"Det sociala" måste delas upp i många delar – särbegåvade barn

"Vi kan inte flytta upp det här barnet en klass, för det sociala kommer inte fungera".

Detta är en farlig och konstig och alldeles för trubbig formulering.

Utgångspunkten för alla barn – men särskilt för särbegåvade som ofta har en asynkron (ojämn) utveckling – måste vara att "det sociala" består av massor av olika delar, till exempel följande:

• behov av intellektuell samvaro, dvs. diskutera ämnesinnehållen utifrån hennes nivå och angreppssätt
• behov av social samvaro kring gemensamma fritidsintressen och lekar
• behov av känslomässig bekräftelse, och stöd till utveckling, på åldersadekvat nivå (t.ex. aggressioner, gråt osv. måste hon ju få ha på sin åldersnivå och bli respekterad och stöttad i det)
• behov av samvaro med andra särbegåvade som är lika snabba i tanken, lika analytiska, och lika måna om rättvisa och logik och regler, för att få känna sig normal i alla fall i ett sammanhang
• behov av träning i grupparbete med hjälp av en pedagog som sitter med och leder samtalet och tar ansvar för att det blir ett fint samarbete
• behov av stöd på rasterna, i samvaro med både jämnåriga och jämbördiga barn.

När ni utreder barnet situation och behov måste ni bryta ner "det sociala" i många olika sorters situationer, behov, kunskaper och färdigheter! Därefter beskriver ni styrkor och utvecklingsbehov för varje situation, och för varje grupp barnet behöver möta.

Och oavsett om barnet går kvar eller flyttas upp en klass eller whatever, ska hon få stöd på alla dessa områden, och möjlighet att träna alla dessa saker. Skolan måste lösa så att hon får träffa både vänner, jämnåriga, andra särbegåvade, barn på samma kunskapsnivå, osv. osv. Och att hon får stöd av pedagoger i alla dessa situationer, om det behövs.

Särbegåvade barn (som väl alla barn!) har många olika nyanser på samma gång.

Så ni kommer behöva jobba med BÅDE OCH, inte ANTINGEN ELLER. Se till att eleven får alla pusselbitar, kanske dessa:

• en grupp för att läsa ämnen eleven har lätt för, med elever som tänker på samma nivå i ämnet
• en grupp med samma fritidsintressen – kanske rast med jämnåriga?
• en särskild ansvarslärare eller resurs eller kurator som coachar och peppar emotionellt och socialt
• regelbundna tider med andra särskilt begåvade, kring ämnen de har gemensamt
• pararbete i stället för grupparbete, med en pedagog till hjälp för att träna samarbetet

Vidare ska det mest utmanande av den sociala träningen, dvs. samvaro med jämnåriga/snittbegåvade, tränas skilt från andra utmanande saker. Precis som ett barn som har svårt att skriva får träna det separat från ämnesinlärning och kunskapsredovisning, som i stället görs muntligt eller på dator eller på annat sätt.

Därför ska särbegåvade inte tvingas ha huvuddelen av sin kunskapsinlärning och undervisning ihop med barn med betydligt lägre begåvning, analysförmåga och förkunskapsnivå. Parallellen är ju att man skulle tvinga ett snittbegåvat barn att gå i särskola med barn med utvecklingsstörning – det skiljer lika många iq-punkter mellan dessa grupper.


- bevisen i stora studier av forskning: uppflytt är bra, även för det sociala