Men i detta måste väl ingå att skolan tar reda på var eleven är, vilken förmåga hen har, och hur hen behöver ledas framåt.
Jag är frustrerad över bristen på kunskap, och frustrerad över alla de berättelser jag hör, där skolorna inte tar bollen och visar att de vill ta reda på och förstå eleven, utan skjuter tillbaka bollen till familjen, som upplever att skolan säger att det är barnet det är fel på.
Jag vill hitta en väg framåt där alla lärare tar reda på var varje elev är, och hur eleven behöver ledas framåt. Där vi alla jobbar på samma lag för varje unge.
Några osorterade utmaningar jag personligen ser med att hitta de särskilt begåvade barnens motivation:
Jag är frustrerad över bristen på kunskap, och frustrerad över alla de berättelser jag hör, där skolorna inte tar bollen och visar att de vill ta reda på och förstå eleven, utan skjuter tillbaka bollen till familjen, som upplever att skolan säger att det är barnet det är fel på.
Jag vill hitta en väg framåt där alla lärare tar reda på var varje elev är, och hur eleven behöver ledas framåt. Där vi alla jobbar på samma lag för varje unge.
Några osorterade utmaningar jag personligen ser med att hitta de särskilt begåvade barnens motivation:
Särbegåvade har oftast främst en inre motivation. Guldstjärnor och andra målstyrningar som är externa är helt ointressanta för dessa barn, eller fungerar i max två tre dagar. Du måste skapa en relation och slå an på den inre motivationen, och det tar massor av tid.
De behöver jättemycket stöd att ta sig över trösklar av prestationsångest och lågt självförtroende och känsloexplosioner, samtidigt som de måste behandlas som en vuxen i det som går bra och det de är intresserade av. Det är svårt att vara superstödjande ena sekunden och släppa helt fritt i nästa.
De lösningar man hittar hjälper ofta bara i några månader. Sedan har barnet utvecklats så mycket att något helt nytt kan krävas. Orkar lärarna möta denna utmaning gång på gång på gång?
Särbegåvade har ofta mycket stark empati och är intensiva i känslor och i rättspatos. Om de upplever sig svikna av lärare eller skola, krävs oerhört mycket arbete för att återbygga relationen och förtroendet.
Lärare har faktiskt svårt att förstå hur mycket före dessa barn kan ligga. Testar de så börjar de kanske på åldersnivån, och kommer inte nå motivationszonen förrän kanske 4 årskurser över. Testar de så långt?
Alla dessa tusentals femåringar som längtar efter att börja skolan, som redan kan läsa skriva och räkna, som diskuterar kvantfysik och allegorier och socialpsykologiska fenomen på kvällarna, ska plötsligt sitta stilla i ett år och färglägga en bokstav i veckan. Det är klart att många tappar skolmotivationen.
Lärare tror gärna att alla barn måste tvingas att repetera, och låter inte barn gå vidare förrän de t.ex. har skrivit svar på allt i 4:ans bok eller svar på alla 30 repetitionsuppgifter i avsnitt 3. Repetition av bemästrad kunskap kan ge särbegåvade ångest. Och dödar definitivt motivationen.
Det finns ett skadligt motstånd mot uppflyttning och annan acceleration. Normalt tar de särskilt begåvade eleverna ikapp ett helt års stoff på 6 veckor vid uppflyttning en årskurs, och eventuella luckor fyller de på en enda muntlig förklaring vid behov. Om de känner motivation, låt dem gå vidare! Annars dör motivationen!
När lärare med 20 års erfarenhet har gett upp, för att det är så svårt att ringa in och ge eleven det hen behöver, sätter man eleven med en 22-årig resursperson. Hur kan någon tro att det ska vara en väg framåt för att ge denna elev den ledning och stimulans hen behöver? Tro att detta ska kunna driva eleven framåt i läroplanens krav, utifrån hens motivation, och göra så att eleven kommer tillbaka in i arbetsgrupper?
Oräkneliga skolor har sagt att de inte vet hur man gör en pedagogisk kartläggning och tar reda på vilka nivåer barnet ligger i olika ämnen, och hur barnet lär sig och blir motiverat. I stället vill man direkt skicka barnet på psykologisk utredning.
De högst begåvade är inte bara mycket snabbare i sin inlärning, det finns funktionsskillnader också, där de gör betydligt fler kopplingar till andra domäner, ämnen och perspektiv. Många lärare förstår inte hur pass komplext dessa barn har tänkt när de löst sin matteuppgift eller tänkt ut ett svar i SO:n, barnen kan också vara oförmögna att förklara hur de räknat ut eftersom deras hjärna gjort det direkt och omedelbart, och då säger läraren att lösningen är fel. Detta är inte en bra grund för samarbete, förtroende och motivation.
De behöver jättemycket stöd att ta sig över trösklar av prestationsångest och lågt självförtroende och känsloexplosioner, samtidigt som de måste behandlas som en vuxen i det som går bra och det de är intresserade av. Det är svårt att vara superstödjande ena sekunden och släppa helt fritt i nästa.
De lösningar man hittar hjälper ofta bara i några månader. Sedan har barnet utvecklats så mycket att något helt nytt kan krävas. Orkar lärarna möta denna utmaning gång på gång på gång?
Särbegåvade har ofta mycket stark empati och är intensiva i känslor och i rättspatos. Om de upplever sig svikna av lärare eller skola, krävs oerhört mycket arbete för att återbygga relationen och förtroendet.
Lärare har faktiskt svårt att förstå hur mycket före dessa barn kan ligga. Testar de så börjar de kanske på åldersnivån, och kommer inte nå motivationszonen förrän kanske 4 årskurser över. Testar de så långt?
Alla dessa tusentals femåringar som längtar efter att börja skolan, som redan kan läsa skriva och räkna, som diskuterar kvantfysik och allegorier och socialpsykologiska fenomen på kvällarna, ska plötsligt sitta stilla i ett år och färglägga en bokstav i veckan. Det är klart att många tappar skolmotivationen.
Lärare tror gärna att alla barn måste tvingas att repetera, och låter inte barn gå vidare förrän de t.ex. har skrivit svar på allt i 4:ans bok eller svar på alla 30 repetitionsuppgifter i avsnitt 3. Repetition av bemästrad kunskap kan ge särbegåvade ångest. Och dödar definitivt motivationen.
Det finns ett skadligt motstånd mot uppflyttning och annan acceleration. Normalt tar de särskilt begåvade eleverna ikapp ett helt års stoff på 6 veckor vid uppflyttning en årskurs, och eventuella luckor fyller de på en enda muntlig förklaring vid behov. Om de känner motivation, låt dem gå vidare! Annars dör motivationen!
När lärare med 20 års erfarenhet har gett upp, för att det är så svårt att ringa in och ge eleven det hen behöver, sätter man eleven med en 22-årig resursperson. Hur kan någon tro att det ska vara en väg framåt för att ge denna elev den ledning och stimulans hen behöver? Tro att detta ska kunna driva eleven framåt i läroplanens krav, utifrån hens motivation, och göra så att eleven kommer tillbaka in i arbetsgrupper?
Oräkneliga skolor har sagt att de inte vet hur man gör en pedagogisk kartläggning och tar reda på vilka nivåer barnet ligger i olika ämnen, och hur barnet lär sig och blir motiverat. I stället vill man direkt skicka barnet på psykologisk utredning.
De högst begåvade är inte bara mycket snabbare i sin inlärning, det finns funktionsskillnader också, där de gör betydligt fler kopplingar till andra domäner, ämnen och perspektiv. Många lärare förstår inte hur pass komplext dessa barn har tänkt när de löst sin matteuppgift eller tänkt ut ett svar i SO:n, barnen kan också vara oförmögna att förklara hur de räknat ut eftersom deras hjärna gjort det direkt och omedelbart, och då säger läraren att lösningen är fel. Detta är inte en bra grund för samarbete, förtroende och motivation.
Oräkneliga familjer berättar att skolan varit helt övertygade om att barnet har adhd, eller bara fokuserat på ett problembeteende typ utagerande. När man då påtalar att detta är en konsekvens av en understimulans, säger skolan att de inte tänker ge någon stimulans förrän aggressionerna försvinner, och vill inte ta till sig att det är stimulans som ÄR lösningen. Man hamnar i att man arbetar MOT varandra, och har inte en gemensam bild av barnet, orsaken och lösningen.
Skolan skickar familjen till Bup för att lära sig hantera/undertrycka känslor, i stället för att ändra undervisningen så barnet inte ska utsättas för den understimulans som orsakar aggressionen. Många gånger är det så att varken Bup eller skolan har kunskap om särbegåvades beteenden enligt den internationella forskningen, och de visar sällan intresse av att läsa på.
Hur kan vi ta oss framåt? Hur kan vi se till att vi börjar jobba på samma lag?
Skriv gärna en kommentar!
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Nu kanske du vill läsa ett utdrag av vad Skolverket rekommenderar för särskilt begåvade?
Eller underlag för att kartlägga elevens kunskaper och behov?
Skriv gärna en kommentar!
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Nu kanske du vill läsa ett utdrag av vad Skolverket rekommenderar för särskilt begåvade?
Eller underlag för att kartlägga elevens kunskaper och behov?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar