Skolan: Hjälp särbegåvade barn över trösklarna i lärandet

Så här skriver Gunilla Gerland om särskilt begåvade barn, lärande och kommunikation:

(Hon är författare av bland annat Hjälpmedelsboken om hur skolan kan ge stöd till barn som skiljer sig från genomsnittet, och utbildar om särbegåvning, autism m.m.)

Lär barnen att förstå och lägga märke till lärande

Eftersom särskilt begåvade barn ofta lär sig av "bara farten" gillar de många gånger inte att lära sig saker som kräver ansträngning. En idé kan vara att göra barnet uppmärksamt på lärande, att peka ut lärande när det sker och att föra lärande på tal när tillfälle ges.

Jämför livet och lärande med dataspelen, när det tar emot

För barn som spelar tevespel och liknande där det finns svåra banor och bossar som ska besegras kan det vara en bra jämförelse att göra. Här ger ju ofta barnen inte upp, även om de skriver och svär och avslutar i vredesmod när de inte klarar ett spel, men de kan återkomma till spelen en annan dag, och en annan och till slut klarar de den svåra banan och kommer vidare. Precis så sker ju lärande också. Man ger inte upp och till slut "knäcker man det".

Berätta om egna läroupplevelser som krävt uthållighet

Man kan också berätta för barnet om sitt eget lärande, sina egna erfarenheter av att vara i en lärandeprocess. Som att "jag känner mig ofta helt dum i huvudet under en period när jag lär mig något som är svårt, men nu har jag lärt mig att den känslan kommer ofta precis innan jag fattar eller behärskar något nytt".

Hjälp barnen träna att hantera känslorna

Ett krux är också att särskilt begåvade barn tycker det är förolämpande när något är för lätt/på för låg nivå, men också att det är förolämpande när det är för svårt/för hög nivå. Det gör spannet för vad som känns okej väldigt snävt. Dessutom hanterar många av dessa barn sådana här känslor ganska omoget (i alla fall jämfört med deras kognitiva/intellektuella nivå – den emotionella mognaden är ofta inte i paritet med den kognitiva). Man kan försöka lära dem att sätta ord på och känna igen den där känslan, fråga "hur känns det när du inte klarar en sak?" och berätta hur man själv känner, fråga "hur känns det nu när du klarar det där du inte kunde igår?".

Att kunna sätta ord på sina känslor är ett av de absolut viktigaste stegen till att också kunna hantera dem moget. Reflektionen är det enda verktyg vi har för att nå känslomässig mognad, och även om särskilt begåvade barn är bra på att reflektera över akademiska och etiska frågor är de (liksom alla barn) ofta inte särskilt bra på att reflektera över sig själva. Här kan vi hjälpa till, genom att just ställa frågor, sätta ord på känslor, berätta hur vi själva känner och tänker.

Ge barnen ord för sina känslor

Jag tror också att det är en poäng att prata med barnet om kommunikation i allmänhet. Man kan förklara för barnet om man kan kommunicera hur man känner så har man alla redskap i världen för att klara sig i olika situationer. Det kan vara att kunna säga till en lärare "jag känner mig dum i huvudet när jag inte fattar det här" eller "jag tycker det är så himla jobbigt att inte förstå". Det är egentligen det gamla "i solsken spricker trollen", alltså det man kan sätta ord på behöver man inte vara rädd/ha ångest för. Barnen hamnar också ofta i situationer där de går i "baklås" och det kan vara bra att visa på att det absolut inte är farligt att ha fel, och att man ofta "äger" mer om man inte har problem med att ha fel ibland än om man försöker att alltid ha rätt.

Berätta för barnen att misstag är viktiga steg mot framgång

En bra jämförelse för vetenskapligt intresserade barn är att framstående forskare blir man bara om man kan ha fel, att forska är att pröva idéer mot verkligheten, inte att "ha rätt från början". Det finns också flera exempel i historien på att när någon haft fel så har det lett till en stor ny upptäckt. Människor kan bli både snopna (och ibland provocerade, det kan också vara bra att vara förberedd på) om man säger bara "okej, jag hade fel, so what? Nu vet jag bättre", eller "tack för att du förklarade". Det är att vägra delta i maktspelet och de som bara kan spela det blir utan passade bollar.

Barnen som får hela skulden när de provocerats och slår tillbaka

De särbegåvade barn jag träffat är sällan särskilt förslagna i det sociala samspelet, de är ofta empatiska, och kan därför vara "offer" för andra barns (och vuxnas) maktspel. De är oftare (fast naturligtvis inte alltid) socialt utsatta eftersom de upplevs som "annorlunda" av andra barn. Andra barn kan då upptäcka att de kan "trigga" det särskilt begåvade barnet tills barnet till slut exploderar och då ofta får "stå med skulden" eftersom vuxna kommer in i ett sent skede och inte ser (eller vill se) början av konflikten.

Lär barnen hur de kan markera om de blir kränkta

Därför kan det också vara en poäng att tala med barnet om att det är det som händer, att visa på skeendet, vem som får skulden och varför – även om det är orättvist – och att det därför är väldigt bra att lära sig att verbalt be folk "dra åt helvete" när så krävs. Att kunna "bita ifrån" verbalt när någon är otrevlig, elak eller kränkande är en viktig färdighet. Det handlar inte om att "ge igen", att kränka den andre tillbaka och inte heller om att "vända andra kinden till", utan snarare om att "lägga tillbaka kränkningen" där den hör hemma.

I situationer där andra säger kränkande saker, skrattar när man gör illa sig eller vad det nu kan vara som vanligtvis får barnet att kanske kasta något, slå till eller likande (varpå en vuxen kommer in och man får skulden efetrsom man var den som knuffade/kastade något) behöver man kunna använda kraftuttryck som "Vad fan säger du?"; "Är du dum i huvudet?"; "Dra åt helvete!". Här deltar man i och för sig i maktspelet men det handlar bara om att ta tillbaka egenmakten, den som någon försökt ta ifrån en.

Det kan kännas märkligt att "träna" sitt barn att svära, men för ett barn som annars hamnar i handgemäng är svordomar en bra strategi, anser jag.