Så allvarligt är det – om högt begåvade inte får utmaningar i skolan

Så här skriver en förälder om sin son:

Vi inbillade oss att nivå och utmaningar i skolan inte var så avgörande, tänkte att det viktigaste är väl ändå kamrater i skolan och stimulans på fritiden, vilket han hade både och.

Trots detta var skolvägran och depression ett faktum redan i åk 2 beroende på att han inte klarade av att sitta där och slösa bort sin tid och sitt liv, vilket han kände. Vi var helt utmattade efter tre år av att försöka få skolan att förstå och ändra saker, var i princip redo för skilsmässa och allt och kände oss som världens sämsta föräldrar.

Trots att vår son sade så tydligt att han avskydde skolan så tänkte vi att det måste ju ändå vara vi som brister och gör att han mår så HÄR pass dåligt, med självmordsfantasier och allt. Inte kan väl hans "korta" skoldagar ha sådan inverkan? Han har ju massor av vänner där. 

Men de vuxna i skolan svek alla löften och misstrodde honom och oss och förstod honom inte som person.

När vi äntligen bytte skola ändrades ALLT över några veckor. Vi blev en lycklig familj igen med ett barn som älskar livet. 

Så vår insikt om vår son är att han bara är sådan, att han måste känna mening på dagarna i sitt eget liv, och även där bli sedd och bekräftad som den humorfyllda aktiva tänkare han är för att må bra. Vi inser att det kommer att komma fler lägena hans liv där det igen inte är lätt, och nästa gång är det kanske lite enklare för oss att vara konstruktiva och göra rätt snabbare. 

Det ska inte vara en kamp. Leta upp en skola som förstår och kan lyfta barnen. 

Det behövdes inga magiska knep för vår son, bara en frihet att utvecklas och några engagerade vuxna med humor, respekt och värme.