte ska hoppa i djupa vattenpölar med sina vanliga skor, då får vi nog se till att de inte kommer i närheten av såna pölar, kanske genom att välja en annan väg, bära dem på axlarna eller köra dem i vagn. Eller också får vi sätta på dem stövlar och regnkläder i förebyggande syfte. För det är helt enkelt inte möjligt för ett litet barn att hejda sina impulser, inte ens när de vet att de egentligen inte borde göra något. Impulskontrollen är alldeles för outvecklad i början av livet. Genom att fundera igenom vad som gick snett, kan vi se till att det inte händer igen.

- Själva nyckeln till att minska bråkandet är att inse att som vuxen har jag ansvar för att se till att mitt barn lyckas. För barn lär sig inte genom att misslyckas, som vuxna gör. Barn lär sig bara av att lyckas, en liten bit i taget, tills de kan helt själva.


Tina nämner även några böcker hon själv har uppskattat: Växa, inte lyda av Lars H Gustafsson och Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, som Bo har skrivit. Den senare innehåller tankar och metoder som alla barn och vuxna mår bra av, inte bara personer som har funktionsnedsättningar.

Läs gärna hela artikeln på Heja Olika.

-------

Läs gärna även intervjun med Bo Hejlskov Elvén i Kommunalarbetaren där du får ytterligare tips och tänkvärda fakta.

Eller se en föreläsning 20 minuter med Bo.