Lägg din livsenergi på rätt saker. Cirkeldiagramma det du vill göra.

"Borde jag inte kämpa mer, tills jag är helt slut – gör jag tillräckligt mycket, för att vara en bra människa?" Denna fråga kom upp i en Facebookgrupp. Jag skrev ett aslångt svar, som kanske kan göra nytta för nån här också. //

Jag är ju själv sååå lättdistraherad, och springer efter alla ekorrar hela tiden (exempel från 5 minuter sen: Sitter hemma o jobbar, behöver mer kaffe, tar även en näve nötter ur min förberedda skål (om det inte står en skål med nåt inom räckhåll dör jag ibland, som igår när jag inte kom mig för att resa mig och äta nåt mellan kl 14 och 21.40) och inser att jag ska fylla på skålen, öppnar skafferiet, kommer på att jag ska hälla frön i ett glas och nötter i skålen, det tar en stund att välja optimalt stort glas, häller, inser att jag inte ska förvara frön i jobbiga påsar med klämmor i hög i skafferiet, kommer på att jag har en jättefin illrosa stor burk, men den är full med bovete från för 75 år sen när jag hade en nyttighetsimpuls och tänkte att jag skulle äta bovetegröt (gjorde det väl 1 gång), men det kan man ju göra värmedynor av, så jag går till garderoben och börjar leta efter de där nylonstrumporna som jag aldrig använder, tar ett tag och väljer två optimala, går och fyller strumpkorv med bovete, funderar ett tag på optimal knytning osv., sen fyller jag fröna i burken. Obs att jag idag har asmycket JOBB att göra.).

Klart att man blir helt utmattad och känner att man inte gör någonting alls ordentligt och tillräckligt, när hela dagarna är söndersplittrade av sådana här distraktionsattacker.

Så, här är det jag måste göra: De dagar då min hjärna är påslagen och har kontrollen, sätta mig med rutor och pennor och papper och kalender, och göra lappar och dokument och block i kalendern och bokningar, för sånt som jag VET att jag behöver i längden, för att fylla på med energi: boka pt-timmar eller i alla fall rita in träning i kalendern; boka massage så jag tvingas komma ner i kroppen mitt i de värsta stressveckorna; ruta in sovmorgon i kalendern minst en gång i veckan (det är tusen värt, de två tre minustimmarna arbetstid tar jag igen genom att vara miljarder mer fokuserad och orkig när jag sen kommer in); boka in hela ostörda dagar då jag kan stanna på kontoret så länge jag vill; köpa hem choklad och vin så jag kan tjacka upp eller ner utifrån behov. (Och boka sommarens ridläger. Typiskt bra påfyllning.)

En av mina bästa grejer är mitt tårtdiagram. Jag skrev ner allt man måste göra, allt det jag VILL göra, och det viktigaste man kan göra om man vill, i en lång lista. Sen gjorde jag en formel som börjar bakifrån och drar bort tid från de timmar jag FAKTISKT HAR under en månad.

Det är grundläggande för mig att se cirkeln framför mig, tårtdiagrammet. Jag HAR bara så mycket tid. Om en till tårtbit ska in, måste nåt annat bort.

Det blir också lättare att prioritera, när saker står i en lista så där.

Cirkeln är ett bra verktyg för mig, i kombination med att jag har synsättet att livet har ett antal varv. Man måste inte göra allt, i varje varv. Det här femårsvarvet sitter jag inte i någon styrelse. Förrförra femårsvarvet var jag blöjbarnsförälder och struntade en hel del i jobbet. Nästa femårsvarv kanske barnen sköter sig själva och jag kan ta upp en hobby?

Jag behöver en sak till: på något sätt få syn på alla bra saker som jag HAR gjort. Alla diamanter jag släpper bakom mig. Jag glömmer dem direkt tyvärr, det enda jag ser är då min otillräcklighet, min att göra-lista, min backlog. Så jag försöker få syn på dem på olika sätt. Jag skrev GJORT-listor ett tag, i stället. Mkt bra för självförtroendet. Och jag kollar i gamla offerter och uppdragslistor ibland, där syns hur många bra och viktiga saker jag har gjort. Osv.

Sen glömmer jag bort de här smarta greppen hela tiden, och måste komma på dem igen. Det har varit min största självföraktsgrej. Varför kan jag inte bara göra det som jag vet är bra?!?! Men att få adhd-diagnosen har hjälpt mig att inse att det finns en fysisk konkret anledning till att det blir så. Jag är inte dålig på detta. Det är min neurokemi som gör att det är helt omöjligt för mig att ha kvar allt i huvudet på en gång – extremt mycket svårare för mig, än för en snittperson. Samma funktionssätt är ju så uppenbart min största styrka – jag är snabb och orädd och gillar att smasha tusen bollar i luften. Så jag ska ju inte hata på min styrka, stunden efter, för att den är som den är, liksom.

Jag tycker att man ska kämpa det som behövs för att klara det som FAKTISKT är viktigt. Utöver det så ska man inte kämpa alls. Framför allt ska man inte ha det kämpigt för saker som är mindre viktigt, på ett sätt som gör att man försummar det som egentligen är DET viktiga. Och där räcker det med att man går och har det kämpigt ett par dagar: Det räcker nog för att jag ska träna mindre, sova sämre, och framför allt fräsa åt mina barn, inte uppskatta min relation.

Jag tycker inte att man ska bränna all sin livsenergi varje vecka. Jag tycker inte att man FÅR det, så länge man har barn. Man MÅSTE ha marginaler när det händer något. Alltid. Om andra inte godtar det, så kan de dra åt pipsvängen. De har ju inte heller hela bilden.

Vad skulle du säga till en vän som frågade detsamma – gör jag tillräckligt?

Jag tror att vi som över huvud taget hamnar i att tänka tanken "är jag tillräckligt mycket en bra människa" redan tillhör topp 10 engagerade snälla världsförbättrande människor, dvs. att vi lägger redan mycket mer av vårt bry och vår livsenergi på detta, än resten av befolkningen. Om vi då i ETT (eller fler) femårsvarv struntar i grannars åsikter, i styrelser eller föräldramöten eller volontärgrejer, kommer vi ändå att ligga på plus i all evighet, amen.



För att runda av: Jag tror att vårt fokus måste ligga på att må bra, som mål. Om vi mår bra, kommer vi att ha som mest att ge, till andra. Sätt på din egen syrgasmask först, som vanligt.

För att kunna må bra, behöver vi hjälp och verktyg för att få perspektiv på alla saker i livet, planera klokt, och hålla oss till planen. Och så behöver vi vare dag profylaxandas, slappna av medvetet, och släppa de bollar som är minst viktiga. När jag inte kan se vilka de är, kan jag plocka fram listan och cirkeldiagrammet. Och på samma sätt släppa alla skuldkänslor! Medvetet. För om du är som jag, så känner du nog att du jobbar SÅ HÅRT, och vi gör så gott vi KAN, ju! Det betyder ju per definition att vi är bra, inte dåliga. Dvs så gott vi kan, med den livsenergi och de förutsättningar vi har, inom ramen för att vi fortfarande ska må bra.

En bekants son, 21 år, tog livet av sig förra veckan. Detta blev en bra örfil för mig, skakade om mig och hjälpte mig att bottna bättre i, att jag ju egentligen skiter i allt utom barnen. Jobbiga idiotkunden bleknade bort till ett litet dammkorn. Hen förtjänar inte att stjäla en enda droppe av min livsenergi.


Jag får helt enkelt bara fixa att sätta upp skyddsstaketet runt mig själv och min livsenergi. Inte tillåta mig att blöda ut den, till höger och vänster. Och som vanligt är det lättare att göra det för någon annans skull (barnens) än för min egen – och så borde det väl inte vara, jag borde väl själv vara viktigast för mig själv, men den nöten har jag uppenbarligen inte lyckats knäcka än, så då får jag väl använda barnen som örfil på mig själv, när ekorrarna och idioterna kommer farande.


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Kanske vill du läsa fler av mina texter om personlig utveckling, självkänsla, tid?