Det finns forskning. – Särbegåvning. Särskild begåvning. Begreppsförvirring.

Särskild begåvning, hög begåvning, särbegåvning – det gör nog inget att vi inte är överens om ordet, för vi är inte överens om definitionen heller. Personligen är det följande viktigast för mig:

Barn som lär sig snabbt, behöver anpassningar i skolan.

Därmed fokuserar jag själv så mycket jag kan på att sprida den kunskap som finns, om hur dessa barn ska få det de behöver, så de kan må bra och utvecklas.

Längst ner på den här sidan hittar du därför länkar till läsvärda saker – kunskap som baseras på forskning. Före dess skriver jag lite dels om definition/avgränsning av "särskild begåvning", dels om olika forskningsfält, dels om hur våra barn ska få bra stöd genom att vi utgår från att de vi möter har olika synvinklar utifrån de forskningsfält de själva kommer ifrån.

Vi kan inte ha en definition som kräver att barnet har blivit gott bemött! 

Renzullimodellen tycker jag att vi måste akta oss för. Den definierar särskild begåvning som att det ska finnas hög förmåga, hög kreativitet och hög task commitment, dvs. driv och ihärdighet.
Mina barn HADE task commitment, tills skolan dödade den, när de var 6 år.

Så Renzullimodellen tycker jag är livsfarlig att prata om i Sverige! Den kan leda till att våra barn inte får varken förståelse, undervisning eller respekt. "Hon visar inget task commitment så hon är ju inte särbegåvad, så då får hon inga anpassningar av oss, för hon visar ju inte alls nån begåvning."

Jag tänker att den är allra särskilt farlig just i dagsläget i Sverige. Roland Persson visar det med sitt centrala budskap, som också stöds av många familjers erfarenheter: att våra barn ibland AKTIVT motverkas, trycks ner, behandlas illa, FÖR ATT de kan mycket. Skolverket och deras skribenter i stödmaterialet visade stor naivitet/godtrogenhet/okunnighet i hur situationen idag ser ut för många av våra barn. Det räcker inte med fakta. Fakta når inte fram, om folk har negativa attityder.

Om vi ska ge förutsättningar för filurer att må bra, mötas rätt, få rätt undervisning, måste vi undvika definitioner som riskerar att lägga ansvaret på barnet att visa upp begåvningen.

Vi kan inte heller använda Perssons definition, att barnet förvånar den vuxne, eftersom en vuxen som är negativt inställd till barnet, inte kommer att medge att hen är förvånad. Då är vi där igen: "Jag tror inte på att det här barnet har en begåvning, så jag tänker inte anpassa."

Det måste ligga i skolans ansvar att UPPTÄCKA förmågan, locka fram, odla den, från första sekund. Och det är inte på något sätt omöjligt. Det finns professionella metoder, lärare har lön för att följa skollagen. Det allra enklaste vore om läs- och skrivtestet som idag ska göras i ettan, gjordes på alla nya sexåringar också, och skolan hade skyldighet att sätta in acceleration och berikning för de som lyckas bäst, på samma sätt som de är skyldiga att sätta in stöd för de som lyckas sämst.

Det ska inte vara en sexårings ansvar, eller varenda förälders ansvar, att kliva in i en dåligt anpassad miljö och trots detta lyckas visa upp en begåvning/förmåga enligt någon sorts kvalitativ definition.

IQ är bästa definitionen (?)

Därför är min slutsats att vi behöver hålla oss till att särskild begåvning = iq över 125 eller 130 (i åtminstone en av testdelarna dårå). IQ-tester är internationellt erkända och mycket väl beforskade. Dessutom är de redan fullt accepterade av skolvärlden, när man pratar andra delen av skalan, dvs. att barn som har iq under 70 har rätt till särskola. Det blir himla tydligt då, om man visar skalan och säger att de som ligger lika långt åt andra hållet då rimligen också har jättestora behov av anpassning.

Om barnet bedöms enligt någon av alla andra definitioner av särskild begåvning, kommer svaret att bero av bemötandet, eftersom definitionen innehåller subjektiva ord som förvånar och uthållig.

Jämlikhet och rättvisa för alla barn kräver rimligen att barnets bedömning inte påverkas av andras bemötande. I de fall barnet har varit dåligt bemött, eller skolan inte har lust att tro att det finns en hög begåvning och därmed inte "erkänner sig förvånade", kan vi då med ett iq-test ändå visa skolan att joho, det finns visst en hög begåvning, så nu är ni skyldiga att anpassa.

Särskilt viktigt och rättvist blir detta t.ex. för barn från minoriteter och barn som har flera sorters anpassningsbehov. 

Visst, det förutsätter att barn får möjlighet till iq-tester, och att dessa utförs på ett bra sätt. Men om vi inte har testerna som möjlighet, har vi ju ingenting alls.

Läs gärna denna artikel som går igenom olika avgränsningar och insatser, och diskuterar de olika problem och vinklar som diskuteras i andra länder. 

Lär dig vad som har starka belägg i olika slags forskning 

Det finns ju flera olika forskningsfält som blir aktuella för oss, och som överlappar och som kan leda till olika slutsatser kring vad ett barn först och främst behöver. Och gifted-forskning, särskilt svensk forskning om begåvning, är oerhört liten och omogen, jämfört med vissa andra saker. Därför tror jag att det är klokt av oss att förstå särskild begåvning utifrån de andra, stora, perspektiven också.  Exempel på viktiga perspektiv:

• medicinsk forskning kring till exempel hjärnans utveckling och funktionssätt, hur kemin i hjärnan fungerar vid inlärning, vid inlärningssvårigheter, vid nedstämdhet, vid adhd, vid adhd-medicinering osv. 
• psykologisk forskning kring till exempel beteenden, mående, anknytning, utveckling, begåvning och att mäta den, förmågor osv. 
• pedagogisk forskning kring lärande, motivation, gruppindelning och dess konsekvenser, osv.
• sociologisk forskning kring hur människor påverkas av varandra
• gifted-forskning kring just personer som har uppvisat en hög förmåga

Utöver detta finns förklaringsmodeller som absolut kan vara till stor nytta för mig när jag resonerar med mig själv och andra om hur jag fungerar och vad jag behöver, till exempel HSP (högkänslighet) och Dabrowskis overexcitabilities (OE). Men kom ihåg att dessa har inte alls forskningsstöd som är lika stort som t.ex. den enorma kunskap som finns kring adhd och kring iq-tester. Visst, vi vet inte allt om dem heller, vi har inget biologiskt universellt facit kring t.ex. vad adhd är och hur man bäst bör göra. Men kom ihåg, att det finns oerhört mycket mer forskning kring adhd än kring t.ex. HSP eller OE.

Så om du vill övertyga en psykiater eller psykolog, eller en pedagog, om att särskild begåvning är viktigt att ta hänsyn till, måste du komma ihåg att de har en annan referensram än du.

Försök att lägga till, i stället för att säga emot

Det är ju tre saker som pågår på samma gång:
1. Vad är sant, rätt? SAKEN
2. Vad behöver göras, för att barnet ska ha det bra? INSATSEN
3. Hur får jag folk att göra det? MOTIVATIONEN


För att börja med (3) motivationen:
Om du vill få pedagoger att lära sig om hög begåvning, är det troligen klokt att börja i deras egna pedagogiska kunskaper och erfarenheter. Det är lättare att få en person att lägga till det jag har att säga, till sin världsbild, om jag grundar den i det som personen redan tror/vet/tycker/kan.

För att använda Anita Kullanders uttryck: Vi behöver ge dem våra budskap i ett format, som gör att de kan ställa in dem i de hyllor de redan har i sitt bibliotek. Vi behöver möta dem där de är idag. Passa in våra tillägg i deras befintliga kunskap. Inte säga emot, utan bekräfta det de säger, och sedan bygga på det.

En av styrkorna med vårt arbete och våra barns behov är ju att vi måste tvinga flera forskningsfält att samverka, våra behov går på tvärsen, och kopplingar mellan olika forskningsfält är ju det som för världens kunskap framåt.

Dessutom är vi inte eniga om (1) saken:
Jag försöker formulera mig typ "det finns mycket som tyder på att ...". Jag tror vi alla gör våra barn en otjänst om vi formulerar oss för skarpt: Särskild begåvning funkar så här, särskilt begåvade barn behöver dessa saker, nu ska vi bara prata om särskild begåvning, inget annat, och absolut inte diagnoser.

Dels för att våra barn är oerhört olika! De behöver olika saker – bland annat utifrån vad de har varit med om hittills i livet, bland annat för att de inte består av en enda egenskap, utan flera i kombination, och minst 10 procent har både begåvning och svårigheter/diagnos. Och dels för att vi inte alls vet supermycket med säkerhet inom "vårt eget" forskningsfält.

Så främst ska vi fokusera på (2) insatsen:
Just för våra barn, är min övertygelse, att vi bör lägga vår energi på att skapa ett gott samarbete med skolan, och fokusera på att göra bra kartläggningar av varje individuellt barns behov. Forskningsfältet är så spretigt och oöverens att det snarare kan vara riskabelt att fokusera på att försöka sprida kunskap. Det verkar ofta vara lättare att ringa in de konkreta behov som det specifika barnet har, än att enas om ifall barnet ska "ha etiketten särskilt begåvad". Och jag tror att varje barn har både styrkor och utmaningar. Så både och ska vara med i kartläggningar och planer.

Här finns kunskap med bas i olika forskningsfält

Börja gärna med att läsa på Wikipedia, där du får en överblick av de metoder skolor kan använda i undervisningen, och om hur olika länder möter de snabba eleverna, till exempel Kanada, Korea, Iran, Singapore och England.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gifted_education

https://en.wikipedia.org/wiki/Intellectual_giftedness



Pågående undersökningar: https://www.scientificamerican.com/article/nurturing-genius/

Fler resultat från USA – sammanfattande broschyrer med forskningsresultat – svåröverskådlig lista, men bra pdf:er! http://nrcgt.uconn.edu/online_resources




Här bloggar en svensk skolutvecklare som också arbetat i England, och som skrivit magisteruppsats om utbildning för begåvade: https://asamelander.wordpress.com/2016/01/26/mer-forskning-om-vikten-av-stimulans/





Här är Perssons artikel där 92 procent av vuxna begåvade (Mensamedlemmar) säger att de hade det dåligt i skolan:

Abstract: http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/016235321003300405

Fulltext: http://files.eric.ed.gov/fulltext/EJ893883.pdf




Stålnacke gjorde ett mycket läsvärt parallellt arbete, intervjuade begåvade vuxna + gjorde en enkät:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:197575/FULLTEXT01.pdf

Här kan du se formulären som deltagarna besvarade. Stålnackes diskussion om sociala faktorer är intressant tycker jag – läs hela, detta är bara ett kort utdrag:

"Ett av de mer förvånande resultaten i enkätstudien var den låga känslan av sammanhang som gruppen som helhet uppvisade. Enligt Gottfredsons (1998) genomgång av g-faktorn framgår att högt g, åtminstone i USA, är relaterat till högre hälsa, färre skilsmässor, högre inkomster – kort sagt vad som skulle kunna ses som ett mer privilegierat liv, högre livskvalitet. Om dessa också har en känsla av sammanhang (KASAM) som var högre än genomsnittet vore det inte förvånande. I den gruppen som svarade på enkäten är KASAM lägre än en svensk allmänbefolkning. Här är frågan om det är så att Sverige, där å ena sidan hög IK är något som är högt ansett, men å andra sidan är ett samhälle där särbegåvning implicit kopplas till elitism och därmed går emot idéerna om jämlikhet och lika värde, är ett land där baksidorna av hög IK, i form av att känna sig missförstådd och kanske socialt isolerad inte kompenseras av dess uppsidor – privilegier och kanske möjlighet att utvecklas och få uppskattning."




En liknande brittisk studie: http://uhra.herts.ac.uk/bitstream/handle/2299/16520/98026281%20Favier-Townsend%20Anne%20final%20PhD%20submission%20April%202015.pdf?sequence=1 

Utbildningsdepartement i Nya Zealand och USA har listor till forskning: 

http://gifted.tki.org.nz/For-schools-and-teachers/Professional-learning-support/Publications-and-research 

http://nrcgt.uconn.edu/research-based_resources/#identification 

Material för att hitta och undervisa de särskilt begåvade eleverna:

http://nrcgt.uconn.edu/research-based_resources/ibcd05/ 

http://nrcgt.uconn.edu/research-based_resources/ibcd09/ 

Här tycker jag att det finns viktiga slutsatser: 

http://nrcgt.uconn.edu/research-based_resources/fraspass/