Kinesiska flickors lindade fötter höll sig korta. Äter du dålig mat riskerar du få problem med blodtrycket. Ett högt iq översätts inte automatiskt till ett högt betyg. Fötter behöver skor i rätt storlek för att må bra, kroppen behöver sund mat och motion för att hjärtat ska må bra, och barn oavsett iq behöver en passande undervisning för att må bra – de behöver träna färdigheter och lära in fakta.
Betyg och prov är förresten, på ett sätt, mycket mer orättvist, ojämlikt och osäkert än iq-tester. Ett bra betyg kräver att du har kunnat göra det lärarna kräver, med de förutsättningar livet och lärarna har gett dig. Då gäller det att inte tappa motivationen eller hamna i konflikt med lärarna. Eller råka få en dålig lärare. Barn med rika eller utbildade föräldrar kan få ett helt annat stöd hemifrån än fattiga barn, som ofta också går i sämre skolor. Oxford och Cambridge har börjat ta in studenter utifrån iq mer än utifrån betyg, eftersom deras efterforskning visar att iq är mer rättvisande för vilka studenter som kommer att kunna tillgodogöra sig utbildningen. Det finns många fler fattiga än rika barn med hög iq, men vilka är det som brukar ha störst chans att komma in på bra universitet – fattiga eller rika? Det här är alltså ett exempel på en situation när iq det rättvisa, det som faktiskt motverkar elitism och klasskillnader.
IQ-tester mäter så klart bara det de mäter. Precis som betyg, högskoleprov, intervjuer, blodprover, enkätundersökningar eller vad som helst. Därför måste du välja mätmetod utifrån vad du vill uppnå. Alla mätmetoder har risker, även betyg och prov, och riskerna behöver du försöka motverka och kompensera för, för att få ett så relevant resultat som möjligt. Alla mätmetoder har också kostnader. Vi har inte budget för att göra gymnasieurvalet eller högskoleurvalet utifrån personliga intervjuer och lämplighetstester av varenda elev. Därför används till exempel betyg.
Ibland måste man dela in folk i grupper, till exempel vilka som får komma in på en gymnasiekurs eller inte, vilka som ska gå i röd respektive blå grupp i matten, eller vilka som ska gå i årskurs 2 respektive 3.
Ofta hamnar man i att folk tänker att den ena gruppen är den bra, och den andra gruppen är den dåliga, även om de har varsin neutral färg. Att gå i årskurs 2 eller 3 kanske är mer neutralt.
Att låta alla 8-åringar gå i årskurs 2, och alla 9-åringar gå i årskurs 3, betyder att dela in barn utifrån när de råkat födas. Då låter man alltså bli att dela in dem utifrån vad de kan, vad de behöver lära sig och hur de lär sig. Personligen tycker jag att det senare skulle ha varit ett mer rimligt sätt att dela in skolklasser, eftersom det vi vill göra är att lära dem saker.
Men att dela in barn i grupper utifrån iq är tydligen inte okej. För då blir folk plötsligt rädda att någon ska tro att en grupp är mindre värd och mindre viktig än den andra. Men det är väl ingen som tycker att barnen i 2:an är sämre bara för att de inte har lärt sig så mycket engelska som 3:orna ännu? Varför blir det plötsligt annorlunda när man delar in gruppen utifrån något annat än ålder? Varför skulle det vara problematiskt att de barn som lär sig snabbt, får lära sig andra saker än de andra, när det inte är problematiskt att barnen i årskurs 3 lär sig andra saker än de i årskurs 2? I båda fallen hamnar det ju om exakt samma sak: att varje barn ska få gå igenom hela grundskolans läroplan. Om än i olika takt.
En medelväg är att dela in i röda och blåa nivågrupper, utifrån förkunskaper och lärsätt. Även det har varit kontroversiellt. Varför i hela friden då? Om du ska lära ut matte i två grupper, är det inte helt självklart att det är bättre för alla, om de som kan mycket redan och lär sig snabbt får samlas i den ena gruppen, och de som kan mindre får samlas i den andra gruppen, och så får båda grupperna undervisning som passar dem bättre?
Självklart behöver barnen träna socialt samspel med andra typer av människor också. Sätt ihop blandade grupper för vissa projekt, gärna med särskolebarn och grundskolebarn, 8-åringar och 18-åringar och gärna 80-åringar, och låt dem arbeta tillsammans. Men det ska vara en avgränsad del av skoltiden. Den sociala träningen ska inte stå i vägen för barnets utbildning.
Det kan vara skrämmande med IQ. En fix fast siffra som du är född med, och som du inte kan ändra på. Vadå, ska vi dela in folk i A-lag och B-lag? Nej, inte alls! Jag har inte ett lägre människovärde än du om jag har lägre iq, mindre fötter, högre blodtryck, gröna ögon eller dålig taktkänsla. Men vi kan inte låtsas som att det inte finns skillnader i människors förmågor, behov och tänkesätt. Vårt jobb måste vara att hjälpa varje barn att må så bra som möjligt, och nå så långt som möjligt, oavsett medfödda egenskaper och uppväxtförhållanden!
Kunskaper om varje barn är bara ingångsvärden för att vi ska kunna anpassa undervisningen så väl som möjligt. Vi tar reda på om du är närsynt, har hjärtfel, har svårt att skriva eller läsa, har svårt att minnas schemat utantill, har koncentrationssvårigheter, är ljudkänslig, har astma eller allergi, osv. osv. osv. för att kunna se till att din skoltid är säker och att du ska kunna ta till dig undervisningen. Vi ser till att du får glasögon, medicin, talsyntes, digitalt stöd, extra raster, en ljuddämpningsvägg. På samma sätt blir förståelsen för din begåvning och ditt sätt att lära dig viktig. Vad kan du redan? Hur snabbt lär du dig? Vilka typer av uppgifter blir du motiverad av? Hur mycket måste vi ta i för att du ska bli utmanad, så att du får lära dig studieteknik och att ta dig igenom misslyckanden? En iq-siffra kan vara till god hjälp, eftersom vi vet från internationell forskning att en hög iq brukar betyda att barnet behöver snabbare inlärning, färre repetitioner, tydligare sammanhang och motivering till uppgifter, egna valmöjligheter, fördjupande material med mera.
Det är faktiskt inte så att ett iq-test bara visar logisk-matematisk förmåga. WISC-IV visar verbal förmåga, perceptuell förmåga, arbetsminne och snabbhet. Ett väl utfört test ger en bild av hur du resonerar, hur din sociala förmåga ser ut, med mera. De som tar fram IQ-tester arbetar hela tiden med att utveckla testerna så att de ska visa en tydligare och bredare bild av personens förmåga. Nyare versioner av testerna fokuserar mer på att mäta det som kallas g, den generella förmågan som vissa ser som paraplyförmågan till olika typer av talang inom ett smalare område som konst, musik, matematik, språk eller liknande. Hög iq brukar dessutom hänga ihop med god empati och omtanke och hög moral.
Kanske är iq inte så smalt, opersonligt, orättvist eller elitistiskt som du trodde. Det är absolut inte ett perfekt mått utan problem, men det har vissa fördelar, det kan faktiskt vara mer rättvist än andra mått. Det finns en lång lista på länder, skolsystem och universitet som tycker att iq-tester är viktigt för att kunna ge en bra utbildning. Jag bedömer att om vi förstår iq och begåvning bättre, kan det vara ett användbart verktyg i verktygslådan, när vi ska bygga ihop en skola som är så bra som möjligt för varje barn. Sedan är det den pedagogiska kartläggningen och planeringen som visar hur själva undervisningen ska anpassas.
Är det obehagligt att prata om medfödd begåvning, för att det inte ska bli orättvist och ojämlikt i skolan?
Ärligt? Det är ju inte som att det är rättvist och jämlikt i dag heller. Barnen vet redan vem som är smartast i klassen, vem som har rikast föräldrar, vem som är sämst på att läsa och skriva, vem som är annorlunda och vem som är normal. Javisst, det finns risker och utmaningar med att göra förändringar. Men kom inte och säg att det är bra som det är. Kom inte och säg att det inte finns risker med hur vi har det i dag. Kom inte och säg att alla barn mår bra i skolan som den ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar