De flesta barn kan få sina behov rimligt mötta i en enda klass. Men för högt begåvade barn är det oftare mycket svårt, om inte omöjligt. Man kan säga att barnet har följande fem behov som skolan måste fylla:
- Kunskapsutveckling, på den nivå barnet befinner sig. I respektive skolämne.
- Färdighetsträning, till exempel skriva för hand, arbeta i grupp och redovisa kunskaper.
- Identifikation och bekräftelse. Barnet behöver få tillhöra en grupp där hen kan känna sig normal, förstådd och accepterad. Barnet behöver också få stöd att forma sig en positiv självbild genom att spegla sina likheter och unika drag i andra, utan värderingar eller dömanden.
- Intellektuell samvaro på sin nivå. En sjuåring som funderar över olika perspektiv på astrofysik kommer inte att ha givande samtal med en snittsjuåring.
- Social träning med personer i olika åldrar och med olika intressen, bakgrund osv.
Om skolan förnekar barnet något av dessa fem fingrar är skolan i min mening skyldig till att amputera barnet.
Högt begåvade har ojämn utveckling.
Alla nivåer finns inte i en klass.
Skolan måste också inse att dessa fem troligen inte går att uppfylla inom ramen för en klass. Skolan måste utreda varje punkt för sig. Var finns chans till vänskaper och glad lek – i en klass med jämnåriga, eller i en klass över, eller två? Var finns andra barn som tänker på samma sätt och på samma nivå? Var finns lärarna som kommer att bekräfta barnets unika drag som något positivt? Vilken kunskapsnivå ligger barnet på i respektive ämne, vilken lärstil har hen, och vilka lärare kan möta detta? Vad behöver barnet träna på, och vilken lärare kan hjälpa barnet med det, som klarar av och har barnets förtroende att lotsa barnet över trösklarna – de starka frustrationerna och perfektionismen som många högt begåvade uppvisar? Vem blir barnets allierade, som kan ledsaga i den emotionella träningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar