Två tankar efter debatten om hat mot kvinnor och andra, på nätet och annorstädes. Båda handlar om vad man kanske kan vinna på att se på dessa hatande människor så som man ser på ett litet barn i femårsåldern.
1. Krama en hatare - kanske har de kvar ett behov från barndomen?
Stackars alla dessa neggande hatande människor. Vilka jobbiga liv de måste ha. Jag förundras över att de väljer att lägga så oerhört mycket energi på att vara så negativa. Vad har hänt dem som barn?
Vilka behov är det som de har fått så gravt försummade, att de ser det som ett bättre och mer rimligt liv att de ska lägga sin energi på att sänka andra, hota skrämma kränka hata, än att se till att de själva har ett fint bra eget liv? Varifrån kommer offermentaliteten och aggressiviteten?
Kanske går det att hela något av detta, genom att fråga, visa medkänsla, och sedan hjälpa personen ur det destruktiva dödläget, genom att fråga hur saken kunde bli bättre, hur behoven kunde mötas. Hjälpa till att reda ut vad det faktiska problemet är - kanske det inte är invandrarna, utan att det är svårt att få jobb på orten? Vad kan vi göra, hur kan vi hjälpas åt för att lösa det? På samma sätt som jag bemöter ett upprört barn.
Jag tror att alla rasister och antifeminister och hatare behöver kramar, fina varaktiga relationer, ett utrymme att få verbalisera sina rädslor och någon som hjälper dem uppfylla sina faktiska behov. Någon som agerar ställföreträdande sund förälder/chef/mentor, eftersom det verkar ha saknats något på den fronten under uppväxten. I föräldraskapet ingår så klart både att bekräfta och att sätta tydliga konsekventa gränser. Det leder mig till punkt två.
2. Visa ditt stöd för den utsatta - det tar genast udden av kränkningen
Låt aldrig en kränkning stå oemotsagd! Fredrik Wass uppmanar oss att visa digitalt civilkurage - börja med att säga ifrån -, och om nu nätet är en sandlåda eller skolgård kan vi nog hämta mycket insikter och metoder från de som arbetar med mobbning mellan barn.
På en skolgård är det kanske femtio barn som uppfattar om ett barn kränker ett annat barn. Man har sett att om bara ett enda barn visar stöd för det utsatta barnet, förändras hela maktförskjutningen i det sociala sammanhanget. Uppbilda har en bild av de ståndpunkter man kan ta i en kränkningssituation, från A-personen som driver mobbningen, till G-personen som aktivt säger ifrån.
Vad kan du själv göra? Tja, till att börja med vara en G-person - säg ifrån! Om du inte orkar göra det ensam, få med dig någon annan. Nästa steg: Försök få med dig fler från B till G, eller i alla fall åt det hållet. Då står A ensam kvar, och vinsten A får socialt av att kränka, minskar betydligt.
Vi är alla formade av vår barndom och uppväxt
- och all förändring är en kris
Den världsbild och självbild jag har, du har, alla har, är formade av våra erfarenheter under livet. Om jag överlevde barndomens förutsättningar genom att vara tuff och hård, kommer jag sannolikt fortsätta ta till den strategin. Och om jag eller någon annan sedan ifrågasätter min strategi blir det jättejobbigt. Det blir en kris, liten eller stor, och troligen bemöter jag den genom att kraftfullt applicera min strategi.
Jag tror ju att många skulle må bättre av att gå i coachning eller terapi, och få hjälp att reda ut hur de vill ha det i livet. Få syn på vad de behöver ändra för att ta sig dit. Och framför allt få kraft att orka och våga ifrågasätta sina grundvalar, som de litat på sedan barndomen - gå igenom krisen.
En del av de behov vi bär inom oss kan kännas pinsamma, ologiska, skamfyllda. Men de kommer inte att försvinna, och trycker du ned dem kommer de samla kraft och till slut explodera upp till ytan. I form av hat eller annat destruktivt beteende. Tyvärr kan du inte gå tillbaka och kräva det du hade behövt av dina föräldrar, så du måste hela dig själv. Det är jättejobbigt. Men det finns hjälp att få.
Och om du just nu är en av de starka, och orkar göra något för någon annan också, finns det faktiskt saker du kan göra för andra (1 och 2 ovan).
Mitt förslag: Prova att möta varje människa både som den vuxen den är, och samtidigt som det lilla barn den bär inom sig. Det tror jag är enda vägen framåt.
Mer om de fyra stegen i all förändring, lite om skillnaden mellan att vara snäll och att vara mesig, och så ett gäng texter om att sträva mot ett mer lyckligt och meningsfullt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar