Skolpolitiker: se till att alla barn har samma rättigheter!

Jag vill att skolpolitikerna ser till att ordna till följande, för de särskilt begåvade eleverna – se sammanfattade uppmaningar längst ner.

1. Samma lagliga rätt som vid särskilt stöd

Även elever som klarar att nå målen, ska ha laglig rätt att överklaga skolans anpassningar, om familjen upplever att anpassningarna och stimulansen inte är tillräckliga för att barnet ska må bra och nå så långt som möjligt.

Hur ska Sverige klassificera de anpassningar av undervisningen, som behövs för att en elev har en hög lärtakt/kunskapsnivå/begåvning, men som inte läraren klarar i det vanliga klassrummet?

• Antingen ska de räknas in i “särskilt stöd”, och då ska lagen ändras, så att det inte krävs risk att inte nå målen, för att man ska få åtgärdsprogram.
• Eller så behövs det ett nytt definierat begrepp i lagen, och en ny term, till exempel “särskild stimulans” enligt skollagen 3:3. 

Om någon anar att eleven kanske behöver särskild stimulans, ska det rimligen antingen ge samma rätt som ett anat behov av särskilt stöd – kartläggning, bedömning, rektorsbeslut om åtgärdsprogram etc. – eller på annat sätt säkra att dessa barn har samma lagliga skydd och rätt till insatser.

Skolan ska se till att varje elev

1. klarar målen 
2. mår bra i skolan 
3. får undervisning som är anpassad till dess behov. 

Punkt 3 är givetvis en förutsättning för både 1 och 2. I skollagen 3:3 står även att elever som lätt når målen ska få ledning och stimulans att utvecklas så långt som möjligt.

Först och främst ska varje lärare göra anpassningar till alla elever i klassrummet. Nästa steg är att varje lärare ger extra anpassningar till de elever som behöver det. Nästa steg är särskilt stöd: anpassningar som läraren inte kan ge i den ordinarie undervisningen. Särskilt stöd beskrivs i ett åtgärdsprogram. Men för att få det, krävs idag att man inte klarar att nå målen.

De särskilt begåvade eleverna lär sig snabbt och kan ofta redan mer än de jämnåriga. Därför klarar de oftast att få godkänt, även om undervisningen inte alls är anpassad till deras behov och förutsättningar – alltså även om de inte lär sig något nytt, och även om de mår riktigt dåligt av detta. Därmed har de idag ingen laglig rätt till de verktyg som finns för alla andra elever: åtgärdsprogam och särskit stöd. De får inte heller något formellt beslut av rektor, så de kan inte överklaga skolans pedagogiska kartläggning, bedömning och anpassningar. Den enda möjligheten att få skolan att ändra sig är att gå i öppen konflikt och anmäla till Skolinspektionen, men de gör som praxis inga påföljder för elever som klarar målen.

Om inte begåvade elever får punkt 3, kommer de inte att uppnå punkt 2, även om de uppnår punkt 1.

Vi kan inte ha ett system med lagar, stöd och uppföljning, som struntar i barn som mår dåligt, så länge de presterar godkända betyg.

2. Rätt till särskild undervisningsgrupp

De elever som når målen, ska rimligen också ha laglig rätt till enskild undervisning eller särskild undervisningsgrupp, om skolan bedömer att de behöver det. Men då behövs särskilda grupper som undervisas högre, snabbare och djupare än de jämnåriga.

Om skolan har en grupp dit särskilt begåvade elever går vissa timmar eller dagar, för att få undervisning som är snabbare och djupare och på en högre nivå – krävs det då ett rektorsbeslut om särskilt stöd i form av särskild undervisningsgrupp? Det är idag oklart.

Om särskilt begåvade elever får rätt till särskilt stöd och åtgärdsprogram, skulle de genom befintliga regler kunna få rätt till undervisning i särskild undervisningsgrupp med inriktning särskild begåvning. Antagningen ska då ske utifrån den pedagogiska kartläggningen och bedömningen av elevens behov. (Inte tester och prov – det är förbjudet i skollagen 10:9.)

Det betyder också att det behöver bli tillåtet att gå i särskild undervisningsgrupp resten av skoltiden, eftersom en högre kunskapsnivå och högre lärtakt inte kan arbetas bort, så att eleven efter en tid i särskild undervisningsgrupp passar in i de jämnårigas undervisning igen.

För att kunna nå målen i skolan, är det 3–6 procent av eleverna som behöver en särskild undervisningsgrupp, eller enskild undervisning, enligt skolans bedömning i åtgärdsprogram. Samtidigt behöver runt 5 procent av eleverna anpassningar utifrån särskild begåvning, enligt Skolverkets stödmaterial. Dessa elever bör ha samma lagliga rätt att gå i särskild undervisningsgrupp eller enskild undervisning om den pedagogiska bedömningen visar att de behöver det.

Rimligen kan det ibland behövas. Särskilt för de extremt begåvade, runt 1 procent av eleverna, som ofta ligger 5–7 år före de jämnåriga.

3. Faktiska möjligheter att få det man behöver

Rättigheter är det första steget. Det andra steget är att se till att det faktiskt finns möjlighet att barnen får det som de behöver.

För att bedriva den undervisning som barnen behöver, måste det finnas

• kompetens och personal – vem ska undervisa, och hur?
• resurser – vem ska betala? Vilka lokaler ska användas?
• rutiner – vem ansvarar för att det finns tillräckligt med platser? Vem antar eleverna, och vilka elever får platserna?

Fakta

• Barnets bästa ska ligga till grund för all undervisning och placering.
• Särskilda undervisningsgrupper och resursskolor har bara ett visst antal platser.
• Rektor har bara en viss mängd pengar.

Ett vanligt scenario enligt Skolinspektionens uppföljning:

1. Barnets behov bedöms vara särskild undervisningsgrupp
2. Rektor beslutar om åtgärdsprogram och särskild undervisningsgrupp
3. Resursskolan har inte plats, eller huvudmannen finansierar inte en grupp
4. Barnet får vänta i åratal på att få det stöd som behövs
5. Inga påföljder sker, trots att skola och huvudman bryter mot skollagen

På motsvarande sätt har tusentals familjer, med barn som har hög begåvning, fått erfara att skolorna inte vill, kan eller orkar följa de arbetssätt som Skolverkets stödmaterial anger.

För de elever som BÅDE behöver mer stimulans för hög begåvning OCH mycket stöd för svårigheter, diagnoser etc. är bilden ännu mörkare.

En elev i utanförskap kostar närmare två miljoner kronor, enligt vissa uträkningar. En elev som inte får fullständigt slutbetyg från årskurs 9 löper mycket stora risker för utanförskap och psykisk ohälsa, vilket kan leda till samhällskostnader och inkomstbortfall på runt 20 miljoner kronor för en person.

Så det handlar inte om att lägga mer pengar, nu. Det handlar om att slippa lägga MYCKET mer pengar senare.

För att inte tala om det psykiska lidandet för barnet och de närstående.

Så. Hey Fridolin, Björklund och kompani:

Vi kan konstatera att tusentals barn inte får det som de behöver, trots att skolan vet vad det är, och kunskapen finns om hur man bör göra det. Därför vill jag föreslå att

1. Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten får resurser för att sammanställa och sprida kunskap, verktyg, mallar och arbetssätt, 
• dels om differentiering och andra anpassningar inom klassrummet, så att alla elever får bättre anpassad undervisning, 
• dels om särskilt anpassad undervisning för elever med särskild begåvning, utifrån de metoder som används i andra länder. 
2. Skolinspektionen ska följa upp vilka insatser varje skola gör för de särskilt begåvade eleverna, utifrån Skolverkets stödmaterial
3. Skolinspektionen ska vitesförelägga alla huvudmän som inte följer skollagens krav på stimulans och stöd 
4. riksdagen ser till att lagarna ger samma skydd och rättigheter till alla barn oavsett begåvning, till exempel genom att även elever som når målen får rätt till särskilt stöd 
5. riksdagen ser till att alla skolor och huvudmän arbetar enligt de framgångsfaktorer som visats i utredningar av Skolinspektionen, Skolverket, SKL, utredningen om oroväckande frånvaro osv. till exempel genom att se till att skolor och huvudmän får
• tillräckliga resurser för att arbeta på rätt sätt
• tillräckligt stöd av Specialpedagogiska skolmyndigheten 
• incitament när de förbättrar resultaten genom att ändra arbetssätt (se Nederländerna)
• sanktioner om de bryter mot skollagen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Bilden nedan: Kostnaderna per år för ett barn 1–19 år,  om man jämför bästa arbetssättet med sämsta arbetssättet. Det blir stora kostnader för tonåringen, som man slipper om man lägger mer pengar i förskolan och lågstadiet. 

"13 000 unga i varje årskull ser ut att gå ett långt eller i värsta fall ett livslångt utanförskap till mötes. Kring många av de problemområden som leder till framtida utanförskap finns idag evidensbaserade och kostnadseffektiva metoder som kan tillämpas för att undvika detta utanförskap. Kommunallagen kräver att landets kommuner och landsting ska agera utifrån begreppet ”god ekonomisk hushållning”. En förutsättning för att lyckas med detta är att man agerar långsiktigt utifrån en helhetssyn kring dessa barn och unga. En utgångspunkt är att se insatser kring barn och unga som en långsiktig social investering, inte som en kortsiktig kostnad."

Kostnaden för utanförskapet i varje årskull kan beräknas till över 200 miljarder kronor.

Det finns en rapport med siffror och handledning för hur man gör för att räkna ut och jobba rätt:

Sociala investeringar för barn och unga 

Det finns även en tidigare rapport, lång rapport, sammanfattning med exempel från några kommuner.