2016-08-20

Förskoleklass – en katastrof för de begåvade barnen?

Gång på gång hör jag berättelser som gör mig förtvivlad. De handlar om förskoleklassen.

5-åringar som LÄNGTAT efter att börja skolan, och så hamnar de i förskoleklass och blir förtvivlade efter bara några dagar eller timmar. 

Det ska pratas långsamt om dagens datum. Det ska färgläggas siffror 1–10. I värsta fall pratar lärarna nästan bebisspråk. Och barn som inte kan sitta stilla genom detta, får skäll. Även om de uppenbarligen inte får ut något av det som görs, eftersom de redan läser kapitelböcker, räknar med negativa tal och diskuterar sydafrikanernas befrielsekamp på rasten.

Har jag fel?

I förskolan verkar det ofta mycket bättre! Där jobbar många stenhårt på att se barnen som kompetenta, bygga på det de kan, peppa dem att prova svåra saker, berömma dem som är särskilt duktiga, men även de som sliter för varje framsteg. Här finns avancerade tankar om kompensatorisk pedagogik för att motverka könsrollerna, här finns ambitiösa pedagoger som köper kemi- och magnetlådor och gör no-experiment och låter barn utforska och lära utifrån egen lust, i sin egen takt. Femåringar får ofta en utmärkt undervisning.

Sedan hamnar man plötsligt i sexårs. Där ska alla sitta stilla och tysta. Göra samma sak. Lyssna på en bok som läses högt, långsamt. En bok som vissa av de här barnen redan har LÄST själva. Man får absolut inte bläddra i en tidning samtidigt, eller gå och räkna i sin älskade mattebok, eller läsa i sin egen kapitelbok i stället. Nej nej, nu ska alla sitta stilla. Sexåringar!

Och sedan blir man förundrad över att vissa barn protesterar? Och börjar klaga på de barn som inte kan sitta still? Säger NEJ till de barn som vill ha mer, svårare, göra något mer stimulerande? Och sedan blir man förundrad för att det finns 7- och 8-åringar som skolvägrar, får utbrott, får depressioner?

Även i förskoleklassen ska väl varje barn få undervisning utifrån sina behov? Forskningen är, såvitt jag vet, tydlig med att det är oerhört viktigt med höga förväntningar, och att få möta motstånd, undervisas i proximala utvecklingszonen. Och att få ett positivt bemötande.

Vad är det som har blivit fel med förskoleklassen?

I Södertälje väljer man att använda Skolverkets bedömningsstöd för svenska och matematik redan direkt i sexårsklassen (det är inte obligatoriskt förrän i ettan). Då vet man direkt vilka barn som behöver Bornholmsträna språket och vilka som redan läser och räknar. Sedan kan man möta varje barn på rätt nivå redan från början. Det har lett till mycket lugnare klasser och nöjdare elever som mår bättre.

Jag tycker att förskoleklassen också ska följa skollagen:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de be­ höver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. ... Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Innan vi har fått ordning på det här, rekommenderar jag generellt föräldrar till barn som redan kan läsa och är tidiga i sin analytiska förmåga att sätta sina 6-åringar direkt i ettan. Eller låta dem gå förskoleklass de sista månaderna på våren med de som är ett år äldre, och sedan börja med 7-åringarna i ettan.

Mer än en månad eller två i förskoleklass verkar faktiskt rent skadligt i många fall, för de elever som redan kan mycket och lär sig snabbt, som möter pedagoger som inte kan möta dem där de är.

Jag hoppas jag har fel.

Jag hoppas alla förskoleklasspedagoger visar höga förväntningar på barnens kompetens, differentierar rejält så att alla får arbeta på sin nivå, möter varje barn med utmanande uppgifter från första dagen, bemöter alla barn positivt även när de protesterar eller har svårt att sitta stilla.

Jag hoppas att ingen säger NEJ när ett barn vill läsa svårare saker, göra två saker på en gång, räkna vidare i boken. Man kan till och med låta vissa 6-åringar sitta med på mattelektioner med 8- eller 9-åringar.

Jag hoppas att förskoleklasserna är mycket mycket bättre än jag tror. Även för de barn som längtat.

Det är ju här som skillnaderna mellan barnens förkunskaper är som allra störst. Det är ju här som deras lust att lära är som starkast och renast. Det är ju här som de får sina första intryck av skolan. Därför måste det vara här vi är bäst på att möta varje barn positivt och lägga grunden för en livslång lust att lära i skolan.

Om förskoleklassen antyder, för de barn som älskar att lära, att de inte får vara som de är i skolan, kommer de känna att skolan inte är för dem. Sedan får vi resultat som att 92 procent av Mensamedlemmarna i RS Perssons studie tyckte att skolan var ett helvete.

Barnen som älskar att lära, hatar skolan. 

Förskoleklassen måste bli bättre. Bäst.



// Här har jag skrivit hur du kan tänka när du ska välja mellan förskola, förskoleklass och första klass för ditt barn.



///  Uppdatering 2016-09-27: Hurra, regeringens utredare föreslår att alla sexåringars färdigheter ska kartläggas så att varje elev får rätt bemötande! Kanske det blir bättre hösten 2018 då.



* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Kanske tänker du "man måste lära sig att allt inte är som jag vill ha det, jämt, allt är inte jättekul i livet". Men då undrar jag, ska inte en del vara roligt också, kännas stimulerande, verka meningsfullt för de här barnen? När får de det som passar dem? Hur ska vi annars underhålla deras lust att lära och träna deras uthållighet att ta sig igenom det jobbiga? Hur vore det om man som vuxen på arbetet bara fick göra det man var dålig på eller det man hatar att göra, aldrig det man var bra på eller det man älskar att göra?

Kanske tänker du "det är bra att träna sig på att ha tråkigt". Men då undrar jag, hur många timmar i veckan ska de träna på det? Hur många minuter varje timme? Hur skulle vi se på det om det var en vuxen på en arbetsplats, som bara fick sitta still och vänta på något nytt, timme efter timme? Hur stor andel av tiden tycker du man ska tvingas lägga på något meningslöst, och hur stor andel ska man få arbeta med något meningsfullt?


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Kanske vill du nu läsa om
- de 6 typerna av särskilt begåvade barn
- undervisningstips från hela världen
- bevisen i stora studier av forskning: uppflytt är bra, även för det sociala


Läs gärna mer här, för att få en bra dialog om barnets behov:
Förbered skolan när ditt barn ska börja – amerikansk sida
- Så kan ni tänka inför en pedagogisk kartläggning
Mallar och riktlinjer för pedagogisk kartläggning och anpassningar
Råd till skolan om särbegåvade elever

2 kommentarer:

Sandra sa...

Åh! Precis såhär var/är det för min nu 9årige son i fklass o även nu!

Han är överbegåvad/särbegåvad o har sen första ämnesmatrisen i åk 1 upptaderades på nätet för honom varit godkänd i målen för åk 3. Han har extremt lätt för sig i både svenska & matten, men får ofta repetera med klassen trots att läraren VET att han kan.. Han har kunnat tio-kompisarna (som dom ff tränar på nu i åk 3) sen förskoleklass å är extremt uttråkad i skolan.

Han har börjat utveckla självskadebeteende o ångest o fullkomligt hatar skolan. Han säger varenda dag att han inte vill dit. Han får inte mycket stöd för sin särbegåvning o måste göra o vara med på repetitioner o allt övrigt som hela klassen gär.

De har gått så långt att om de tex har en mattelek på lektionen får han inte svara då läraren säger "men du kan ju allt dr här Pontus å de förstör för dom andra som inte kan"... Så han får inte ens va med å svara i en LEK pga sina kunskaper...

VAD SKA JAG GÖRA?

Tycker så synd om honom o försöker utmana honom hemma men måste ju få skolan med på tåget OXÅ :(
Mvh Sandra

Anna Hass sa...

Åh, Sandra, vad jobbigt för er. Det finns dock hjälp att få! Be om en pedagogisk kartläggning och anpassningar enligt Skolverkets stödmaterial för särskilt begåvade elever! De ska sätta in anpassningar omedelbart. Prata med specialpedagogen och skolpsykologen om hur de kan bidra i kartläggning och anpassningar. Läs mer via korta.nu/kartlagga