Det är rektor, huvudman och staten som måste lösa detta. Lägg det inte på lärarna.

Tiotusentals elever lär sig inget i skolan. De får ingen undervisning. De får ingen god utveckling. Skolinspektionens granskningar visar dessutom detta år efter år. Ingen verkar alltså göra något? Trots att metoderna finns?

Jag pratar om de barn som kan mycket och lär sig snabbt.

Och det är inte "bara några stycken, som säkert klarar sig bra ändå". Skolinspektionens årsrapport visar att var tredje elev vill ha mer utmaningar. Det går närmare 2 miljoner barn i förskola, grundskola och gymnasieskola. 1 procent av det är 20 000 barn. 2 procent är 40 000 barn. 5 procent, som Skolverket säger ska ha anpassningar utifrån särskild begåvning, det är 100 000 barn, det.

Alltså. År efter år bryter majoriteten skolor mot skollagen. Och ändå fortsätter de att få finansiering.

Hur är det rimligt? Ja för nu står det ju så här i skollagen:

3 kap 3 §: "Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de be­ höver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. ... Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling."


Om man inte undervisar barn på en nivå som passar dem, kommer många att bli oroliga, tappa motivationen, utagera och störa, må dåligt. Det leder ju till ytterligare problem och kostnader för skolan. Och samhället. Ja, utöver att rektorn bryter mot skollagen alltså.

Sen lider ju uppenbarligen de elever som har svårt att lära, av samma problem. 20 procent tycker att det är för svårt i skolan, samtidigt som 30 procent tycker att det är för lätt.

Jag tolkar detta som att vi är LÅÅÅÅNGT ifrån en situation där alla lärare klarar, att undervisa alla elever, i en blandad klass, samtidigt. Om en tredjedel måste sitta och vänta, hur blir deras lärande? Hur blir det i klassrummet? Hur stor del av veckans 30 timmar ska de sitta och vänta? Hur många timmar borde gå till att de lär sig saker?

Rektor: här har du lösningen!

Jag tänker att det är ganska enkelt:

1. Det finns metoder för hur man differentierar undervisningen. Lär er dem! Samarbeta! 
2. Om ni inte klarar att differentiera, måste ni nivågruppera.
3. Om ni vägrar att nivågruppera, måste ni flytta upp elever.

Sånt här kan inte lämnas till enskilda lärare. Det är en fråga för rektor och huvudman. Rektor ska placera varje barn i rätt grupp. Rektor ska se till att det sker ett kollegialt samarbete och lärande. Rektor måste gå ut och se att undervisningen differentieras till varje barn. Huvudmannen måste se till att skolorna har resurser nog att klara att följa skollagen.

I de flesta andra länder är det en fullständig självklarhet att nivågruppera. Riskerna med att låta bli, är oerhört mycket större, än riskerna med att göra det. Samma sak gäller för att flytta upp elever. Extremt begåvade mår ofta bättre av 2–5 års uppflytt under skoltiden. Allt förutsätter så klart att lärarna ger barnen både utmaningarna och tillräckligt stöd för att lyckas.

Normekvationen går ju inte ihop! 

I och med de rådande åsikter och arbetssätt som är norm idag, har den svenska skolan satts i en konstig sits – skadlig, okunnig och bevisligen ickefungerande. Hur ska skolan kunna få ihop allt följande samtidigt? DET GÅR INTE.

• varje barn har rätt att mötas där den är
• alla barn i en ålder ska vara i samma klassrum, oavsett behov, snabbhet, funktionssätt 
• man vill inte nivågruppera de snabba i egen grupp 
• man vill inte flytta upp snabba elever till högre årskurs 
• lärarutbildningen ger inte tillräcklig utbildning i att differentiera 
• tiden/resurserna räcker inte till för att differentiera 
• få skolor känner till litteratur och metoder för att differentiera, eller ens kartlägga
• kollegial fortbildning och handledning prioriteras inte 
• de flesta lärare lämnas ensamma att ta fram egna lösningar 
• rektor är nästan aldrig i klassrummen för att se hur undervisningen behöver förbättras

Jag blir så frustrerad. Alla vet och erkänner att olika barn i samma ålder kan olika mycket, och lär sig olika snabbt. Ändå ska de sitta i samma rum och lyssna på samma sak? NEJ! Det ska de inte, och det finns metoder för att, med samma resurser, få ett bättre resultat.

• Vissa skolor lyckas redan möta alla elever; sätt er ner snarast och planera in hur ni ska börja använda de erfarenheterna och arbetssätten! 
• Det är bra att flytta upp snabba elever! All forskning visar det! Även för det sociala! 
• Det funkar jättebra att nivågruppera – bara varje grupp får en god undervisning!
• Det finns snabba elever i varje klass, i varje skola! Samla ihop dem regelbundet och låt dem få nytta av varandra! En begåvad elev kanske behöver höra till tre olika klasser eller grupper samtidigt. 

Det är inte lärarens eget ansvar

Vi kan inte kräva av lärarna att det blir bättre. Vi måste kräva det av rektor. Vi måste kräva det av huvudmannen. Och så tror jag att vi måste kräva av staten att sluta finansiera skolor, utan att ställa motkrav på att de följer skollagen. Hej Fridolin och kompani. Vad sägs om mitt förslag:

Ingen huvudman eller rektor får skolpengar förrän de redovisar att de arbetar på ett bra sätt med tillräcklig stimulans, kollegialt lärande om differentiering, och systematisk utveckling av pedagogiken.

De extrema har också rätt till lärande

Det kan vara bra att särskilja två delar av den snabba gruppen som ligger längst ut till höger på normalfördelningskurvan:

• de särskilt begåvade eleverna (2–5 procent enligt Skolverkets stödmaterial) som behöver betydligt mer och snabbare lärande än majoriteten
• de extremt begåvade eleverna (färre än 1 procent) som ligger flera år före de jämnåriga, lär sig extremt snabbt och behöver mycket omfattande anpassningar (precis på samma sätt som de som ligger längst ut åt andra hållet, som ju har en helt egen skolform – särskolan)

För båda dessa grupper tycker jag att det vore bra om staten och huvudmännen krävde in redovisning: Hur använder varje rektor de stödmaterial som finns, hur anpassar man för de särskilt begåvade, hur ser man till att hitta sina 5 procent särskilt begåvade, hur löser man lärandet för de extremt begåvade?

Skolenkäten 2016 visar att skolorna inte klarar att följa skollagen

• 30 procent av eleverna i årskurs 9 sa att de får för lite utmanande uppgifter. 
• Samtidigt: Nära 20 procent av eleverna i årskurs 5, och 30 procent av eleverna i årskurs 9, instämde i påståendet att skolarbetet är för svårt för dem. 

• Ungefär 85 procent av lärarna instämde i påståendet att de har utrymme att ge stimulerande arbetsuppgifter till alla elever. 
• Samtidigt: 35 procent av lärarna instämde i påståendet att det är viktigt att eleverna väntar in varandra så att de går vidare tillsammans i kunskapsutvecklingen. 

Jag tolkar detta som att lärarna behöver få mer kunskap om vad skollagen säger om rätten till stimulans, och mer kunskap om vad eleverna behöver för att känna sig stimulerade. Och mer kunskap hur man gör för att differentiera. Och gärna mer resurser såklart.

Jag hoppas framför allt att alla rektorer nu börjar använda de verktyg och metoder som finns. 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Nu kanske du vill läsa mer om Skolinspektionens årsrapport?

Eller läsa mer om de 6 typerna av begåvade barn – och hur skolan kan möta dem?

Och kom ihåg att för runt 10 procent är det BÅDE OCH: Både svårighet och hög begåvning. Då ska båda mötas – och begåvningen först. Det kallas för 2e – twice exceptional.