Konferens: Brainchild. Om särbegåvade barn på Tekniska museet.

Nedan kan du läsa mina sammanfattningar / referat av föreläsningarna. Du kan också se dem på film: Brainchild – föreläsningar om särskilt begåvade elever

Mona Liljedahl, speciallärare: 

Gör så här, för de begåvade eleverna.

–Dessa barn. De som Skolverket kallar särskilt begåvade barn. De tänker mer, tänker jämt, tänker bredare, på tvärsen. Jag brukar säga att vissa barn har extra mycket spring i benen; de särskilt begåvade barnen har i stället extra mycket spring i huvudet.

–Känns det jobbigt att prata om begåvning? Men byt ord då. Prata om kognition i stället.

–Det är ingen diagnos att ha hög begåvning. Men det kan bli ett funktionshinder! I skolan, i vardagen. Om man inte får en undervisning som passar.

(Bilden: Begåvade barn kan utmärka sig genom sociala utmaningar, starka känslor, dagdrömmar, grubblerier, vägran, moralpolisande eller frågvishet, eller att föredra att vara med vuxna.)


Sidans innehåll:
-Identifiera och undervisa särskilt begåvade elever – gör så här. 
-2e = elever som har både hög begåvning och en diagnos eller annan lärsvårighet. 
-Elever berättar: Lanny, 8 år, om att gå i årskurs 6.  Hanna, 13 år, om att jobba igenom grundskolan på mindre än halva tiden. 
-Arbetslivet och yrkesvägledning för särskilt begåvade.

De som ligger långt från snittet, behöver anpassningar!

–Begåvningstester, som psykologer gör, mäter både verbal och perceptuell begåvning. Här kan du få en tydlig signal att det finns en hög begåvning, en god kognition.

–Men för att du ska få ett rättvisande resultat, behöver ju barnet må bra just den dagen, orka svara, vilja svara. Om barnet har mått dåligt i skolan ett tag, är det inte säkert att testningen får fram, riktigt hur hög begåvningen är.

Kommentar från Anna Hass:
Räkna alltså inte med, att ett lågt testresultat betyder att det inte finns en hög potential. Och titta främst på deltesterna för verbal och perceptuell begåvning. Snabbhet och arbetsminne ligger nästan alltid runt 100 för alla barn, eftersom de beror av hjärnans fysiska utveckling fram till 25-årsåldern.

–I skolan är vi helt överens om, att barn med ik under 70 behöver något helt annat än snittbarnet; att de har rätt att gå i särskola. De är 30 punkter från snittet (100). Vi vet också att barnen som ligger mellan 70 och 85, har det riktigt svårt att hänga med, de får kämpa mycket.

–Men på andra sidan snittet, finns barn som har en förmåga som ligger 30 punkter över snittet, och de som ligger 40 och 50 och 60 punkter över. Jag tycker att vi ska förutsätta, att även dessa barn har ett stort behov av något helt annat!

–Vid måttlig begåvning, 115, börjar många elever känna, att skolan inte är tillräckligt utmanande och stimulerande. Det är 200 000 elever, som vill ha mer utmaningar. Det är uppemot var femte elev i Sverige.

Kommentar från Anna Hass:
Ja, det är många elever! Skolinspektionen visar ju återkommande att 20–30 procent av eleverna önskar att de fick mer utmanande uppgifter i skolan.

–Cirka 20 000 elever är särskilt begåvade i Sverige. Alltså 20 000 elever i Sverige idag, som inte får den undervisning de behöver. Eller rättare sagt. De får ingen undervisning. De lär sig i princip ingenting.

–Om ni får en psykologutredning, där det ingår en begåvningsutredning (WPPSI/WISC/WAIS), och det står att barnet har en begåvning över genomsnittet, kanske mycket över genomsnittet. Då betyder det att det är dags att anpassa utifrån hög begåvning. Skolverkets stödmaterial innehåller konkreta exempel på hur du kan lägga upp det.

Läs gärna mer:
– 2e – både begåvning och lärsvårighet
– Kartlägg elevens styrkor och stödbehov – blanketter m.m.

– De 6 typerna av begåvade elever – och vad de behöver
– Skolverkets stödmaterial – fakta och didaktiskt stöd och exempel – att undervisa särskilt begåvade elever

Hur upptäcker man hög begåvning?

–De har oftast tidigt en mycket god språklig förmåga. Många läser och skriver tidigt, men inte alla – men det finns ofta en förståelse och ett tänkande som är många år före de jämnåriga.

–De har ett mycket gott minne. De minns exakt vad du sade, vad du hade på dig, vad det stod på sidan 423. De kommer aldrig att glömma, om du säger något taskigt. De kommer inte heller att glömma, om du säger något som stärker dem, bekräftar dem, får dem att känna sig bra trots att de är annorlunda.

–Men detta betyder inte att de kommer ihåg att ha med sig gymnastikkläderna. Eller kommer ihåg att det är torsdag. Det är en annan sorts minne.

De har ofta, tidigt, "svårt för det sociala"

–De här barnen är inte som de jämnåriga. Därför kan de känna sig som ett ufo redan under förskolan. De tänker snabbare och kan vara för intensiva eller för drivande för att fungera väl med de andra barnen.

–De har ofta mycket starka känslor. Med förmågan att tänka snabbt och vitt och brett och intensivt, kommer också en förmåga att känna starkt och intensivt.

–De lyder inte. De vill ha en god anledning till allting. Att du är vuxen är absolut inte något som räcker.

–De har ofta en mycket stark moral och rättvisekänsla.

En förälder: Det är som att leva med en brottsmålsadvokat. "Varför säger du så? Igår sa du såhär. Nu flackar du med blicken, varför då?"

De kan snabbt slockna i skolan. Det gäller att fånga dem första veckorna.

–Kognitiv shut down. Om eleven inte hamnar rätt i skolan, kan det bli så att skärmsläckaren går på.

Kommentar från Anna Hass:
Du kanske förväntar dig att se en kunskapstörst, ett driv, höga prestationer. Men om barnet har längtat till att börja skolan, lära sig multiplikation och skrivstil och atomer och kretskort, så kan det gå ganska fort att slockna. Några veckor med att sitta still och lyssna på långsam högläsning och färglägga en bokstav om dagen – då måste de ju skaffa sig någon strategi för att hantera det.

Det är mer rättvist att leta systematiskt efter de begåvade

–De begåvade som idag får stöd för hög begåvning, är de som är välbärgade, de som har föräldrar som kan prata för sig, de som fungerar som du själv. De som ni har svårast att upptäcka, som har hög begåvning, är

• flickorna. De håller sig ibland av egen vilja under radarn. Det är inte hög status att vara smart.
• barnen från socioekonomisk utsatta miljöer. 
• nyanlända. 
• barn som också har diagnoser. 

–Därför är det en rättvisefråga att vi letar systematiskt. Riktigt elitistiskt, blir det om vi låter det bara vara de med starka föräldrar, som får de de behöver.

–Det viktigaste är att vi upptäcker alla de begåvade barnen. Så att vi vet vilka barn som behöver insatser.

Kommentar från Anna Hass:
Det här betyder inte att ni inte ska göra anpassningar om ni inte har en fastställd ik-siffra! Barn ska inte behöva prestera för att få anpassad undervisning utifrån sina behov. Varför inte prova att stimulera – vad är risken?

Att undervisa dem: Skolan behöver ge A—B—C

Acceleration. Att få arbeta i sin egen takt. Alltså snabbare. Du kan flytta upp eleven ett par årskurser. Eller partiellt, låta barnet gå vissa ämnen med en klass några år högre. Eller få jobba igenom materialet i sin takt och sedan, resten av tiden, få gör annat, breddning eller fördjupning.

Berikning. Mer. Djupare. Tvärvetenskapligt. Problemlösande.

Coachning. De kan inte klara de här själva. De kan må bra av en riktig mentor, en coach som kan se och bekräfta och stötta individen.

Använd Skolverkets stödmaterial för att identifiera och undervisa, med didaktiskt metodstöd och exempel på uppgifter.

Ett exempel på en elev:
Läraren trodde att eleven som gick ur trean, inte kunde skriva. Men så fick hen reda på att eleven hade skrivit en hel bok på egen hand hemma, om rymden.

Du, lärare, behöver vara detektiv. Ta reda på vad barnet kan! Och vill!

–Vi måste vända på det. Få dem att visa oss vad de kan, i stället för att de ska bevisa att de kan göra det vi vill att de ska visa.

Psykologundersökningen kan vara en jättebra hjälp, men det kan också vara så att psykologen inte lyckas få fram allt.

Anna Hass kommentar:
Man kan behöva ställa frågor till psykologen: Verkade barnet vara redo att samarbeta, verkade barnet svara villigt och gå så långt hen kunde? Hur gör du om det blir höga resultat, fortsätter du med extended norms?

Men sedan är det den pedagogiska kartläggningen som är det viktiga. Att lärarna skapar en god relation och testar taket på vad barnet kan, och tar reda på vad barnet känner stimulans av.

Och att man samarbetar utifrån det.

Pedagoger och psykologer och rektor och föräldrar behöver samarbeta.

–Samarbeta! Pedagoger, psykologer, och familjen. Håll fokus på att barnet ska må bra! Vara glad! Få göra stimulerande saker!

–Det är rektor som ska ordna de gruppplaceringar som behövs, besluta om uppflytt och ge möjlighet att gå med en annan klass i vissa ämnen.

Publikkommentar:
Som förälder: Det är ofta en kamp mellan föräldrar och skola, om barnet har börjat slockna eller inte vill visa. Det gäller att vara på samma lag. Att inte hålla på med kamp.

Barn som inte vill visa i klassrummet. Då gäller det att vara detektiv som sagt.

2e: Både lätt att lära, och svårt att lära. Samtidigt.

–Att vara 2e är att ha två starka krafter som drar i dig. Åt ena hållet har vi ett kraftfullt fullblod som stegrar och spänner musklerna och är redo att dra framåt. Åt andra hållet har vi en trött svag mulåsna som är långsam och måste vila. Begåvningen blir begränsad. Fullblodet får aldrig springa av sig all sin kraft, får aldrig komma så långt som hon hade kunnat nå, springa så snabbt som hon skulle vilja.

–Ett problem är att vi ofta misstolkar barnens beteende. Eleven kan faktiskt bli utbränd av understimulans. Läs gärna på om boredom burnout.

–Stevie Wonder, Helen Keller, Stephen Hawking. Om vi bara tittar på funktionshindret och inte ger utrymme för förmågan, hur blir det då?

–Barnets beeende kan se ut på samma sätt, vid låg begåvning, som vid hög begåvning. Brist på engagemang och motivation. Svårt med koncentration, grupparbete,

Färdigheter och kognition är helt olika saker! Färdigheter måste man lära sig och träna upp. Kognition är att man förstår, tar in, kopplar ihop.

Varning för ik: Håll utkik efter hög begåvning om eleven är perfektionist.

Om eleven krånglar till det för att de är perfektionister. Kan tänka ut en perfekt text i huvudet innan de ens kan skriva den med pennan. Om du säger att den här uppsatsen är ju bra, så tappar de all respekt för dig, för de vet att den inte är bra, de vet att den inte motsvarar vuxnas texter, de texter de har sett tidigare, de vet hur det skulle kunna se ut. De jämför sig med det optimala resultatet. Du jämför dem med snittbarn.

Asynkron! Jättestarka på vissa saker, samtidigt barnsliga på andra områden. 

Din högst begåvade elev, kan vara sämst på att knyta skosnörena eller skriva för hand.

Overexcitabilities. Intensiteter. Starka känslointryck, starka känslouttryck.

–Ni kanske har läst något om HSP. Många begåvade barn har en stark känslighet. De ser hur du mår, de klarar kanske inte vissa konsistenser i mat, de kanske är känsliga för ljud och ljus.


De här känsligheterna och förmågorna, att kunna se det perfekta i huvudet, är ju en enorm gåva. Men ihop med asynkroniteten och att de inte har färdigheterna, blir det gärna frustration,

Samtidigt som kön är en faktor som gör stor inverkan på vilket beteende barnet uppvisar, är de här barnen de som kanske oftast känner sig som varken eller, hen, androgyn, ufo.

Hur ser beteendet ut? Och börjar du tänka diagnos?

Många pojkar blir Emil i Lönneberga. De märks tidigt, lågstadiet, mellanstadiet. Hög frånvaro. Ifrågasätter, söker konflikter. Det måste ju hända något! Då är de många vuxna som börjar tänka adhd.

Många pojkar blir Tjuren Ferdinand. De stirrar ut genom fönstret. Sätter sig i biblioteket. Utfrysta, annorlunda, går djupt in i sina tankar. Kan bete sig överlägset. Här börjar många vuxna tänka asperger.

Många flickor döljer sin begåvning. I högstadiet kan de börja må mycket dåligt. Känner sig ofta som bedragare; Äh jag är inte alls bra, tror inget om sig själv. Många vuxna börjar tänka add.

Vad ska vi i skolan göra, nu då? Utredning?

Kommentar från Anna Hass:
Hur MÅR barnen? Det borde vara det viktiga.

–Använd gärna förståelsen som du skulle ha, vid diagnos. "Klart hon inte klarar det här, hon har ju svårt med det exekutiva." "Klart han inte visar det han kan, han känner sig ju inte trygg i gruppen."

–Ska ni försöka få till en psykologutredning? Av begåvning, och/eller av diagnos? Det är ju ofta jättebra att få ytterligare ett perspektiv på hur barnet fungerar och vad barnet behöver. Men.

• Skolan får inte begära psykologutredning i stället för att göra egna anpassningar av undervisningen.
• Barnet ska inte behöva bevisa sin begåvning. Det är ju vi som ska vara experterna på att se och förstå det. Det ansvaret ska inte läggas på barnet. Särskilt inte om barnet har börjat må dåligt i skolan redan.
• Fundera på om psykologen känner till hur hög begåvning kan se ut. 

Ni måste möta begåvningen FÖRST. Före svårigheten.

–Skolans åtgärder måste börja i det lustfyllda. I stimulerande uppgifter.

Kommentarer:
Innan ni börjar jobba med svårigheterna, måste ni få igång eleven i lustfyllt lärande. Sätta in kapital på förtroendekontot, liksom. Sätta in energi. De kan inte bara jobba med det svåra, jobbiga, tråkiga. Först måste de få en stor dos stimulans, utgå från sin egen lärlust.

Av 30 timmar i veckan, hur många ska gå åt att lära nytt, känna stimulans? Hur många av dessa 30 timmar ska man sedan, rimligen, tvingas träna på jobbiga saker eller tvingas stå ut med tråkiga? Vad säger du själv på ditt jobb: Om chefen sa att nu får du inte alls göra det som är roligt, nu får du bara jobba med att träna på det du är dålig på. Är det det bästa, för att du ska må bra och utvecklas? Vi behöver såklart träna på det jobbiga också. MEN först det stimulerande.

Man kan dock inte bara sätta eleven i klassen över, och tro att allt ska funka. Det stimulerande stoffet och lärandet måste erbjudas – men självklart måste eleven också få tillräckligt stöd, så att hen lyckas! Särskilt om eleven flyttas upp, behövs ju massor med stöd, coachning, tid för förtroliga samtal med den närmaste pedagogen. Troligen konkret inlärningsstöd också. Och kanske de första stimulerande uppgifterna ni erbjuder, inte tas emot av eleven. Det är en stor omställning att få något särskilt. Ni kommer att behöva prova er fram. Bygga förtroende och visa jättetydligt hur de nya uppgifterna är tänkta.

–De här hjärnorna lider av energibrist. Var sparsam med energiåtgången. Kanske orkar eleven bara korta lärstunder i taget.

–Och ge absolut inga läxor. Hemma kan man behöva spela dataspel för att det är det bästa sättet att slappna av och vara i flow. Eller se teveserier. Något som stimulerar men är avslappnande. För att kunna börja jobba hårt behövs mycket återhämtning.

Är det begåvning? Är det diagnos? Hur ska vi veta?

Kommentar från Anna Hass:
Det är inte lätt att vara säker på vad som är vad. Men det behöver inte spela någon roll. Vi behöver inte ha siffror på ett papper. Vi ska göra en pedagogisk kartläggning och bygga på barnets styrkor och intressen. Vi ska stödja det exekutiva och det sociala.

–Utbildning är en rättighet. Inte något som man ska förtjäna genom gott beteende.

–Rektorn är den som ska besluta placering, stöd, ta in handledning om det behövs.

Kommentar från Anna Hass:
Skolverket är tydliga. För 5 procent är det rimligt med anpassningar utifrån särskild begåvning. Alltså: Så fort WISC visar ett enda delvärde över 125, finns det bevisligen särskild begåvning. Och kom ihåg att snabbhet och arbetsminne är beroende av hjärnans fysiska mognad, så de siffrorna ligger nästan alltid vid 100, även om något annat värde är 127 eller 142.

Skillnaden i sig, mellan arbetsminne på runt 100 och kanske perception på 130, kan vara en utmaning i sig, eftersom tankarna rinner snabbare än arbetsminnet hinner fånga upp dem, och det är så klart mycket frustrerande. Om man då dessutom har svårt med impulskontrollen, eller får starka känslor av prestationsångest, finns risk för att barnet mår dåligt och kanske utagerar. Då behöver pedagogerna hjälpa till med pepp och arbetsmetoder och överblick och dela upp saker i hanterbara bitar.

Är det svårt att få en tydlig bild av elevens förmågor och behov? Kontakta gärna Specialpedagogiska skolmyndigheten. Tidigt. De ger handledning och råd.

Om föräldern föreslår att det kanske finns hög begåvning, säg JA! det ska vi testa att utgå från! Varför säga nej? Varför tvivla? Vad är risken med att börja testa att stimulera mer, anpassa utifrån elevens intressen? Föräldrar har oftast rätt, visar amerikanska siffror.

Differentiering! Relationsskapande! Acceptans!

–De flesta är överens inom forskning och pedagogik, att all lyckad undervisning bottnar i goda relationer mellan pedagog och elev. Så börja med att bygga relation och förtroende, och nosa lyhört efter vad som tänder gnistan, väcker intresset. Och börja där.

–Det är pedagogen som äger försöken. Lägg inte över ansvar på eleven att prestera. Om eleven inte svarar på en anpassning jag försöker, så är det jag som pedagog som har misslyckats, inte eleven.

Kommentar från Anna Hass:
De här eleverna har vant sig vid att känna att det blev fel, att jag har misslyckats, misslyckats med uppgiften, misslyckats att vara normal, misslyckats att tänka på rätt sätt. Se till att leda dem så att de får lyckas!

En lärare i publiken:
Se tidigt till att barnen vet och förstår, att alla barn behöver olika saker! Skapa tidigt acceptans i alla grupper, för att alla behöver olika saker. Det är ju grunden för alla sorters anpassningar. Det blir inte konstigt: här hjälps vi åt, det är inget konstigt att vi sitter och jobbar med olika saker.

Rättvist är att få arbeta med det jag behöver.

Två extremt begåvade elever berättar:

Lanny, 8 år, går i årskurs 6:

–I förskoleklassen läste jag Harry Potter-böcker. Jag märkte snart att skolan inte var gjord för mig.
–Jag fick inte välja galapagossköldpadda på bokstaven G, för det var för krångligt.
–Jag skrev långa berättelser hemma. Men i skolan fick jag ändå träna en bokstav i taget.
–Jag fick saker av läraren ibland, som hon tyckte var svårare. Men det tyckte inte jag.
–Jag grät varje dag efter skolan.

–Jag fick sitta ensam med böckerna. Det var ingen som lärde mig något. Det var nästan ännu värre.
–Jag började få panikångest på lektionerna. Jag ville springa ut och skrika. Men jag satt snällt kvar.
–Jag såg glad ut och sa att allt var bra. Men när jag kom hem grät jag, slog mig själv i huvudet och sa att jag var dum.

–Mamma och jag trodde inte att en siffra på papper skulle göra någon skillnad. Men det var det som gjorde all skillnad. Rektorn bestämde att jag skulle flytta upp ett år. Men det som de gjorde var också för lätt.

–I årskurs 5 var undervisningen bättre. Inte så utmanande. Men inte så dålig att jag blev uttråkad. Men det kändes som att ingen brydde sig om var jag var.
–Jag fick tid med specialläraren. Tid i biblioteket. Men jag kände att jag inte hörde hemma någonstans.

–Nu går jag i sexan på riktigt. Jag är inskriven där. Jag har äntligen fått en klass. Nu har jag en klass där jag känner att jag hör hemma.
–Det här är det bästa läget hittills. Och jag hoppas att det kan fortsätta vara så här, de år som jag har kvar i skolan.

Det här är tack vare min fantastiska rektor. Hon vågade göra något som nästan ingen har gjort förut.
Hon satte mig i en klass med de bästa lärarna för mig. Som kunde förstå mig.

Publikfråga: Hur känns det att gå med dem som är så mycket större?
–Det går bra. Jag känner dem. De är snälla mot mig.

–Jag hoppas att ni har förstått att det finns barn som är så här långt ifrån vanliga sexåringar, som jag är.

–Så att vi kan ha en skola för alla. Även för mig.

Hanna, 13 år, snart färdig med det mesta i grundskolan:

Den första gången som jag kände mig riktigt annorlunda, var på dagis. Mamma och jag pratade om att jag skulle vilja ha en sann vän. Att jag kände mig så annorlunda. Mamma berättade att jag är särbegåvad. Och hon föreslog att jag inte skulle säga det till någon. För det är inte fint att prata om att man har en hög förmåga.

Jag ställde upp multiplikationer med 9 siffror i varje tal, när jag gick i ettan. Sedan plötsligt i nya skolan skulle jag jobba med "det finns 3 ljusstakar, med 4 ljus i varje. Hur många ljus finns det?" Då fanns det inte mycket ljus i mitt liv.

Jag vet inte vad jag har hatat mer: rasterna, där jag stod i ett hörn och inte alls ville prata om parfym eller handväskor – eller lektionerna, där jag förstod direkt, men så skulle de repetera det tre gånger till. Att varje dag gå till ett ställe, där alla verkade se på mig som att det var något fel på mig. Jag blev deprimerad.

Alla normalbegåvade är olika varandra. Alla särskilt begåvade är också olika varandra. Jag har varit med om det så många gånger, att vuxna förväntar sig att bara man sätter ihop två särbegåvade, så kommer de att bli vänner. Men det funkar inte så.

Ibland snurrar jag på stolen som en fyraåring. Det jag älskar att göra när jag kommer hem är att titta på My Little Pony och dansa runt i mina klackskor. Låter precis som ett klassiskt geni, eller hur ...

Skolan! Ta ansvaret! Hjälp mig förstå "bra nog"

Lärarna frågar mig ibland, första gången när jag var 9, "men vad tycker du att vi ska göra?" Men jag är ett barn! Jag vet ju inte!

Att tvinga särbegåvade att grupparbeta med andra barn, är som att tvinga normalbegåvade att åka till särskolan. Jag vet att det inte låter så bra att säga så, det är inte så fint att säga det. Men det är inte så fint att göra det heller.

En särbegåvad elev hoppar genom en uppgift snabbt. A–...D. Men normalbegåvade tar mer tid på sig, och går A–B–C–D.

Det som har varit jobbigast inom mig, är min perfektionism och prestationsångest. Jag skapar en perfekt bild i mitt huvud, hur jag tänker och vill ha. Men min fantasi ligger lite ovanför min förmåga ... jag kommer aldrig att nå upp till den. När jag drar första strecket så blir det fel, och då tappar jag tron på mig själv direkt.

Jag går och tror att för att få ett A, måste jag kunna prestera som den där optimala bilden i huvudet. Och nu är jag på väg att misslyckas. Och om jag inte får ett A – vem är jag då?

Hur ska jag komma över min perfektionism, när kunskapskraven hela tiden pratar om väl utvecklat, strategiskt ...

Rätt uppgifter. Inte alla uppgifter.

Priset om jag blir klar först, är att få ett häfte med ännu fler för lätta uppgifter?! Det tar rätt snabbt bort hela kunskapslusten. Och kunskapslust är väl ändå hela poängen, med att gå i skolan?

En av de bästa sakerna man kan göra, är att låta eleven göra bara var tredje uppgift. Då blir jag klar snabbare – och med den tiden som blir över, kan jag göra intressanta tvärvetenskapliga projekt. Något som gör att lärandet känns meningsfullt.

Att sitta ensam har gjort saker lättare för mig, eftersom min prestationsångest minskar när jag inte sitter med de andra.

Behöver tydliga instruktioner, tydligt vad som är ett normalt respektive gott resultat

Många av oss behöver väldigt tydliga instruktioner! En uppgift som är lätt för en normalbegåvad, kan bli jättesvår för en begåvad elev. Jag kan aldrig utgå ifrån mig själv, utan jag behöver fundera på vad du förväntar dig, vad de andra gör, vad som är det optimala, vad som är bra nog ...

Hjälp mig att lära mig vad som är bra nog! Om jag kan göra något SÄMRE, berätta det! Vad hade varit normalt och bra, och som jag har överträffat? Det behöver jag få hjälp att förstå! Berätta vad jag hade kunnat göra sämre!

Det värsta är att läsa kunskapskraven. Det ger mig prestationsångest. Det är bättre för mig att få en checklista. De här sakerna ska jag göra. Och inte visa mig kunskapskraven.

Ofta går jag till ett eget rum och sitter ensam och arbetar med samma sak som klassen, men om de har genomgång, läser jag en text om samma sak i stället.

Engelska har jag inte alls. 8 av 10 ämnen har jag knappt. Jag har bockat av allt i svenskan.

Samma nivå som jämnåriga, men klar snabbare. Och stimulerande breddning.

Jag gör inte sakerna svårare. Jag gör exakt samma saker som klassen, men mycket snabbare. Sedan ägnar jag mig åt saker som stimulerar mig, som gör mig lycklig. Jag läser noveller, oftast på engelska, så jag kan prata engelska flytande nu. Jag skriver dikter. Jag skriver till nya vänner, bland annat i USA.

Jag har alltid hatat att vara med på genomgångar. Ibland sitter jag med läraren som snabbt går igenom det viktigaste. Ibland ser jag en video. Eller läser texter.

Vill inte ha vänner längre.

Jag vill inte ha vänner i skolan längre. Jag orkar inte hålla på med det i skolan.

Jag tycker inte om att prata inför mina jämnåriga. Men jag har hjälpt läraren i klasser med yngre barn.
Jag rekommenderar inte att eleven ska hjälpa eleverna i sin egen klass. Det blir inte bra. Rollerna mellan eleverna blir konstiga. Risken är stor att de andra eleverna inte tycker om mig sen.

Vad skulle skolan kunna göra för att jag skulle vara mer som en del av klassen? Ja alltså, jag mår ju så mycket bättre nu när jag inte behöver vara en del av klassen. Jag vill inte behöva förklara varenda ord jag säger. Jag vill inte vara en del av klassen.

Staffan Harling, psykolog, om att hitta rätt i arbetslivet

Du kan hitta Staffans material på begavadevuxna.nu efter konferensen.

Bilden visar några olika typer av karriärer som begåvade kan hamna i. Många byter för att nya saker ger stimulans.

Den viktigaste poängen: Begåvade barn kan behöva att man börjar prata jobb och karriär i mycket tidig ålder. Det kan vara en viktig grund för att väcka motivation att ta sig igenom skolan och stå ut med en känsla av annorlundaskap.

-----------------------------------------------

Läs gärna vidare här i bloggen:
– 2e – både begåvning och lärsvårighet
– Kartlägg elevens styrkor och stödbehov – blanketter m.m.

– De 6 typerna av begåvade elever – och vad de behöver
– Skolverkets stödmaterial – fakta och didaktiskt stöd och exempel – att undervisa särskilt begåvade elever

Bild:  Här kommer goodiebaggarna! Monas bok, Lannys bok, med mera!

Bild: Dikt av Lanny, 8 år:

Bild: Dikt av Hanna, 13 år: